Vem skrev Shakespeares dramer?

[Bengt-Ove]

För 30 år sedan när jag läste engelsk och amerikansk litteraturhistoria slogs jag av en sak. I Oxford History of English Litterature behandlades givetvis Shakespeare, och vi gjorde ett djupare studium av Hamlet som gav mig en intressant inblick i medeltidens tänkande om salighet och förtappelse. Mer om det senare. Men det som slog mig var den polemiska tonen i förordet där man skrev att det har förekommit en del absurda påståenden att William Shakespeare från Stratford-Upon-Avon inte var författare till verken som bär hans namn, men att dessa helt kunde avskrivas. Det som slog mig var den argsinta tonen; som om man var i försvarsställning och inte tänkte låta avvikande teorier föras fram.

Frågan var bara av akademiskt intresse för mig. Det var först ett antal år senare det blev klart för mig att de som tvivlade på Shakespeares författarskap inte var några knäppgökar i största allmänhet utan några av världens största auktoriteter på Shakespeare. Jag insåg att här hade vi något i stil med den strid som stod omkring den historieskrivningen om kristnandet av Sverige, där Uppsalaskolan hade regerat ohotad i flera hundra år och där Växjöskolan som växte fram under senare delen av 1900-talet först ignorerades och sedan bekämpades med näbbar och klor men sedan blivit alltmer accepterad. Jag insåg också att det här var fråga om en tradition och skola som många akademiska titlar vilade på, och vars prestige skulle raseras grundligen om det visade sig att man byggt sin skola på lösan sand. Ett annat exempel är frågan om evolutionsteorin som oomkullrunkelig sanning, vilket egentligen kräver betydligt mer tro än att acceptera en Skapare, men där forskare som har uttalat tvivel på evolutionen har sina karriärer stäckta.

På ungefär samma sätt verkade det förhålla sig angående Shakespeare. En hel industri har byggts upp omkring Stratford som Shakespeares vagga och de årliga festivaler som har hållits där i över 100 år för att fira detta litterära geni. Och som sagt, ett stort antal akademiska karriärer vilade på att mannen från Stratford verkligen skrivit de odödliga verken som än idag firas som världens största litteratur.

Tvivel väcktes tidigt på Shakespeares författarskap men avfärdades bryskt som en produkt av förvirrade hjärnor. Men under 1900-talet har flera stora Shakespeare-uttolkare som Basil Rathbone och i synnerhet de nutida Shakespeare-auktoriteterna Derek Jacobi och Mark Rylance, under många år konstnärlig ledare av Globe Theatre i London som är tillägnad Shakespeare, förklarat sig tillhöra det läger som inte tror att mannen från Stratford var författare till de verk som bär hans namn. Detta i sig torde räcka för att inte kunna avfärda frågan. Men som sagt skulle en massa människors prestige raseras om det skulle visa sig att de har rätt, och om skådespelare med mindre resning skulle yttra samma åsikt skulle deras karriär stäckas obönhörligt.

Det finns alltså numera två läger, där sammanslutningen Birthplace Trust försvarar den traditionella bilden av Bardens identitet, och de brukar kallas Stratfordians. Det andra och växande lägret formaliserades 2007 genom sin Declaration of Reasonable Doubt och genom den lösliga sammanslutningen Shakespeare Authorship Coalition.

Så vad är det som får allt fler att tvivla på att William Shakespeare, eller William Shakspere som var namnet på mannen från Stratford, skrev de odödliga verken? I boken Shakespeare Beyond Doubt? listas en rad argument:

1) Författaren till verken har ingående kännedom om juridik, historia och sedvänjor både i antiken och i europeiska länder som Italien och Grekland. Språket talar om en man med utomordentlig bildning. William Shakspere från Stratford genomgick en mycket bristfällig skolgång. Det finns inget dokumenterat om att han någonsin reste utomlands, utan mest rörde sig mellan Stratford och London. Argumentet att han helt enkelt var ett geni faller på att även ett geni måste inhämta sina kunskaper någonstans ifrån, vilket denne man knappast hade möjlighet till.

2) Han var affärsman i lägre medelklassen och ibland skådespelare, och det enda exemplet på hans handstil är sex nästan oläsliga signaturer under köpedokument, som tyder på att skribenten knappt är skrivkunnig. Hans två döttrar var analfabeter.

3) Om han vore författaren till alla odödliga verk vore det naturligt att han testamenterade dem till sina efterlevande. Men i hans testamente nämns inget om någon litterär kvarlåtenskap. Istället testamenterar han till sin fru sin näst bästa säng (!). Bland hans kvarlåtenskap finns inget alls som talar om att denne man var en litterär person överhuvudtaget.

4) Dramerna utspelas ofta i hovmiljö eller i adlig sådan, inte sällan på kontinenten. I ett antal dramer uppträder också enkla män, kittelflickare, bälgmakare, skräddare, snickare och dylikt. Dessa framställs nästan alltid som enfaldiga, komiska figurer att dra på munnen åt. Shakspere i Stratford tillhörde samma klass. Är det troligt att han skulle driva med sin egen klass? Är det inte mycket troligare att författaren är en person av högt stånd, som finner sådana enkla män lustiga, vilket snarare var det gängse synsättet?

5) Under Will Shaksperes livstid (1564–1616) fanns ingen som påstod sig ha träffat poeten/dramatikern Shakespeare. Några ansåg att det nog rörde sig om en pseudonym. Ingen samtida hävdade att de trott honom vara författaren förrän långt efter hans död. Minst tio personer som kände både Shakspere och författaren identifierade dem aldrig som samma person.

6) Inte ett enda drama, dikt eller ens ett brev skrivet av Shaksperes hand har någonsin återfunnits. Även om få manuskript av dramer och poem från den tiden finns kvar i original, borde väl en av den tidens mest skapande skribenter även efterlämna en rik skörd av personliga brev till vänner? Men inte ett enda finns.

7) När Will Shakspere dog 1616 var det oförmärkt. Inte så mycket som ett brev finns som refererar till att Barden avlidit. Om Barden varit Shakspere borde hans död ha högtidlighållits av hans litterära likar.

Då blir frågan: Varför ville inte den verkliga författaren av verken bli känd? Det var nu inte alls ovanligt att man skrev under pseudonym. Det kunde vara av politiska själ ifall innehållet kunde vara misshagligt för exempelvis kungahuset. Eller för att författaren redan hade en så hög ställning att det inte var viktigt för honom att få äran för verken utan skrev dem för sitt nöjes skull.

Finns det tänkbara kandidater? Ja, en uppsjö sådana, varav flera själva var uppburna författare och andra var högadliga personer. Några namn: sir Francis Bacon, Ben Johnson, Christopher Marlowe, Edmund Spenser. Namnen säger kanske inte nutida läsare alltför mycket, men får tjäna som några av de troligaste exemplen av alternativa författare. Frågan är inte så viktig för mig, mer än som exempel på det jag beskriver i början.
Vad jag fann intressant vid studiet av Hamlet, var hur man ännu på medeltiden såg på själars frälsning, purgatorium med mera. I korta drag handlar alltså Hamlet om en ung dansk prins vars far kungen har dött i sömnen. Han går dock igen nattetid på bröstvärnet, och när prins Hamlet möter honom beskriver anden hur han nu måste lida i skärselden innan han kan träda in i saligheten, därför att han förgiftades i sömnen och alltså dog mitt i sina synder, utan bikt eller sista smörjelsen. Han berättar också att mordet befalldes av den falske Claudius som äktade hans änka och nu är kung. Han vill att Hamlet ska skipa rätt, så att han får vila.

Hamlet försöker så hitta sätt att få Claudius att avslöja sig men förgäves. Vid ett tillfälle står han bakom ett draperi med en dolk medan Claudius böjer knä inför altaret i slottskapellet. Han överväger att ta hämnd genom att stöta dolken i Claudius, men ångrar sig. Inte för att han känner medlidande med Claudius utan tvärtom: om Claudius dör i nådens tillstånd går han till saligheten medan Hamlets far fortsätter att lida i skärselden. Dramat har ett blodigt slut, men det är inte det viktiga här.

Hamlet skrevs omkring år 1600 under Elizabeth I:s välde, alltså mer än 50 år efter att Henrik VIII bröt med Rom och förklarade England protestantiskt. Ändå var alltså tänkandet i Hamlet starkt präglat av den katolska läran om purgatorium vilket är intressant, även om Hamlet bygger på ännu äldre källor. En protestantisk författare som velat undvika hänsyftningar till katolicismen kunde lätt ha skrivit om handlingen. Men det gjorde han alltså inte, vilket säger en del om det religiösa tänkandet i England även efter reformationen. Det kan tilläggas att C.S. Lewis trodde att en människas rening fortsätter även när vi når saligheten; en tro jag delar.