Jack och fru Moore (Del 2)

[Bengt-Ove]

1930 gick Jack, Warnie och mrs Moore samman och köpte ett hus i Oxfords utkant, The Kilns, med en stor tomt där en skogsdunge och även en damm ingick. Som trädgårdsmästare och allt-i-allo anlitade man Paxford, en självlärd och levnadsvis lantbo som utåt visade upp en evigt pessimistisk livssyn, och som blev förebilden till Surpöl i Narniaboken Silvertronen.

Warnie var nu pensionerad major i reserven, och han kom att fungera som Jacks sekreterare, särskilt när Jacks berömmelse steg och brevkorrespondensen från läsekretsen växte lavinartat. I huset bodde också mrs Moores dotter Maureen tills hon flyttade för att studera.
Warnie uttryckte i förordet till utgåvan av Jacks samlade brev sin förundran över det änglalika tålamod Jack visade inför mrs Moores nycker och synbara behov av att ständigt skapa kriser av olika slag i hushållet. Han beskriver hur Jack, mitt i sitt akademiska arbete eller författande ständigt fick olika husliga göromål av mrs Moore (eller ”Minto” som de kallade henne). Han protesterade aldrig utan lade genast ner pennan och tog sig an göromålet, vare sig det gällde att diska, städa eller hjälpa till med syltning, för att sedan sätta sig och hitta tanketråden igen, som det tycktes utan ansträngning. Warnie å sin sida skydde allt hushållsarbete, och det är nog ingen överdrift att säga att han alltid hade varit den latare av de två bröderna. Han besatt en obestridlig intelligens, men lärde sig tidigt hur man gjorde så lite som möjligt och ändå klarade godkänt på proven i skolan.

Warnie hyste aldrig några höga tankar om ”Minto”, och menade att hennes samtal aldrig bestod av annat än okunnig dogmatism, och han påstod att han aldrig sett henne med en bok i händerna. Efter Jacks död nämnde den unge amerikanske studenten Walter Hooper, som under Jacks sista år fungerade som en litterär sekreterare och allmän hjälpreda, att mrs Moores grav var illa skött och att det bara växte brännässlor där. ”Vad annat skulle du vänta dig finna växande där?”, var Warnies kommentar.

När vi har pratat om Jacks situation i hemmet, har min fru påpekat att det förmodligen gjorde honom till en bättre författare att tvingas ta del i vanligt, tråkigt hushållsarbete. Jag är övertygad om att hon har rätt. Icke desto mindre var det en prövning för båda bröderna att dela hus med ”Minto”. Hon hade alltid varit en krävande kvinna, och med åren blev hon alltmer senil. Jack yttrade aldrig högt ett ord av kritik mot henne, men i några av hans brev till nära vänner ber han om deras förböner för situationen i hemmet och för ”stackars mrs Moore”.

Slutligen bröts hennes hälsa och hon levde sina sista år på ett vårdhem, som slukade en stor del av Jacks inkomster av sin lektorstjänst. Han besökte henne varje dag. Hon dog 1951, och i brev erkände Jack att livet sällan hade varit så lätt.
Han var nu 53 år, och äktenskap hade inte varit att tänka på under alla år med ”Minto”. Han var säkerligen inriktad på att framleva resten av sitt liv som inbiten ungkarl i sällskap med Warnie, en annan inbiten ungkarl. Han kunde inte ana att det fanns en betydligt yngre kvinna, en amerikanska, en judinna och före detta kommunist till på köpet, som hade andra planer.