Ferdinand - en kortnovell

[Bengt-Ove]

Nedan finns en kort novell som jag skrev för kanske 15 år sedan. Den är aningen självbiografisk, såtillvida att jag själv födde upp tjurar under ganska många år, och att det alltid fanns en favorit i varje årskull som jag fäste mig särskilt vid - vilket man kanske inte bör göra när man föder upp boskap som så småningom ska slaktas. Jag tröstade mig med att jag gett dem två bra år med gröna hagar på sommaren och en varm lagård på vintern. Och liksom bonden i novellen såg jag till att ägna mig så mycket som möjligt åt de nya kalvarna. Den som haft boskap skulle nog känna igen sig i berättelsen om den här bonden och hans Ferdinand.

Ferdinand – en kortnovell.

Det har sagts att man gör ett stort misstag om man ger namn av mänskliga känslor och tankar åt det som försiggår i djurs medvetande, och även att det är ett misstag att kalla djurs beteenden ”mänskliga” då det oftast endast är fråga om deras efterhärmande av mänskliga beteenden. Någon har också sagt att ett djurs medvetande till skillnad från människans inte består så mycket av prosa som av poesi. Hur det nu än är med den saken måste man ju använda ord för att beskriva det vi ser hos djuren för att kunna återge det begripligt för andra människor. Alltså kan det inte vara stort fel att säga att en katt, eller hund, är glad eller olycklig. Det kan i så fall inte heller vara felaktigt att säga att Ferdinand var en lycklig kalv.

Det vore dock direkt felaktigt att säga att hans liv började lyckligt. Endast tre veckor gammal togs han ifrån sin komamma och föstes in i en lastbil, för att tillsammans med åtta andra oroliga bröder forslas till sina blivande hem. Om de andra åtta kalvarnas fortsatta liv vet denna historia inget att berätta, men Ferdinand var både trött, rädd och kall när lastbilen stannade utanför den ladugård där hans nye husbonde väntade. Husbonden såg dock inte skräckinjagande ut. Han var storväxt och rödbrusig, men log vänligt och ömt mot den lilla tjurkalven som på darriga ben leddes nedför trägången från bilen in genom ladugårdsdörren. Husbonden tog över, lade en rem runt Ferdinands hals, tog med andra handen ett stadigt tag i svansen, och halvt ledde, halvt bar Ferdinand in i den väntande kätten vars spaltgolv av trä var täckt med ett tjockt lager halm. Där lämnades Ferdinand ensam en stund med två andra något större kalvar medan husbonden försvann ut till lastbilschauffören. Sedan kom husbonden tillbaka, öppnade grinden och klev in till Ferdinand. Husbonden gned honom under hakan med ena handen, och lät Ferdinand slicka den andra samtidigt som han talade till honom med lugnande röst. Den till panik gränsande oro som hade genomströmmat Ferdinand några minuter tidigare lämnade honom sakta, och i hans kalvmedvetande där bilden av hans mor varit det allt dominerande, började nu också bilden av husbonden med den lugnande rösten och de grova men mjuka händerna ta form.

Efter en stund försvann husbonden och kom strax tillbaka med en spann ljummen mjölk som han ställde i halmen. Ferdinand hade hunnit bli glupande törstig och hungrig efter den långa bilfärden, och då han kände doften av mjölken körde han glupskt ner nosen i spannen och lyfte inte upp den förrän varje droppe var urdrucken. Han var fortfarande törstig och stötte nu med nosen uppfordrande mot husbondens ben. Husbonden skrattade godmodigt åt den glupska kalven och mätte upp en skvätt mjölk till.

Vintern var lång och mörk, men ladugårdens väggar höll bra emot kylan. De andra nötkreaturen hjälpte också till med sin kroppsvärme. Längs sidorna av det långa foderbordet stod halvstora tjurar uppbundna, och i tre andra kättar fanns sex tjurkalvar som var något äldre än Ferdinand. Namnet Ferdinand förresten; husbonden kallade alla kalvarna vid olika namn, och eftersom han fäst sig särskilt vid den sist anlände, kallade han honom Ferdinand efter den fridsamma och godmodiga tjur han sett varje år på julafton på TV. Varje morgon och kväll kom husbonden in i ladugården för att utfodra boskapen. Det var stunder då Ferdinand skuttade runt av glädje i kätten, inte bara för den goda mjölken och det väldoftande höet, utan därför att husbonden då mjölken var urdrucken brukade komma in i kätten till Ferdinand och kela ett tag. Ferdinand brukade sluka husbondens hand nästan hel till att börja med medan husbonden kliade honom bakom öronen, sedan brukade han skutta i en ring runt husbonden och göra små utfall mot honom, då han satte huvudet mot husbonden och sköt på. Denna lekfulla kraftmätning tyckte husbonden om lika mycket som Ferdinand, det anade Ferdinand på dennes godmodiga skrockande. Bilden av komamman hade nu nästan helt utplånats ur Ferdinands medvetande, och bilden av husbonden hade tagit dess plats.

Liksom Ferdinand på julafton växte också denne Ferdinand och blev allt större och kraftigare. Ännu kunde dock husbonden rå på honom i deras lekfulla kraftmätningar. När våren närmade sig sken solen värmande in genom ladugårdsfönstren, och en ljuv oro började märkas bland alla tjurarna och kalvarna. Ferdinand märkte den också. Det var en längtan att komma ut i ljuset och värmen till NÅGOT. Vad visste han inte, men det gjorde hans ett år äldre kamrater som hade upplevt en sommar i hagen. Nu stretade de ibland i bindslena så att kättinglänkar rök, och de studsade omkring på träspalten så att den bröts rätt av. Då brukade husbonden muttra eftersom han måste ta itu med det besvärliga och ganska farliga arbetet att krypa mellan tjurarna för att byta de sönderbrutna spalterna. Tjurarna hade dock respekt för husbonden, och aldrig hände det att någon av dem försökte sätta hornen i honom. Jo, det hade hänt en gång för flera månader sedan, men då hade husbonden blivit riktigt arg och gett den syndande tjuren ett antal duktiga smällar i skallen med den avbrutna spalten. Det är visst och sant att slagen inte kändes värst mycket genom det tjocka skallbenet, men rädd blev tjuren liksom alla de andra inför husbondens vrede, och alla aktade sig för att försöka något liknande igen. Ja, det vill säga, inte Ferdinand. Husbonden brukade varje dag kliva upp till honom på spalten där han nu stod, för att gnida hans mule och då brukade Ferdinand återigen sätta huvudet mot och stångas lite. Och husbonden skrattade och höll emot.

Så kom våren och betessläppningen. Den gudomliga oron som bara växt hos tjurarna – stora som små – fick sin kulmen den dagen då husbonden slog upp ladugårdsdörrarna och släppte ut först de större tjurarna en efter en i solljuset och vårvärmen där ute. Ferdinand kunde inte se mycket av de störres dans därute på ladugårdsbacken genom de immiga fönsterrutorna, men han hörde deras glada råmanden och kände vibrationerna i golvet då de satte skallarna mot varandra och dansade runt. De mindre kalvarna fick vänta till dess de större lugnat ner sig tillräckligt för att kunna flyttas till en hage en bit bort, och några av Ferdinands kamrater skalv en smula av oro över detta nya som skulle hända dem. Dock inte Ferdinand. Han hade nu växt om sina något äldre bröder och hans hornknabbar hade redan växt ut en bit. Han älskade ju kamp och skoj, och han hade en stark längtan efter att komma ut och dela de störres lek.

Det blev också en ljuvlig sommar för Ferdinand. Han och hans kamrater fick gå i en avsides liggande långsträckt hage där det fanns gott om utrymme för att springa av sig och att leka, samt att ligga och dåsa i skuggan när sommarvärmen blev alltför stark. Varje kväll kom husbonden ner till hagen med en hink mjöl på cykelstyret. Alla kalvarna flockades då förväntansfullt omkring husbonden när han klev över taggtråden med hinken i näven för att hälla ut innehållet i ett gammalt badkar några meter innanför stängslet. Även Ferdinand älskade mjölet, och trängdes med de andra för att hinna få med så mycket som möjligt. När mjölet var uppätet och kalvarna började strosa omkring igen för att beta, så var dock det bästa kvar för Ferdinand: hans lekfulla kraftmätning med husbonden som aldrig hade mera bråttom än att hinna med den. Husbonden var stor och stark, men mot slutet av sommaren hade Ferdinand vuxit så att det nu för första gången var han som rådde i deras kraftmätningar. Husbonden skrattade lika gott för det. Det var som en oskriven regel att avbryta kampen när det stod klart vem som rådde. Bland hans bröder fanns nu ingen som kunde stå emot Ferdinand i en kraftmätning, och även de ett år äldre tjurarna skulle ha funnit honom svår att rå med.

Så kom hösten med kallt regn och allt kortare dagar, och alla de yngre tjurarna stallades in medan de fullvuxna skickades iväg med en djurbil. Vart lastbilen med tjurarna gick anade förstås ingen av dem, och de gick i regel snällt uppför landgången. Husbonden såg sorgsen ut den dagen, och han tröstade sig med att ägna särskild omsorg åt de nya småkalvarna som anlänt. Vintern igenom gick det inte en dag utan att husbonden klev upp mellan tjurarna vid foderbordet för att få en pratstund med Ferdinand. Ferdinand var nu ingen kalv längre och inte lika yster och lekfull som tidigare. Han brukade sätta sitt väldiga huvud mot husbondens bringa och gnida det upp och ned – det kliade skönt. Ferdinand var nu en individ medveten om sin väldiga styrka. Han visste att han skulle kunna dra av bindslet med ett enda ryck. Men varför skulle han göra det? Han var tillfreds med tillvaron, och husbonden var som en gud för honom. Han kände också att han åtnjöt husbondens tillgivenhet mer än någon annan i ladugården.

Nästa vår kom, med samma ljuva oro i kroppen hos tjurarna, bara nu med vissheten om vad det var de längtade efter. Den gröna hagen hade blivit kvar i en del av Ferdinands medvetande under de långa vintermånaderna, och minnet hade pockande gjort sig påmint allteftersom vintern började övergå i vår. Efter den sedvanliga dansen på ladugårdsbacken motades Ferdinand och hans bröder till en annan hage, men lika grön och inbjudande som den förra.

Ferdinand var nu en bjässe, och han rådde enväldig bland tjurarna där i hagen. Kampen om ledarställningen i en tjurhage är obligatorisk, men ingen av de andra tjurarna försökte ens utmana Ferdinand. Han behövde heller inte göra något för att hävda sig – alla visste att det var han som var ledaren. Varje kväll kom husbonden cyklande med mjölhinken på styret, och varje kväll var förväntan lika stor bland tjurarna; de älskade ju det goda mjölet. Hos Ferdinand var dock förväntan lika stor efter den dagliga stunden då husbonden stod och pratade mjukt till honom och kliade honom bakom öronen, medan han själv smeksamt gned sin mule mot husbondens bröstkorg. Den lekfulla kraftmätningen var det nu länge sedan husbonden försökte sig på, men visst saknade Ferdinand den.

Den andra sommaren förlöpte lika ljuv som den förra, och det gick nu mot höst. Så kom en regnig dag då husbonden kom till hagen, men inte ensam den här gången. En stor djurbil kom lunkande efter, liknande den som Ferdinand kommit till gården i. Han såg hur man började leda de andra tjurarna upp i djurbilen. Husbonden verkade inte glad, han såg sorgsen ut, och Ferdinand förstod inte varför. Men visst hade det hänt förut att husbonden sett nedslagen ut när han kom till ladugården. Då brukade han alltid bli gladare efter en pratstund med Ferdinand. Husbonden hade ju alltid varit så snäll mot Ferdinand, och nu ville Ferdinand muntra upp sin vän. När husbonden med sorgsen blick gick fram till Ferdinand hade han ett rep och ett bindsle i ena näven. En kraftmätning brukade alltid göra husbonden glad. Ferdinand satte sitt breda huvud mot husbondens bröst och gned det upp och ner. Husbonden sade ingenting, bara kliade honom bakom öronen. Ferdinand tryckte på en aning – husbonden höll emot. Uppmuntrad tryckte Ferdinand på lite mer. Husbonden hade hamnat mot ett aspträd som växte där nära ingången till hagen. Han stretade emot mer – Ferdinand tryckte på alltmer. Han hörde hur husbonden stånkade och hur något liksom knäppte till. När husbonden inte höll emot mer backade Ferdinand ett steg. Husbonden tittade på honom med sorgsna ögon medan han sakta sjönk ihop och blev liggande vid trädets fot. Ferdinand tittade tillbaka på honom med undran och rädsla i sina stora bruna ögon. Nu hörde han hur folk skrek och kom springande. Ferdinand hade en vag känsla av att något var på tok, allvarligt på tok. En karl med ett sammanbitet uttryck i ansiktet hade en lång konstig blänkande påk i handen, som han nu satte mot Ferdinands panna. Undran spelade fortfarande i hans bruna ögon långt efter att knallen hade ljudit och Ferdinand livlös hade sjunkit ihop på marken bredvid sin dyrkade husbonde.

xxx

Slutet på Ferdinands tvååriga liv var inte kvalfyllt, och han kände aldrig fruktan eller ångest. Han hade fått två somrar i hagen och sin husbondes kärlek. Därför kan man kanske kalla hans liv gott. Den allt överskuggande önskan i hans medvetande sedan han kom som liten kalv till gården, var att få se sin dyrkade husbonde och att leka och kela med honom. Om det finns en himmel för tjurar förtäljer inte den här historien. Men om det skulle vara så, är jag rätt säker på att Ferdinand återförenades med sin husbonde där, på gröna ängar, där sommaren varar för evigt…