Arthursagan som messiansk förlaga

[Bengt-Ove]

Kung Arthur och riddarna av runda bordet har funnits som en del av det brittiska medvetandet i 1 500 år. Som mytisk gestalt har han med åren kommit att anta rent messianska proportioner, som Kungen som ska återvända och upprätta sitt rike när allt ser som mörkast ut för britterna. Alltså liksom Kristus ska återvända och upprätta sitt rike när allt ser som mörkast ut för Jerusalem – och för världen.

Själv började jag på allvar fascineras av denna gestalt i sena tonåren, och jag förstod i efterhand att – liksom Gud under många år drog C.S. Lewis allt närmare sig genom att inge honom en bitterljuv längtan efter något som inte stod att finna här – var Arthursagan ett liknande redskap på min vandring efter andlig sanning, som skulle peka mot Honom.

Det började med en radioteater om den unge Arthurs väg från föräldralös väpnare till kung, efter en känd roman av T.H. White: Svärdet i stenen. Ungefär samtidigt började Hal Fosters berömda serie om Prins Valiant från 1930-talet ges ut i färgalbum, och jag slukade dem. Där beskrivs i mycket romantiserad form berättelsen om den mäktige kung Arthur och hans famösa Camelot, samt riddarna kring hans runda bord varav (den norske!) prins Valiant blir en.

Det var de fantastiska illustrationerna som grep mig, där det sägenomspunna Camelot antar drag av det nya Jerusalem. Foster hade självsvåldigt lånat klädedräkter, byggnadsverk och andra attiraljer snarare från Englands 1400-tal än dess 400-tal. Dessutom var det inte invaderande saxare som kung Arthur kämpade emot, utan invaderande vikingar, 400 år innan vikingarna började härja i västerled. Men detta förtog inte känslan av under.

Jag ville gå på djupet och finna historiens ursprung, och jag läste om hur Arthursagan hade getts ut som bokverk redan i slutet av 1400-talet, som ett av de första verken av den nyuppfunna boktryckarkonsten efter Bibeln. Vilket förstås var en stor förklaring till dess stora spridning. Författaren var en sir Thomas Malory, och det visade sig att han hade diktat en del själv, och sammanställt äldre berättelser till ett jätteepos.

Myten

Jag gick till det lokala stadsbiblioteket, där bibliotekarien var behjälplig att ordna verket på fjärrlån från Lunds universitetsbibliotek. Det åtföljdes av ett band till: en tjock kommentar från 1850-talet. Problemet var att Morte D’Arthur var skrivet på fornengelska, med kalligrafisk stil. Det tog mig ett tag att komma underfund med språket, men så småningom kunde jag stava mig genom verket.

Jag insåg snart att Malorys verk i mycket bestod av fantasifulla utsmyckningar av grundlegenden, som i korthet går ut på följande:
Britannien står utan enande kung, då ett märkligt svärd i en sten dyker upp (i vissa versioner ett städ), med en inskription som säger att bara den sanne kungen kan dra svärdet ur stenen. Många bålda riddare försöker utan att lyckas. Gamle kungen Uther hade en oäkta son med hustrun till kungen av Cornwall, och denne son, Arthur, som inte vet om sin härkomst, tas av Merlin, Uthers rådgivare som även har magiska färdigheter, till en förtrogen adelsman för att där växa upp som väpnare och den hårda vägen lära sig de färdigheter som en dag ska göra honom till kung.

På väg till en tornering märker Arthur att han har glömt sin fosterbrors svärd på ett värdshus. Då han finner värdshuset igenbommat ser han ett svärd nedstucket i en sten; han rycker upp det och ger det till sin fosterbror. Svärdet, som länge har varit bortglömt, känns igen och alla förstår att Arthur är utvald av Gud till kung över Britannien. (Detta hade en viss gammaltestamentlig känsla över sig och förde tankarna till utväljandet av David.)

Som kung låter han skapa ett runt bord, där han samlar de bästa och ädlaste riddarna, varav några kommer från kontinenten. Han äktar Guinevere, dotter till en mindre kung i norr. Hans famösa slott Camelot (som enligt vissa versioner byggs med delvis magiska medel av Merlin) blir ett begrepp och en fyrbåk för ädelmod och sanning. Även Arthur har en oäkta son som han inte känner till: Mordred, som han avlat på fyllan i sin ungdom med den sköna trollkonan Morgawse (eller Morgan le Fay), som förför Arthur för att så småningom bringa honom på fall. Denne Mordred kommer också så småningom till Arthurs hov och ger sig tillkänna som hans son.

Han traktar efter tronen och lyckas (lite som Absalom och kung David) få halva landet på sin sida och det kommer till ett stort fältslag, där Mordred dör och Arthur såras dödligt och förs bort på en båt till ön Avalon, kanske för att dö. Eller kanske för att en dag återkomma. Hur som helst innebär Arthurs fall också Camelots fall, och landet faller för saxiska invaderande stammar.

Merlin

Merlin är en inte mindre fascinerande figur i legenden. Hans magiska kunskaper tillskrivs av en del att han skulle ha varit resultatet av en onaturlig förening mellan en jordisk kvinna och en fallen ängel, ungefär som i 1 Mosebok 7. Han är dock i huvudsak god och mycket vis, men faller som gammal offer för dårskap då han förälskar sig i en ung mö, som lurar av honom hans magiska hemligheter och därefter stänger in honom i en grotta, för att finnas där kanske till tidens slut.

Verkligheten bakom myten

1982 läste jag för första gången Vredens tid av C.S. Lewis, och det gav ytterligare bränsle åt mitt intresse för Arthur att finna att Lewis delade min fascination, lika mycket en fascination för Arthurs tid som för personerna. Lewis utgår från versionen där Merlin ligger sovande i en grotta i 1940-talets England, där onda krafter söker att väcka honom för hans magiska krafters skull.

Lewis låter Merlin vakna och självmant söka upp Ransom, som i vår tid innehar samma titel som fordom kung Arthur: Pendragon, och för vilken Merlin ställer sig till tjänst. Lewis målar en bild av tiden Merlin kommer ifrån, 500-talets England, som 500 år tidigare intagits av romarna och dit civilisationens och kristendomens ljus fördes. När romarna drog sig tillbaka från Britannien på 400-talet tilltog det hedniska mörkret. Kampen mellan detta ljus och hedendomens mörker beskrivs mycket målande:

”Han kunde se alltsammans: små krympande städer där ljuset från Rom ännu dröjde kvar – små kristna orter: Camalodunum, Kaerleon, Glastonbury – en kyrka, en bondgård eller två, ett husgytter, en jordvall. Och sedan, knappt ett stenkast från portarna, började de våta, snåriga, ändlösa skogarna, igenslammade med den samlade förruttnelsen från höstar som låtit löven falla långt innan Britannien blivit en ö. Han såg smygande vargar, byggande bävrar, breda grunda sumpmarker, hörde ljudet av svaga horn och trummor, såg ögon i snåren – människors ögon, inte bara förromerska utan förbrittiska – gamla varelser, olyckliga och fördrivna, som blev den senare traditionens alfer, troll och fauner. Men värre än skogarna var de bebyggda platserna – små fästen med kungar man aldrig hört talas om. Druidernas små universitet och seminarier. Hus vars murbruk hade blandats med spädbarnsblod.”

Det finns en parallell till Lewis bild hos Joseph Conrad i hans klassiker Mörkrets hjärta. I inledningen till den romanen sitter några pensionerade sjökaptener vid 1800-talets slut i en liten ångbåt utanför Themsens mynning och pokulerar. En av dem, som varit kapten på Kongofloden, reflekterar över sina upplevelser där och över den kannibalism och vidskepelsens mörker han mötte i landets inre, och han undrar hur annorlunda – eller likartade – en romersk kaptens upplevelser kunde ha varit 1 900 år tidigare när de trängde in i den tidens Britannien uppför gamla Themsen. Conrad hade själv varit lots på Kongofloden och byggde romanen delvis på sina egna upplevelser.

Hos Lewis är Arthur en keltisk, kristen, romerskt fostrad general, som med sitt romerskt tränade kavalleri lyckas hålla ljuset levande under en ganska lång tid, men som till slut går under och saxarna intar landet. Det dröjer sedan flera hundra år innan de gradvis övergår till kristendomen, och under tiden har de kristna kelterna trängts undan, främst till väst i Cornwall, där kristendomen ”övervintrade” för att använda historikern Barbara Tuchmans ord.

Jag läste allt jag kom över och bilden av en historisk Arthur framträdde allt starkare, en bild där man skalar av de medeltida attiraljer som har kommit att pryda Arthursagan. Det var alltså snarare en romerskt tränad armé som Arthur förde befäl över. På en höjd vid floden Cam i sydvästra England fann arkeologer under ruinerna av en medeltida fästning lämningar av en annan fästning, från 400-talet. Det framgick av mynt som hittades. Den tidens historiker var inte alltid att lita på, men flera historiker på 600- och 700-talet (Beda, Gildas) omtalade Arthur som en historisk gestalt, och som burit Kristi kors i segern mot saxarna vid Badon Hill. Deras skildringar samlades på 1100-talet ihop av munken Geoffrey of Monmouth och blev grunden för Malorys epos.

Ett starkt skäl för en historisk Arthur är att namnet Arthur på 600-talet blev ett mycket vanligt dopnamn för pojkar i Britannien. Det spreds även till andra kulturer som Artus, Ursus. Namnet betyder alltså ”björn”.

Var Arthur en förkämpe för kristendomen?

Att Arthur var en kristen general eller kung var länge sett som självklart. Det var på 1970-talet och framåt som kristendomen i många kulturkretsar började ses som något förlegat eller till och med ont, och med upphöjandet av naturreligioner och New Ages uppstigande och vänsterrörelsen, som kristnandet av Britannien började beskrivas snarare som imperialism och ett förslavande av de ”ädla” religioner som härskat där tidigare i harmoni. Det skrev flera romaner på detta tema, som jag bläddrade i men lade ifrån mig.

Men så 1986, i en bokhandel i London, kom jag över en Arthur-trilogi som skilde sig från mängden och hade till stor del samma utgångspunkt som Lewis. Böckerna hade titlarna Hawk of May, Kingdom of Summer, och In Winter’s Shadow. Trilogin var skriven av en föga känd författare vid namn Gillian Bradshaw, och i tre romaner berättas historien om Arthur genom tre olika personer i hans närhet.

Det intressanta med Bradshaws böcker är att de just skildrar kollisionen mellan kristendom och civilisation å ena sidan, och hedendomens mörker å andra sidan. De hedniska ledarna använder sig av trollkarlar och människooffer för att segra i strid, medan Arthur är här en helt ”omagisk” kung, känd som oäkta son till kungen Uther; inget nämns om ett svärd i en sten, och Merlin figurerar inte.

Avalon – Glastonbury

Ön Avalon, dit den döende Arthur fördes, identifieras i traditionen med Glastonbury, som ursprungligen var en ö och där en kyrka och ett kloster fanns tidigt, möjligen redan under första århundradet. Den brittiska kyrkan räknar nämligen ingen mindre än Josef från Arimatea som sin apostel, som skulle ha landstigit i södra England och bildat en kyrka där. Josef som Britanniens apostel kan inte verifieras historiskt, men tydligt är att kristendomen kom mycket tidigt till södra England, så otänkbart är det inte.

Josef skulle enligt traditionen ha medfört kalken med vilken Jesus instiftade den heliga nattvarden, och denna kalk kom sedan att figurera i Arthur-legenden som den Heliga Graal, en helig bägare som alla Arthurs riddare sökte efter men som bara den absolut renhjärtade kunde finna.
År 1200 gjordes utbyggnader av klostret vid Glastonbury, och vid grävarbetena påstås munkarna ha funnit Arthurs och Guineveres grav, med latinsk inskription som bevisade detta. Dessa artefakter har sedan dess gått förlorade.

Filmatiseringar

Det har gjorts en del filmatiseringar om kung Arthur, en del bra, andra dåliga. John Boormans film Excalibur från 1981 följer Malorys version ganska noga och är visuellt anslående, men lite för blodtörstig för min smak. King Arthur från 2004 är påkostad, och det är lite kul att Stellan Skarsgård spelar vikingahövding, men alla munkar och andra kristna skildras som antingen fega eller som religiösa tokar. King Arthur: Legend of the Sword från 2017 är också visuellt anslående i 3D, och här spelar Mikael Persbrandt en annan vikingahövding. Man har korrekt placerat den i det postromerska England, men annars är det inte mycket som stämmer. Arthur här är en vanlig laglös, som av en ren slump drar svärdet och sedan får kämpa mot den onde kungen som fruktar att mista sin makt. Även här är det mycket trolldom och parapsykiska krafter. Den film som egentligen trognast skildrar Arthurs England enligt den gängse, medeltida bilden, är nog Prins Valiant från 1954, och min favorit hittills.

Av romanerna som skrivits håller jag Bradshaws trilogi mycket högt, och jag gjorde ett försök att få till en svensk utgåva hos ett förlag där jag översatte en rad böcker, men tyvärr passade den inte i förlagets ganska smala fåra.

Även om Arthur inte figurerar direkt i boken, så är C.S. Lewis Vredens tid oundgänglig för att få en inblick i hur den berömde författaren såg på Arthurs och Merlins tid.