C S Lewis om syndafallet och människans förlorade härlighet

[Bengt-Ove]

I min C-uppsats på engelska om C S Lewis Rymdtrilogi behandlar jag bland annat den andra romanen i trilogin – Perelandra – där Lewis gör en djupdykning i frestelsens och syndafallets natur. Många, mig inräknad, ser Perelandra som Lewis mest lysande bok. Då uppsatsen är på engelska och spänner över 19 000 ord, har jag beslutat att ta fram de bärande elementen på svenska.

Lewis hade för vana att behandla religiösa eller filosofiska temata först i akademisk klädedräkt, därefter i romanform. 1941 höll han tre föredrag i Bangor College om John Miltons 1600-talsepos Det förlorade paradiset. Han beundrade Milton men ansåg att denne skildrade Lucifer som alltför grandios, nästan som diktverkets tragiske hjälte som rasar mot den Gud som förvisat honom från himlen efter hans uppror. Lewis ville korrigera denna bild.

Han såg inte Perelandra som en allegori om frestelsen och syndafallet på jorden, utan snarare som ”en spekulation”. Han skriver i ett brev: ”Anta att det just nu på en annan planet fanns ett första par som genomgår detsamma som Adam och Eva mötte här, men som inte faller.” Han låter dramat utspelas på planeten Venus, som beskrivs som en nyfödd värld.

I 1 Mosebok beskrivs ormen som ”listigare än alla markens djur som Herren Gud hade gjort”. Det faktum att han tilltalar Eva utan att hon blir förvånad visar att människan som skapelsens krona kunde kommunicera med djuren på ett sätt som bröts efter syndafallet. Det framgår att det är Lucifer som använder ormen som sitt redskap för att fresta människan att bryta mot den enda bud som Gud gett henne.

Var frestelsen nödvändig?

I boken ställer Lewis frågan vad som hade hänt om en elefant trampat på ormen dagen innan frestelsen. Hade den aldrig inträffat då? Det framgår längre fram att Lewis inte ser syndafallet som en följd av att Herren Gud slumrade till. Jesu frestelse i 40 dagar innan han på allvar kunde inleda sin tjänst blir en parallell till ett slutligt examensprov för de första människorna. Människan måste prövas och klara provet för att på allvar kunna bli förvaltaren av Guds skapelse. Adam och Eva var menade att bli skapelsens kejsare och kejsarinna och kunna döma rättvist. De var så att säga ännu inte fullt ”myndiga”, och de måste klara examensprovet för att kunna råda över skapelsen, om jämförelsen tillåts lite på samma sätt som en 18-åring måste klara uppkörningen för att anförtros att köra bil.

I 1 Mos beskrivs frestelsen mycket kortfattat och man kan få intrycket att det var ett ögonblicks verk. Men troligare var det en längre process där frestaren gradvis mal ner Evas motstånd mot att vara olydig. I Perelandra låter Lewis frestelsen bli en intellektuell och moralisk kraftmätning som pågår länge. Här är frestaren en människa som rest från jorden, en vetenskapsman som tror på ”andar” och ber dessa ta sin boning i honom; därefter är han en levande robot som utför samma uppdrag som ormen i Eden. Men Lewis låter det finnas en motkraft här, filologen Ransom från den föregående boken, som blir den som försöker rädda Venus Eva från samma öde som jordens Eva.

Här gör Lewis grundligt upp med dualismen och föreställningen om Gud och Satan som två jämbördiga krafter. Han skriver: ”Ransom fick grundligt lära sig falskheten i maximen om Mörkrets furste som en gentleman. En blid och subtil Mefistofeles med röd cape och värja och fjäder i hatten, eller en tragisk Satan ur Det förlorade paradiset hade varit en välkommen lättnad jämfört med det han nu var satt att bevaka – som att tvingas bevaka en imbecill eller apa eller ett mycket elakt barn.” Han kallas i boken ”Omänniskan”. Lewis beskriver det som att intelligens för Satan bara är ett instrument som kan sättas på och stängas av, medan hans verkliga natur är en sadist som utför triviala grymheter.

I 1 Mos är det enda förbjudna för människan att äta av Trädet med kunskap om gott och ont. I Perelandra är det enda budet att inte övernatta på en viss ö, den ö varifrån denna nya skapelses Adam och Eva senare ska styra sin värld. Efter att frestelsen avvärjts och de har intagit sin plats som Perelandras kejsare och kejsarinna, har denna Eva förstått Guds syfte med sitt enda bud. Frestelsen var att ”ta min hand ur [Guds] hand”. Och Venus Adam säger: ”Nu har vi lärt oss om ondska, men inte som Den onde hade velat. […] Det finns en okunskap om ondska som kommer av att vara omogen: det finns en mörkare okunskap som kommer av att göra det onda. … Men [Gud] har fört oss ut ur den första okunskapen utan att vi föll för den andra.”

Frestelsens natur

Romanens centrala parti är en virtuos uppvisning av Lewis, där Omänniskan försöker locka Eva till olydnad och Ransom argumenterar mot. Först faller Omänniskans argument för olydnad ”på hälleberget” eftersom Eva inte kan tänka sig något skäl till att vilja vara olydig eftersom hon förtröstar helt på att Gud vet vad som är bäst för henne. I 1 Mos säger ormen till kvinnan: ”Ni ska visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.” Genom att bryta mot Guds bud ska alltså människan själv bli som Gud – samma högmodsfrestelse som blev Lucifers eget fall en gång.

I Perelandra är meningen ungefär densamma. Omänniskan säger: ”Bara de verkligt stora, visa och modiga vågar träda ut ur den ringhet du nu lever i – genom Hans förbuds mörka våg, in i det verkliga livet, Det djupa livet, med all dess glädje och härlighet och stränghet.”
Omänniskan försöker också fresta kvinnan att se olydnaden som något som leder till något gott. ”Ransom har inte berättat för dig att det var brottet mot budet som förde [Gud] till vår värld och att han blev en människa på grund av det. Vågar han förneka det?” Ransom svarar: ”Vad vi än gör, kommer han att göra något gott av det till slut. Men inte det goda Han hade tänkt åt oss om vi hade lytt hans bud. Det är förlorat för alltid. Den förste kungen och den första modern i vår värld gjorde det förbjudna, och han gjorde det till något gott till slut. Men vad de gjorde var inte gott, och vad de förlorade är fördolt för oss.”

Utan syndafall, varför behövdes en försoning?

Det är både intressant och nedslående att just detta att se syndafallet i Bibeln som en mytisk skildring av hur människan utvecklades från urmänniska till tänkande varelse nu är gängse även i många kyrkor. Men detta gick alltså Lewis emot med skärpa redan för över 80 år sedan. Även Nya testamentets författare och Jesus själv ser uppenbarligen syndafallet som en faktisk - och avgörande - händelse. I 1 Kor 15 talar Paulus om Jesus som "den siste Adam" som upprättar det som den förste bröt. Idag är det många med teologiska titlar som avfärdar syndafallets historicitet och närmast hånar kristna som håller Adam och Eva och syndafallet för en historisk sanning. De är tillsynes obekymrade om att de själva verkar stå för en mycket märklig och undermålig teologi: Om inget syndafall skedde, varför måste Jesus dö på korset? Varför behövdes en försoning? Vad behövde han dö för att upprätta om inget fall skett?

Omänniskans slutliga argument

Ransom har lyckats argumentera mot Omänniskans alla argument. Men slutligen börjar kvinnan ge efter. Omänniskan har funnit hennes svaga punkt. Han berättar för henne historier om tragiska hjältinnor, drottningar som har offrat sin egen lycka för sina barns skull. Detta ger anklang. Han använder Ransoms argument om att olydnaden ledde till olycka, och förklarar att, ja, hennes olydnad kommer att bringa henne olycka, men att detta är ett offer hon måste vara beredd att göra för sina efterkommandes skull, för att de inte ska förbli barn.

Det är vid den här punkten som den nära parallellen till Bibelns frestelsedrama tar slut. Vi vet alla hur dramat i Eden slutade. Hur kan det sluta annorlunda här? Ransom är uttröttad av sömnlöshet medan Omänniskan saknar sådana svagheter och bearbetar kvinnan utan uppehåll. Han inser att kvinnan snart kommer att ge efter, och att enda sättet att jordens syndafall inte ska upprepas här är att frestelsens redskap röjs ur vägen. Med våld. Han förstår att det troligen kommer att kosta honom livet, och han fruktar mycket. Men så påminner han sig om att finniga tonåringar på jorden möter det som är värre i skyttegravar i samma stund. Han inser att han måste ge sitt liv i lösen, och han förnimmer en Guds röst som säger: ”Mitt namn är också ”Ransom”. Alltså lösen.

Efter en utdragen strid lyckas han, svårt sargad, och får uppleva själva kröningen av denna skapelses kejsare och kejsarinna. När han skådar dem i allt sitt majestät och härlighet utbrister han: ”Jag har aldrig tidigare skådat en man eller en kvinna. Hela livet har jag levt bland skuggor och trasiga avbilder.” Dessa två är nu alltså krönta, ”myndiga” att ta över styret över Perelandra, som Guds förvaltare.

Lewis vill här låta läsaren svindla med tanken om vilken härlighet de första människorna ägde före syndafallet, och den ännu större härlighet de ägt om de bestått provet. I Preface to Paradise Lost skriver han om hur detta hade kunnat te sig. ”För dig eller mig hade kanske en gång i vår livstid den nästan skrämmande äran kommit att äntligen få komma i närvaron av den store Fadern, Prästen och Kejsaren över planeten Tellus; något vi skulle komma ihåg hela livet.”

Det är egentligen märkligt att så lite teologisk litteratur har skrivits om syndafallets natur, om den härlighet människan miste men har löfte om att få åter. När Han som gav sitt liv i lösen för att ”köpa tillbaka” människan åt Gud med sitt eget blod äntligen regerar på jorden. Och då allt från syndafallet fram till den dagen kommer att te sig som en parentes. Som Lewis säger i slutorden i Den sista striden: ”Men för dem var det bara början på den riktiga historien. […] Nu äntligen kunde de börja på kapitel 1 i Den stora historien, som ingen på jorden har läst, som fortsätter i evigheters evigheter och där varje kapitel är bättre än det föregående.