Politiskt. Om public service med mera

[Bengt-Ove]

Politiskt - samlat under en rubrik
-----------------------------------------------------------


________________________________________________________


Kan vi lita på Public Service?

Vi hämtar våra nyheter och vår bild av omvärlden från massmedia. Före radio och TV var dagstidningarna vår ojämförligt största källa till nyheter. Det fanns en uppsjö av dagstidning, stora och små, och alla hade de en tydlig avsändare. Det kunde vara socialdemokratisk, liberal, oberoende liberal, moderat, kommunistisk och så vidare. Poängen var att läsaren/konsumenten visste varifrån vilket håll budskapet kom.

Förändrades detta när TV kom? Ja. Den av staten godkända nyhetsförmedlaren förväntades vara garanten för sanningsenlighet och opartiskhet. Tittaren skulle kunna känna sig trygg i vetskapen att han/hon blivit informerad. Länge fanns bara en TV-kanal. Men så kom TV2 1969 och public service växte i kvadrat. Det var bara året efter 1968 då vänstern i princip tog över journalistutbildningarna. Göran Schytte har berättat att i hans årgång på Journalisthögskolan var alla utom en övertygade kommunister, som skulle verka för Revolutionen. Och TV-profilen Janne Josefsson har helt enkelt kallat den Journalisthögskola han gick på under 70-talet för ”Kommunisthögskolan”.

När public service växte tog dessa plats och kom att dominera agendan. Redan 1972 tillsattes faktiskt en utredning för att se om Sveriges Radio var vänstervriden. Utredningens svar var faktiskt ”ja”, men rapporten nedgjordes totalt och de som jobbat med den fick löpa massmedialt gatlopp.
Det var också slående hur olika TV och radio behandlade S-regeringen jämfört med oppositionen. 1976 skrev författaren och krönikören Rune Moberg en dräpande krönika. Han konstaterade att en genomgripande förändring skett i etermediernas bevakning, där man tidigare ”samtalade med regeringen men förhörde oppositionen”. Plötsligt hade en förändring skett: Nu samtalade man med oppositionen men förhörde regeringen. Han gav själv med bitande ironi förklaringen: Omsvängningen skedde på valnatten, då vänsterregeringen förlorade.

Dessutom hade SVT/SR monopol på etermedia i Sverige. Det var först i slutet av 1980-talet detta började luckras upp genom satellitkanalernas inträde. Det kom två reklamfinansierade TV-kanaler, TV3 och TV4. Men om någon trodde att dessa skulle bli uppstickare som avvek från den dittillsvarande enhetliga agendan så blev denne besviken.

Det verkligt allvarliga är när en dominant mediaaktör hävdar sig vara DEN OPARTISKA NYHETSKÄLLAN, när man inte är det och inte har varit det på länge. Allvarligt, därför att nyhetskonsumenter bildar sina uppfattningar på det de litar på som opartiska nyheter, när källan inte är opartisk utan i vissa fall rent aktivistisk. Jag menar inte att alla som jobbar inom public service är aktivister. Jag vet åtminstone någon vars vederhäftighet jag litar på. Det är nog mer en fråga om att sitta still i båten och att den som öppet fronderar blir utfryst.

I tidningsvärlden vet vi läsare vem avsändaren är. Så är det inte med public service, som på sin hemsida bedyrar att de är vederhäftiga och opartiska. Om de verkligen vore det, skulle de behöva trycka på detta?

Public services aktivism märks särskilt tydligt på några områden: klimatfrågan, Mellanöstern, och USA. Ifråga om USA har det funnits en sorts besatthet ända sedan Ronald Reagan blev president, och genomgående har varje konservativ president eller presidentkandidat nagelfarits och misstänkliggjorts medan demokraternas dito har fått en helt annan behandling.

Denna besatthet har varit särskilt tydlig ifråga om Donald Trump, som i princip utsatts för karaktärsmord ända sedan presidentvalskampanjen 2016, medan Hillary Clinton, Joe Biden och nu Kamala Harris skyddas och behandlas med silkesvantar. En vän till mig vars syster är bosatt i USA sedan många år är ibland hemma på besök. Hon brukar så baxna över nyhetsrapporteringen i SVT och fråga: ”Är det så här folk tror att det är i USA?”
Man har också gjort flera reportage och ”dokumentärer” om Trump-väljare, där man släppt alla anspråk på vederhäftighet och framställt dem som farliga eller mindre vetande. Men man biter sig i tummen där, eftersom det väger ganska jämnt mellan demokrater och republikaner i USA. Så om svenska medier har rätt i sin rapportering, måste ungefär hälften av USA:s befolkning vara idioter. Vilket alla vet är dumheter.

Mediesituationen i USA är både lik och olik den i Sverige. Även där domineras journalistkåren av vänstern, och även där lyser opartiskheten med sin frånvaro. Skillnaden är att alla TV-tittare vet att CNN, ABC, NBC, CBS, alltså nästan alla, är styrda av vänstern medan Fox News är republikanvänligt. Därför kan också tittarna bedöma det som sägs därefter. Men här i Sverige kräver public service-kanalerna med bröstton att vi ska betrakta dem som totalt vederhäftiga och opartiska. ¨

Det kan tilläggas att skattesubventionerade tidningsjättar som DN är paradexempel på samma sak. Detta trots att man öppet kallar sin journalistik för "agendasättande". Det vill säga att DN:s ledarskribenter och journalister talar om vad läsarna ska tycka. Naturligtvis finns inte ett uns trovärdighet kvar hos de flesta tänkande svenskar för det som en gång verkligen var ett flaggskepp för frihet och rätten att tänka olika. Det märkliga är att man blivit så navelskådande och verklighetsförnekande att man inte själva verkar inse det som står klart för de allra flesta - att man inte längre är journalister utan aktivister.

Naturligtvis finns det många i det nya elektroniska medielandskapet, flera av dem avhoppare från public service, som protesterar och påpekar att kejsaren är naken, men dessa är ganska lätta att tysta genom att helt enkelt kalla dem ”alt-höger” eller något annat.

Det är ett geografiskt faktum att hur man uppfattar andra är beroende av var man själv befinner sig. Och befinner man sig tillräckligt långt till vänster, hamnar ju nästan alla till höger om en själv. I Sovjet fanns en enda av staten godkänd nyhetskanal. Alla visste att den bedrev propaganda, och därmed var dess makt över folket inte total. På det sättet är situationen värre i Sverige, där en stor del av befolkningen sväljer det de får se och höra, och tror sig vara informerade när de istället blir indoktrinerade.

Uppdaterat 19/12.

Det känns viktigt att klargöra att den snedvridning vi ser i Public Service och i huvuddelen av massmedia egentligen inte är en fråga om vänster-höger. Det är snarare en fråga om ett narrativ som omfattas av den tongivande delen av massmedia och som överensstämmer i stort med vänsterns och kommunisternas sätt att se världen. Det omfattas som sagt i hög grad av medier som anger sig som liberala, och som troligen även röstar med gamla Folkpartiet. Men de har köpt med hull och hår det narrativ som hamrats in av vänstern i över 50 år, och nu har det gått därhän att den journalist som har annan åsikt vet att det är detta som gäller nu, och att det är bäst att hänga med eller bli utan jobb.

Ett exempel på detta var när för cirka 5 år sedan Mittmedia, som äger en rad tidningar med L-stämpel, beslöt att slopa kommentarsfälten i nätupplagorna, och det skäl man angav var att det finns alltför många rasister som kommenterar. Chefredaktören skrev en längre artikel där han berömde Torgny Segerstedt som ensam stod upp mot de nazivänliga i Sverige under andra världskriget och för det fria, ocensurerade ordet. För att sedan vända på en femöring och förklara att man nu i frihetens namn måste stoppa det fria ordet eftersom det finns för många rasister som kommenterar. En logikens piruett som framstår som möjligen ett av de skamligaste ögonblicken i svensk journalistik i modern tid. Jag läste ofta kommentarer under artiklar (som i ärlighetens namn ofta var bra mycket intressantare än artiklarna själv). Jag vet inte om jag någonsin läste en kommentar som kunde stämplas som rasistisk. Och om sådana dök upp vore det lätt att ta bort dem för moderatorn.

Vad det var fråga om var att vanliga sunda skrivkunniga människor sa emot det narrativ som tvingades på dem i den agendasättande journalistikens namn. Ofta gällde det narrativet att det är rasistiskt att kritisera den svenska invandringspolitiken. En politik som varit extrem med internationella mått och som lett till en explosionsartad ökning av gängvåld och kriminalitet. När människor påpekade detta, tilläts inte en öppen debatt som skilde sig från det givna narrativet utan man lät ingen avvikande åsikt komma till tals. Motsatsen till "liberalt" alltså.

Så vi ser alltså en situation där klyftan mellan de agendasättande journalisterna och opinionsbildarna kontra majoriteten av folket har blivit allt vidare och djupare.

Ett aktuellt exempel på hur det som skulle vara en opartisk, trovärdig nyhetsförmedling blivit en aktivistagentur, är hur SVT-nyheter skriver att "Åklagare i Trump-fall tvingas bort", och därefter beskriver att "åklagaren Fani Willis har kopplats bort från rättsprocessen om att Trump försökte omkullkasta valresultatet 2020". Därmed återstår nästan ingenting av den rättsprocess som skulle granska Trumps inblandning i att försöka påverka valresultatet i delstaten". Den som läser får osökt uppfattningen att Donald Trump har satt press på rättsapparaten för att bli kvitt en besvärlig åklagare. Man undviker nogsamt att nämna att Willis har gjort sig omöjlig genom oegentligheter som att anställa sin sambo som utredare i fallet, med mera, något som skulle diskvalificera varje åklagare oavsett fall. Willis har snarare använt rättsapparaten för politiska syften, så kallat "lawfare". Så denna "nyhetsnotis" i SVT syftar alltså snarare till att vilseföra än att upplysa. Det kan inte handla om inkompetens utan något värre. Att man under notisen skriver att man ska stå för opartiskhet och saklighet blir nästan komiskt. TASS och Pravda kunde hävda att de var tvingade av makten att ljuga. Den ursäkten har inte SVT och många andra medier i Sverige.

Uppdatering 21/12

Donald Trumps jordskredsseger i presidentvalet har orsakat en kraftfull kris inom de etablerade medierna. En övertygande majoritet av det amerikanska folket sa nej till Joe Biden, Kamala Harris, till obefintliga gränser mot knarkmaffian och invällning av våldsbrottslingar, till demokraternas etablerade kriminalpolitik av ”catch and release”, alltså att illegala invandrare som begår våldsbrott visserligen grips men släpps igen för att begå nya våldsbrott, till den ”kritiska rasteorin”, en totalt ovetenskaplig teori som hävdar att alla problem för minoritetsgrupper i USA beror på vit rasism, och till dem ”wokeism” som låter en vuxen man ”identifiera sig” som kvinna när det passar honom för att kunna gå in i flickornas toalett eller omklädningsrum. Allt detta startades av Barack Obama, bromsades upp under Trump-åren, för att sedan accelerera under Biden-åren.

Men skattefinansierade medier inklusive SVT har ju under flera år trummat in budskapet att den som röstar på Trump är en lågutbildad idiot och rasist. Och valresultatet avslöjar nu detta som aktivism, inte nyhetsförmedling. Dessa medier kunde möjligen behålla ett uns av trovärdighet om de ”gjorde en pudel” och öppet vidgav att de har misstagit sig. Grovt. Men istället går man till attack mot alla som vågar ifrågasätta deras narrativ, trots att detta narrativ visat sig vara grundfalskt.

Verkligheten stämmer inte med SVT:s karta. Men det är i alla fall SVT:s karta som gäller. Och nåde den som inte håller med. Men man gräver på detta sätt sin egen grav. För troll spricker i solen. Och när det blir uppenbart för alla att man inte har förmedlar nyheter utan drivit propaganda, finns ingen trovärdighet kvar till slut.

Uppdatering 20/1 2025

Idag installeras Donald Trump åter som president. Det är intressant att konstatera att många amerikanska medier som i princip har fört krig mot honom i åtta år, nu öppet börjar prata om problemen med obegränsad illegal invandring, "catch-and-release", alltså att gripa brottslingar och släppa dem igen så att de kan begå nya brott -- vilket har hänt i många tusen fall och upprört hela USA.

Det är som om det nu är "okej" att prata om det som alla vet men som man hittills envist lagt locket på om. Antagligen är det inte fråga om reell sinnesändring utan en ökad insikt om att man håller på att mista all trovärdighet mot mediekonsumenterna. Vilket märks på kraftigt minskade tittarsiffror.

Det är annorlunda i Europa och här i Sverige. Här är det fortfarande samma verklighet som råder för Public Service och andra tongivande medier -- det vill säga den de själva har målat upp under ett antal år och som nu obönhörligt avslöjats som grundfalsk. Det är märkligt, som om de stängt in sig i en egen bubbla som inte påverkas av den skiftande verkligheten utanför.

Man har "uppfostrat" nyhetskonsumenterna hur de ska tänka. Och man har förklarat hur amerikanerna bör rösta för sitt eget bästa. Men de amerikanska röstarna lyder inte. Och inte heller snart en majoritet av svenska nyhetskonsumenter. Så vad vi ser hos etablerade medier är ett pyrande ursinne, som vänds mot alla dissidenter. Lite som om den nakne kejsarens vakter hade mejat ner alla som inte instämmer i att han är i högsta grad klädd. Det är en intressant utveckling. Kommer Glasnost även till Sveriges medier? skulle man lite elakt kunna fråga.


--------------------------------------------------------------------

24/1. Präster som politiska aktivister

Många såg hur en biskop i episkopalkyrkan använde predikstolen, inte till att tala om Gud utan mästra den tillträdande presidenten och vicepresidenten om hbtq-frågor och öppet anklaga dem för att vara ett hot mot alla transpersoner. Flera andliga ledare har kallat det ett flagrant missbruk av prästämbetet.

Händelsen påminner starkt om två andra tillfällen då präster har använt predikstolen till politisk aktivism. Efter riksdagens högtidliga öppnande har det i hundratals år varit tradition att de valda går på gudstjänst i Storkyrkan. 1986 hölls predikan av en Elisabeth Gerle, som använde predikstolen till att anklaga väst och USA för krigshets. Naturligtvis sa hon inte ett ord om Sovjetdiktaturen. Sovjet hade i flera år provokativt hade rustat och ställt upp missiler längs gränsen mot väst som kunde nå alla Europas huvudstäder. Men när NATO med Ronald Reagan och Margaret Thatcher satte hårt mot hårt, var det de som var krigshetsare. Moderatledaren Gösta Bohman var efteråt öppet kritisk och förklarade att han kom till kyrkan för att höra Guds ord, inte prästens politiska preferenser.

En tredje gång som sticker ut var återigen gudstjänsten efter riksdagens öppnande. Det var 2010, och biskop Eva Brunne ägnade predikan åt att solidarisera sig med den antisemitiska mobb som just demonstrerat mot Israel på Sergels torg. Fem år senare ville hon att man skulle ta bort korset och andra kristna symboler i Sjömanskyrkan i Frihamnen för att göra den mer inbjudande för sjömän från andra religioner. Sjömanskyrkans föreståndare höll inte med. Hon välkomnade muslimska eller hinduiska sjömän att komma dit och be, men fortsatte: ”Om jag besöker en moské ber jag inte dem ta ner sina symboler. Det är ju mitt val att gå in där.”

Alla har rätt att vara aktivister. Men man bör spela med öppna kort, och inte använda prästämbetet för politisk aktivism. Det är att missbruka prästämbetet, och dessa tre nämnda är inga andliga ledare i min bok utan just politiska aktivister, och oärliga sådana. De är inga herdar, och huvuddelen av flocken lyssnar inte heller på dem.

Sverige, tre små grisar och Erdogan, Europas sjuke man... och Ungern. Införd i Svensk Tidskrift mars 2023, uppdaterad
Inläggav Bengt-Ove » sön 28 jan 2024, 12:33

Uppdatering 28/1 2024

Efter att ha kramat ut allt han kan ekonomiskt och på andra sätt och fått Sverige att stå med mössan i hand, framhålla Erdogans religions förtjänster samt fördöma all kritik av densamma, har Erdogans korrumperade regim i Turkiet äntligen sagt ja till att släppa in Sverige i NATO. Den starkaste drivkraften var nog F-16-planen som USA höll på tills Turkiet gett klartecken.

Återstår Ungern. I det fallet är situationen en helt annan. Där är det en fråga om kränkt heder och upprättelse. Ungern, liksom de andra länder som var under kommunistisk stövel sedan andra världskriget, har efter Sovjets fall satt stort värde på att faktiskt bestämma sin inrikespolitik själva. Inte minst i fråga om familjepolitik och abortpolitik, där Ungern i princip för en politik som liknar den som fördes överallt i västvärlden fram till för några årtionden sedan.

Att Ungern vägrar kopiera den alltmer extrema politik som förs på dessa områden dikterat av Bryssel retade en svensk ”minister” – vars bristande kompetens och intelligens borde diskvalificera henne ens som lokalpolitiker – så till den grad att hon kallade ungrarna för nazister. Frågan är om hon ens har kommit igenom en grundläggande historieundervisning på mellanstadienivå.

Ungrarna, som själv var ockuperade av nazisterna, gick förstås i taket över denna skandalösa förolämpning från ett land som själva lade sig platt för nazistregimen under andra världskriget och genom transiteringen av tyska soldater från och till Norge samt exporten av järnmalm aktivt hjälpte den tyska krigsapparaten och förlängde kriget.

Därför är det fullt naturligt att man nu håller Sverige på halster gällande NATO-inträdet. Som påpekats har man inte ställt några krav på Sverige för att rösta ja. Man vill helt enkelt ha upprättelse för denna grövsta tänkbara förolämpning, en förklaring och en ursäkt.

Ulf Kristersson har en enda uppgift nu, och den torde inte vara svår: att förklara för Ungern att vi har en ny regering nu, att det satt idioter i den förra och att man tar avstånd från deras kränkande uttalanden. Om han bara låter bli att börja läxa upp Ungern för att de inte är tillräckligt lydiga mot Bryssel, torde Ungern därmed låta sig nöja och rösta ja.

Är därmed krigsfaran över för Sverige? Nej. Men genom att äntligen släppas in under NATO:s paraply har vi förflyttat oss en bit från bråddjupet. Och många kommer att kunna sova en aning lugnare.
------------------------------------------------------------------------


Från mitten av 1800-talet och fram till det Osmanska rikets fall 1917 benämndes Turkiet allmänt som ”Europas sjuke man”. Det var ett rike som sjunkit ner i ett moras av korruption, men där europeiska stormakter likväl stod med mössan i hand och krusade och mutade sultaner på grund av landets extremt strategiska läge. Osmanska riket föll samman, men hann innan dess anställa folkmord på Turkiets kristna armenier. Cirka en miljon offer. Där ligger IS i lä. Nu styrs åter Turkiet av en maktgalen despot som anser att alla i andra länder som kritiserar hans religion ska straffas. Han har i princip ensidigt infört sharialagar – inte bara i Turkiet – utan i Västeuropa.

Alla minns sagan om Tre små grisar. Två av grisarna bygger hus av halm och pinnar och roar sig obekymrat, medan den tredje grisen bygger ett stadigt hus av sten. Så kommer Stora stygga vargen, och de två dåraktiga grisarna flyr för livet till den tredje grisens hus, och vargen kan inte komma åt dem.
Sagan utspelas liksom i modern tappning just nu, med Sverige, Nato, Ryssland och Turkiet som kontrahenter. Sverige har verkligen byggt ett hus av halm, eller rättare, man hade tidigare ett ganska stabilt hus, men så intalade man sig att det inte finns några vargar mer och sålde byggstenarna som skrot.

Nu har man märkt att vargar faktiskt finns, och att det finns en särskilt farlig och galen varg som bäst håller på att slakta andra grisar bara en bit bort. Så vad gör man? Man ställer sig och räcker lång näsa åt vargen, trots att han börjar kasta hungriga blickar åt deras håll, när man plötsligt erinrar sig att man står med halsen bar och att det inte vore så dumt med ett stenhus. Så nu står man och bankar ivrigt på porten till den Kloka grisens hus.
Problemet är bara att dörrvakten är Europas sjuke man, som njuter av sin makt och slår igen dörren mitt för näsan på grisen Sverige, som börjar inse att ”kom och ta mig om du kan” inte var den lämpligaste leken att leka med den ryska vargen.

Vid ett seminarium i Stockholm för 15 år sedan som undertecknad bevistade, ställde en deltagare frågan till USA:s viceambassadör: ”Om ryssen kommer, så hjälper ni väl oss?” Han svarade beklagande: ”Ni är inte med i NATO.”

Sverige står inte de små grisarna efter i dårskap när det gäller vår säkerhet, och man har med ett brottsligt lättsinne gjort sig av med ett gränsförsvar värt namnet och därmed sänkt tröskeln för en presumtiv angripare. Och nu när man inser dårskapen är det kanske för sent? Man bultar på så ivrigt man kan nu, och utgången är högst oklar. Vad som är ställt utom allt tvivel är att historiens dom kommer att vara hård över 2000-talets regeringar som har aktat sina medborgares liv och frihet så oerhört billigt.


Inläggav Bengt-Ove » ons 02 aug 2023, 14:06

_____________________________________________________________________________

https://www.svensktidskrift.se/bengt-ov ... arna-igen/
_______________________________________________________________________________

https://www.svensktidskrift.se/bengt-ov ... urovision/

____________________________________________________________________________________

Bidens flykt från Afghanistan bäddade för Putin
Inlägg av Bengt-Ove » tis 20 aug 2024, 19:26

Jag har i en annan tråd för två och ett halvt år sedan berört Joe Bidens senilitet, och ställde i rubriken frågan vem som är farligast för världen, Biden eller Putin. Det skrev strax efter Putins angrepp på Ukraina.

Det har nu gått tre år sedan USA:s panikartade flykt från Afghanistan, där man inte bara efterlämnade en arsenal värdig ett helt land åt talibanerna, utan även utlämnade afghaner som samarbetat med amerikanerna till tortyr och död under islamisterna. Det var inte ett strategiskt tillbakadragande utan en panikartad flykt under en svag amerikansk president och ÖB.

Ett halvt år efter detta invaderade Putin Ukraina. Det finns fog för att anta att det finns en koppling mellan dessa båda saker. Diktatorer respekterar bara starka motståndare och kör över svaga dito. Biden hade visat sig vara en mycket svag ledare för USA och västvärlden, och han utgjorde därför inget hot mot Putins ambitioner. Donald Trump med alla sina fel var inte en svag ledare, vilket han visade genom att inte falla undan för Nordkoreas diktators hotelser utan fick honom att backa.

Så det är mycket tveksamt om Putin hade vågat sin invasion med Donald Trump i Vita huset. Historien går igen. Hitler såg 1938 att han hade en svag motståndare i Storbritanniens Chamberlain, som åkte hem från München efter mötet med Hitler och utlovade ”fred i vår tid”. Hitler invaderade därefter Polen med andra världskriget som följd. Winston Churchill, som fick ta över ledningen i Storbritannien och som enda land i Europa hårdnackat stod emot nazismen, yttrade: ”De hade att välja mellan krig och vanära. De valde vanära, och fick krig dessutom.” Detta kan sägas upprepas i vår tid, och än anas inget slut på kriget i Ukraina, som lätt kan utvidgas.


__________________________________________________________________________________________

Att stå neutral mellan mördare och angripna
Inläggav Bengt-Ove » tor 20 jun 2024, 09:16

Nedanstående debattartikel publicerades den 11 juni i ViD, med anledning av en kulturartikel av Joel Halldorf.

https://www.varldenidag.se/opinion/vilk ... san/806412

Vilka är vi svenskar att skriva den judiska staten på näsan?

Bibeln manar oss att tänka gott om alla. Men ingenstans lär den att kristna ska stå neutrala mellan civilisation och barbari, mellan mördare och dem som försvarar sig mot mördare. I länder som varit ockuperade av exempelvis nazisterna vore detta otänkbart för varje tänkande människa.
Så för att befinna sig i kategorin ”kålsupar¬teoretiker” krävs att man levt i en bubbla och sluppit krig i över 200 år, samtidigt som man ignorerar att andra dött för att köpa denna fred och i stället tillskriver detta ens egen fredlighet och moraliska överlägsenhet.

Det finns mycket få sådana länder. Men det finns ett: Sverige, som dessutom mycket gärna intar en magistral attityd mot andra länder.
Särskilt under efterkrigs¬tiden blev denna uppfattning domi¬nerande i många kretsar, även inom frikyrkan, där skill¬naden mellan en angripande fiendesoldat eller våldsman och en som försvarar sitt land och sina nära blev mycket grumlig. En större dos fashionabel 68-marxism än man gärna vill vidgå spelade också in i vissa kretsar.

Hamas är jämte ISIS det mest extrema uttrycket för jihadistisk islamism. Hamas har inskrivet i sitt program som en helig plikt att döda judar, var de än befinner sig. Den 7 oktober ifjol hängav man sig ohämmat åt detta i det största folkmordet på judar sedan Förintelsen. Faktum är att det Hamas hängav sig åt överträffar i vidrighet vad nazisterna gjorde, om än inte i omfång, vilket inte berodde på bristande vilja utan bristande förmåga.

Det fanns en mycket klar avsikt bakom detta: att upprepa Förintelsen i judarnas eget land, och tvinga Israel att en gång för alla gå i krig mot dem. De visste också att Israels svar oundvikligen skulle komma att drabba även civila. Och Hamas vinner propa¬ganda-kriget, eftersom de vet av erfarenhet att journalistkåren gärna skriver spaltmeter om Israels svar, inte om varför Israel måste kriga mot dem som vill förgöra deras civila.

Men Joel Halldorf är inte intresserad av att diskutera detta, utan ondgör sig i en artikel i Expressen (28/5) mest över ”kristna sionister” i Sverige som han menar ”eldar på konflikten” och som han stocksäkert förklarar har ”förhärdade hjärtan”. Utan att ge exempel.
Han citerar okritiskt en Unrwa-representants (!) beskrivning av civila offer i Gaza vid en israelisk offensiv mot ett Hamasfäste i ett flyktingläger.

Samtidigt är hans tystnad öronbedövande om vad som gjordes mot över 1 200 israeler den 7 oktober. Han blir här en kristen röst i propagandakören.
Hamasledare har anhöriga som får bästa vård på israeliska sjukhus för svåra sjuk-domar, samtidigt som de själva skickar ut mördare för att massakrera israeliska kvinnor och barn. De vet att deras anhöriga är trygga i Israel, eftersom Israel till skillnad från dem själva inte gör kvinnor och barn till måltavlor i krig.

Halldorf vägrar välja sida mellan en antisemitisk mördarsekt och ett land vars medborgare angrips och mördas. På frågan om vad som är rätt att göra när deras medborgare massakreras av antisemitiska mördare är Halldorfs enda svar att ”se den andra”, samt en med förlov sagt menlös försäkran om att han är mot det onda och för det goda.

Halldorf inser uppenbarligen inte hur otroligt illa skickad han är i sin trygga svenska kammare att överhuvudtaget uttala sig och skriva den judiska staten på näsan och i praktiken jämställa mördare med dem som försvarar sig mot dessa.

Det judiska folket höll på att utplånas för bara 80 år sedan. Och miljoner besjälas av samma önskan i dag. Skillnaden mot då är att det judiska folket i dag har en stat som försvarar sitt folk. Vilket många hatar.

Vi är inte i Fridsriket ännu. Ännu finns människor som vill ta livet och friheten från andra. Och därför måste överheten ännu bära svärdet, lär oss Paulus. Svensk mellanmjölkspacifism är varken bibliskt grundad eller väl lämpad som rättesnöre för någonting. Halldorfs artikel är ett talande exempel på detta.

Bengt-Ove Andersson, tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel

_______________________________________________________________________________________


https://www.varldenidag.se/debatt/stora ... 8JT3tMjfA/

https://www.varldenidag.se/debatt/repli ... T2pgAQlxA/

https://www.varldenidag.se/debatt/svar- ... u6KCqI5VQ/

”Hur ska du fira jul?” frågade min frisör som är muslim. Vi pratade vidare och han förklarade att som ny i ett land bör man respektera traditionerna där. Jag reflekterade att han tillhör det tysta flertalet, kanske det överväldigande flertalet, av människor i vårt land med muslimsk trosåskådning. Problemet är att de inte vågar öppet ta avstånd från den klick av extrema islamister som håller dem gisslan. Vilket skulle lösa många missuppfattningar.

Jag tillhör kristendomen. Men jag gör tankeexperimentet att situationen var helt annorlunda, att jag var en fundamentalistisk muslim och såg som min heliga plikt att utbreda islam över världen – med alla medel. Och anta att jag kom till Sverige som flykting men med detta som överordnat uppdrag. Anta vidare att jag såg det som min plikt att arbeta för att lägga det nya landet under islamsk lag och proklamera Muhammed som Guds ende profet. Och straffa de som jag anser hädar profeten. Och se till att andra muslimer rättar sig efter min tolkning av Koranen. Och utfärda en fatwa, dödsdom, mot de muslimer som konverterar till den nya tron.

I allt detta har jag helt enkelt varit trogen min tro och övertygelse (oaktat att den för de flesta är förvriden och destruktiv). Att denna tro och övertygelse går stick i stäv mot det nya landets lagar och traditioner om fri- och rättigheter (och övriga västvärldens) är en helt annan sak. Om det nya landets styrande håller sina egna lagar och traditioner högt, är det deras sak att göra motstånd och kräva av alla som får en fristad här att de anpassar sig till dessa traditioner och lagar om yttrandefrihet och religionsfrihet. Och visa att de är beredda att sätta kraft bakom orden.

Men hur ska jag som islamist uppfatta det om jag märker att så inte sker? Om polisen får order att backa när jag och andra fanatiker gör våldsamma upplopp? Om jag ostraffat kan utfärda dödsdomar över ”otrogna” så att dessa måste få ständigt polisskydd? Om jag kan förfölja konvertiter i det nya landet så att de måste ha skyddat boende, utan att jag själv skickas ur landet? Jag tolkar ju min Koran så att min religion till slut ska härska över alla andra. Det finns länder där man vägrar böja sig för detta. Till exempel Israel. Men här i Sverige verkar man ju redan ha gjort knäfall? De talar om tolerans och förståelse, men egentligen betyder det ju kapitulation? Min övertygelse trogen pressar jag alltså på, ställer alltfler krav på särlagstiftning för min religion, med mera med mera. Kan någon klandra mig som islamist för detta? Jag kämpar ju för mitt mål. Samtidigt som många ”moderata” muslimer sörjer över detta.

Nej, jag kan inte klandra denna islamist för han följer sin övertygelse, fast jag avskyr hans handlingar. Däremot klandrar jag starkt de vars ansvar det är att slå vakt om fri- och rättigheter i vårt land och att skydda landet mot yttre och inre hot. Om räven till sin glada förvåning finner dörren till hönsgården öppen, vore han inte trogen sin natur om han inte gick in och åt upp alla hönorna. Han vore en slö räv. Därför kan ingen klandra räven, utan desto mer skötaren som har vård om hönsen men inte brydde sig om att stänga dörren. Det är omöjligt att bortse från det faktum att muslimer är en allt större väljargrupp i Sverige, och att våra politiker ser moderata muslimer och islamister som en enda grupp, där islamisterna tyvärr tillåts föra allas talan.

Det är väldigt mycket liv nu om vad man får säga eller inte om islamister. Personligen är jag mycket upprörd över människor som får en fristad här och använder sin frihet till att öppet provocera en hel religion utan att bry sig det bittersta om vad det får för konsekvenser för landet och medborgarna där. Och för andra. Jag har kännedom om starkt ökad förföljelse mot kristna bland annat i Pakistan efter koranbränningarna och där ett antal dödats, för att de kristna där uppfattas som på något absurt sätt medskyldiga till dessa bränningar i det ”kristna landet Sverige”.

Så hur bör Sverige agera i detta läge? Vi hade länge en hädelselag här i landet. Jag har inga problem med att vi förbjuder bränningar av heliga skrifter, då alltså såväl Bibeln och Torahn som Koranen. Yttrandefriheten får inte drivas in absurdum så att människor dödas. Där borde våra diplomatiska politiker föreslå en uppgörelse med de (muslimska) länder som nu anser att Sverige måste straffas för att vi bryter mot sharialagen (som om den redan var överordnad svensk lag). Vi kan föreslå att vi inför ett sådant förbud, om dessa länder å sin sida lovar att sluta förtrycka och stena kvinnor, hänga homosexuella från lyftkranar, förfölja och döda dem som lämnar islam, och införa religionsfrihet, yttrandefrihet och allmänna medborgerliga rättigheter.
Vore inte det en idealisk lösning för alla? Och denna motprestation är knappast ett ohemult krav. Inte för länder som vill kalla sig civiliserade.

Bengt-Ove Andersson
_____________________________________________________________________________

Massmord och folkmord genom historien har ofta haft den gemensamma nämnaren att mobben och förövarna har drivits av fanatism eller varit hjärntvättade att hata en viss grupp. De naturliga inbyggda trösklarna mot att döda andra människor har nötts ner och objekten avhumaniserats. Och de som visste bättre vågade ofta inte sticka ut hakan av rädsla för repressalier. Så har varit fallet i Nazityskland, i de kommunistiska diktaturerna samt i islamistiska dito.

Därför bör dessa möjligen inte mätas med samma måttstock som oss som lever i fria samhällen utan censur och med alla möjligheter att tala ut mot ondska och förtryck. Vi har självklart ett större krav på oss att inte – trots det vi vet – vara bödlars och förtryckares medlöpare och megafoner, att vara ”nyttiga idioter”.

Man kan till exempel argumentera om ifall de Röda khmerer som anställde folkmord på sina egna 1977 inte överträffades i avskyvärdhet av de svenska politiker, diplomater och kulturkändisar som av politiska skäl stödde mördarna, förnekade att folkmordet pågick och när det blev allmänt känt, aldrig tog ansvar för sitt medlöperi och indirekta medhjälp till folkmord, och som obegripligt nog aldrig avkrävdes det av den genompolitiserade svenska journalistkåren.

Man kan argumentera om de som utförde det kommunistiska folkmordet i Kambodja liksom andra kommunistiska folkmord var de mest skyldiga i avskyvärdheterna. Det kan argumenteras att de i alla fall delvis var hjärntvättade av övermördarna – ideologerna. På liknande sätt kan man argumentera om nazisternas brunskjortor själva var huvudansvariga för sina illdåd eller om det var nazistideologerna som själva inte smutsade ner sina händer. Brunskjortorna utgjordes till största delen av lågutbildade män med mindervärdeskomplex och som nu fick makt att ”ge igen” på dem de beskyllde för sina egna tillkortakommanden.

Brunskjortor och islamister

Och på liknande sätt kan man argumentera om dagens islamist på gatan är huvudansvarig för sina gärningar, eller om det är de välutbildade ideologerna med kostym och slips. En svensk politiker satte nya rekord i cynisk godtrogenhet när hon efter att ha mött en Hamasledare sa ungefär: ”Inte kunde han vara terrorist. Han var ju trevlig och hade kostym och slips.” Den typiske islamisten på gatan är liksom brunskjortan lågutbildad och hans skolning sträcker sig sällan utanför koranskolan, där han inte får lära sig något som skulle göra honom arbetsför. Liksom brunskjortan är han väl medveten om sin underlägsenhet, vilket får honom att hata desto hetare.

Men han har fått lära sig att hela den ”otrogna världen” i själva verket är underlägsen honom, och att han en dag ska regera över den. Och han hatar inget så hett som den judiska staten Israel, som har djärvts återuppstå i den världsdel som har varit under islam i 1 300 år. Samt alla länder i väst som inte gör knäfall för hans extrema tolkning av sin religion.

Islam är inte detsamma som islamism

Det bör klargöras att denna beskrivning av islamisten inte alls riktar sig mot den fridsamme muslimen som vill inordna sig i sitt nya värdland och leva i frid med icke-muslimer. Jag känner flera sådana. Tyvärr har deras röst till stor del kapats av högljudda islamister, som tar sig rätten att straffa andra muslimer som inte är tysta och fogar sig efter deras extrema tolkning av islam. För några år sedan fanns en kioskägare inte långt från min hemstad som var ordförande i en lokal muslimsk förening. Han gick ut och förespråkade fred och samförstånd med icke-muslimer. Följden blev att hans kiosk brändes ner. Ett tydligt budskap till alla likasinnade.

Det kan diskuteras vad krävs för att man ska kunna definiera en person som islamist till skillnad från muslim. Följande saker är dock tydliga markörer: Han tvingar sina egna kvinnor att gå klädda i hijab för att de inte ska väcka orena tankar hos honom själv, samtidigt som han föraktar ”otrogna” kvinnor; han utfärdar ”fatwor”, dödsdomar mot dem han anser häda profeten eller bryta mot hans extrema tolkning av islam; han kräver särlagstiftning som gynnar sin religion som ett prov på islams överhöghet; han firar öppet och oblygt massakrer på judiska barn och kvinnor samtidigt som han andas hat mot judarna här i landet.

Tre repressiva ideologier

1900-talet såg framväxten av tre olika politiska, repressiva ideologier med anspråk på världsherravälde: kommunismen, nazismen och islamismen. Av nazismen finns små celler kvar här och var, men efter dess stora nederlag 1945 kan den inte hota friheten längre. Kommunismen led visserligen ett stort nederlag i och med Sovjetdiktaturens fall runt 1990, men den lever i högsta grad i Kuba, Nordkorea och i synnerhet Kina, som riskerar att ta över USA:s roll som supermakt nummer ett genom sin stenhårda monopolkapitalism. Och islamismen gör allt större insteg i väst. En del islamister gör ingen hemlighet av att de har kommit för att ta över och lägga väst under sin extrema form av islam.

Sovjetkommunismen var för sin infiltration av väst beroende av tillskyndare här; människor om vilka Lenin myntade termen ”nyttiga idioter”. Människor som möjligen trodde sig verka för ett arbetarparadis men som i realiteten verkade för samma diktatur och förtryck som rådde och råder i kommunistländer. På liknande sätt är islamismen beroende av andra ”nyttiga idioter” här i väst. Islamisten är trots allt, liksom brunskjortan och rödgardisten, trogen sin egen förvridna övertygelse. Varje grymhet kan rättfärdigas därför att den en dag ska leda till det paradis han vill bygga, oaktat att detta för alla oliktänkande är ett helvete på jorden.

”Nyttiga idioter”

Men hur är det då med de som inte växt upp i dessa system, utan i fria länder och haft alla verktyg för att genomskåda dessa repressiva ideologier men som likväl gör vad de kan för att släta över och ursäkta – ofta med hänvisning till USA:s eller Israels ondska – och som istället brunsmetar alla som vill höja ett varningens finger för utvecklingen? Frågan är om inte deras ansvar är ännu tyngre?

En inte oviktig faktor är att man vill ha deras röster, som genom nativiteten blir mer avgörande för varje val. Och man biter inte den hand som föder en. En tidigare hög företrädare för före detta Broderskapsrörelsen relativiserade frankt islamismen genom att jämföra den med kristdemokratin. Man tar sig åt huvudet. Men man kan svårligen vara helt omedveten om att den extrema ideologi man ursäktar med tiden kommer att göra en ände på alla de friheter man själv säger sig kämpa för.

Nobelpristagaren och Förintelseöverlevaren Imre Kertész väckte bestörtning och hård kritik när han i sina sista dagböcker uttryckte förtvivlan och resignation över ett Europa som inte bara accepterar utan tillber dem som vill förgöra dem. Han borde kanske ha gjort tydlig åtskillnad mellan islam och islamism, men sedan han skrev har han dessvärre blivit alltmer sannspådd.

Hur ska utvecklingen vändas? De är möjligen för sent, men om inte ett rejält försök görs är hoppet nog ute för Europa och Sverige. Det första är att landet måste vinna tillbaka sin själ. Trots alla vackra ord säljer man ut sina judiska medborgares trygghet, för att det skulle kosta för mycket politiskt att göra annat. Att judiska medborgare tvingas flytta till Israel för att de inte är säkra här längre är givetvis en moralisk och rättslig konkurs för ett land.

Det är dem och andra hotade man måste slå vakt om, inte om de som hatar och hotar. Det är en ödesfråga för länderna i väst. Inte minst för vårt land.

Bengt-Ove Andersson, ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel, Mälardalen