Otidsenliga betraktelser 2. av: Fredrik Nestorsson Pettersson

[Bengt-Ove]

Ett anspråkslöst förslag för att hindra arbetslösa och utförsäkrade från att bli en börda för skattebetalare eller de som placerar sina pengar i skatteparadis och göra dem nyttiga för allmänheten.

Det ser nästan ut som en tanke. Ibland blir en frestad att tro att det ligger något i det newageisterna säger om ”synkronicitet”, en manifestation av det Per Oscarson i Kan du vissla, Johanna? kallar ”vågorna”. För en tid sedan vandrade Carl-Erik Sahlberg vidare, förkunnaren som satte så stor prägel på den verksamhet i Klara kyrka som min förra betraktelse handlade om. Som ett brev på posten sattes det då igång ett försök att skjuta den verksamheten i sank då dess portalfigur inte längre kunde slå näven i sammaträdesbordet och säga ”nu räcker det med dumheter!”. Härom veckan kom beskedet att en annan folkkär person anträtt sin sista (eller nästa, om en lutar mer åt densammes tro) resa, nämligen Björn Natthiko Lindeblad. Till skillnad från Sahlberg dog dock Lindeblad för egen hand.

Det är intressant hur en före detta buddhistmunk… Ett litet ord bara om ”före detta”: en skillnad mellan buddhistmunkar/nunnor och övriga religioners avskilda personer är att inom buddhismen är det vanligt att leva som munk eller nunna för en tid och sedan återgå till ett ”civilt” liv. Ett år eller två, eller till och med ett årtionde är ingen ovanlighet. ”F d munk” klingar alltså inte lika mycket som ett skällsord inom buddhismen som det gör inom till exempel katolska kyrkan, där klosterlöften förväntas hållas livet ut. Och till alla som nu invänder att ”buddhismen är inte en religion” säger jag: ni har fel. Källor: professor David Thurfjell i sina skrifter samt vänner som är buddhister av födsel och ohejdad vana. De är alltså inte västerlänningar som kommit till ett andligt uppvaknande och insett att ”den buddhistiska filosofin” håller svaret på deras frågor, utan de har vuxit upp i och med den tron.

Lindeblad sällar sig till skaran av västerlänningar som upplever ett andligt uppvaknande och sedan försöker förklara buddhismen för västerlänningar. Han försöker i alla fall inte förklara den för ”de redan frälsta”, alltså för de som vuxit upp med den tron, och det länder honom till heder. Men… mina källor på det som följer är de tidigare angivna… i den buddhistiska tron är att ta liv bland de värsta förbrytelser som tänkas kan. Här skiljer sig buddhismen från hinduismen på en avgörande punkt: det kan inom hinduismen i vissa fall vara ens dharma, ens livsuppfyllelseplikt, att döda. Hela Bhagavadgita utgörs ju av en dialog mellan krigaren Arjuna som tvivlar på det rätta i att döda sin fiende och gudomen Krsna som säger: ”det är OK, krigare, kör på!”. Buddhismen å andra sidan uttalar sig kategoriskt: det är fel att döda. Andra eller sig själv.

Det får mig att fundera över Lindeblads hädanfärd. En av buddhismens grundläggande trossatser är att ”allt är lidande”. Att undfly lidande, till exempel genom självmord, är höjden av egoism. Och, om det är något som är fult inom buddhismen, så är det egoism. Självmord eller dödshjälp. Vari består skillnaden, speciellt när Lindeblad likt en Sokrates bland sina lärjungar själv tömde giftbägaren? Det är klart, om buddhismen bara är en filosofi, så… menar dess etiska formuleringar fortfarande att det är fel att ta liv, även sitt eget. En läkare som av förklarliga skäl inte vill framträda med namn såg till att ”det gängse preparatet” fanns tillgängligt. Har hon, enligt buddhistisk etik eller Svea Rikes Lag, något ansvar eller rentav skuld i det hela? Lindeblad led av ALS som är en grym sjukdom, och på något plan är hans önskan att undfly det fasansfulla lidandet begriplig. Men fortfarande långt ifrån OK enligt den tro vars visdomar han ville sprida. Hans död pekar alltså i en helt annan riktning än hans liv.

Liksom Sahlbergs hädanfärd syntes ge upphov till debatten om Klara kyrkas inriktning och arbetssätt har Lindeblads död medfört att den gamla debatten om dödshjälp blossat upp i allmänhetens medvetande igen. I en artikel i Läkartidningen redogörs för resultatet av en rundfrågning/enkät bland svenska läkare hur de ställer sig i frågan. Intervjupersonen som förespråkar en legalisering av dödshjälp, aktiv som passiv, pekar jublande glad på det faktum att yngre läkare säger sig positivt inställda till en legalisering under det att de äldre stofilerna håller emot. Den intervjuade som ställer sig skeptisk till dödshjälp menar att det snarare handlar om vilket perspektiv en har på lidande och död som ung eller mera mogen person. Aktiv dödshjälp innebär att läkaren/någon annan är aktivt medverkande i processen: skriver ut läkemedel vars enda syfte är att förkorta livet, hjälper till att få in dessa i patientens/klienten – kort sagt, på olika sätt aktivt förkortar livsängden. Passiv dödshjälp innebär att döden inträffar som en följd av behandlingen, men att den inte är behandlingens primära mål – att till exempel ge mer och mer smärtstillande medel för att reducera lidandet, fastän konsekvensen blir att kroppen till sist upphör att fungera.

En annan intressant sak som framkommer i Läkartidningens artikel är att bland de läkare som önskar att legalisera dödshjälp är viljan låg att själv vara den som deltar i själva dödshjälpandet, om en får kalla det så. Visst vore det bra om möjligheten fanns, verkar de säga, men själv skulle jag aldrig… Det är verkar ju vara ett stort hinder att ta sig över om dödshjälp i någon form skulle kunna bli verklighet i vårt land. Ensam på min kammare, och med mängder av statistik som enbart skulle förefalla meningslös för den oinvigde, har jag kommit på en lösning inte bara på detta problem utan på åtskilliga andra som vårt samhälle idag brottas med. Plötsligt var det som om bitarna föll på plats.

Sjukförsäkringen och socialförsäkringen i vårt land har som alla vet sina brister. Folk blir utförsäkrade, de sjuka hamnar mellan stolarna och skickas från den ena instansen till den andra utan att någon kan ta det yttersta ansvaret för deras ärende. Samtidigt upplever vi en stor arbetslöshet, främst bland ungdomar som aldrig kommit in på arbetsmarknaden men också bland andra ålderskategorier. Hur skall vi råda bot på detta? Är du en skolad politiker svarar du ”höj skatterna!” eller ”sänk skatterna!” beroende på vilket du tror kittlar plebsen mest, men jag har ett annat förslag: dödshjälp.
Alla dessa långtidssjuka som troligen aldrig kommer att kunna bidra till samhällsekonomin utan som bokstavligen ligger i sina sängar och tuggar upp våra gemensamma resurser – tänk vilken barmhärtighetsgärning det vore att befria dem från deras Golgatavandring mellan olika vårdgivare i väntan på det slut som ändå skulle komma och oss från det ekonomiska ansvaret att sörja inte enbart för deras vård utan också deras uppehälle!

Alla dessa arbetslösa, utförsäkrade, alla de som befinner sig i osäkra arbetsformer – inget är säkrare än döden, så varför inte göra den till deras uppgift? Utbildningsmässigt skulle det räcka med en veckas omskolning, har jag kommit fram till. Att lära dem att ge intravenösa injektioner tar en halv till en dag, och resten av tiden ägnas åt kaffedrickande, förflyttningar mellan olika seminarier och inte minst nätverksbyggande inför den kommande yrkesverksamheten. Efter genomgången utbildning blir de ”Legitimerade Tanatologer” och kan omedelbart anställas av kommuner, regioner och stat. Eller, varför begränsa det till den svenska staten, tänk om nyutexaminerade tanatologer är vår nästa stora export? Det skulle dra in goda pengar till statskassan, det!

Jag föreslår också en ändring i lagstiftningen så att samvetsömma läkare slipper ta ansvaret för att ens skriva ut de läkemedel som krävs. Liksom det idag finns en ”bortre gräns” i olika allmänna försäkringar så skulle det kunna vara så att när en person passerar den gränsen så skickas de nödvändiga medikamenterna automatiskt till socialsekreterare, god man eller annan tjänsteman. Denne bekräftar mottagandet och bokar en tanatolog. Inga samvetskval, bara ett väloljat maskineri. Men om folk inte vill omskola sig till tanatologer, då? Den invändningen lämnar jag därhän, då alternativet är att själv se den legitimerade tanatologens besök bokas in i almanackan och så illa tror jag verkligen inte om mina medmänniskor!

Fredrik Nestorsson Pettersson