C.S. Lewis och den dubbla utgången - Kulturartikel i ViD 21/4 -23

[Bengt-Ove]

Kulturartikel införd i Världen Idag den 21/4 -23.

https://www.varldenidag.se/kultur/c-s-l ... p2ZUmJ5NA/

C S Lewis och den dubbla utgången

C S Lewis lade redan i början av 40-talet märke till en dragning hos vissa teologer och präster att göra kyrkans budskap mer lättsmält genom att ta bort det hårda ”antingen eller” – att vi av Gud ställs inför ett absolut val mellan evigt liv och evig död. Kunde en god och allsmäktig Gud verkligen låta människor gå evigt förlorade? Nog måste vi upplysta 1900-talsmänniskor förstå att denna uppfattning var en frukt av en mer primitiv tid, och att med mer upplysning – och mer tid – skulle vi nå fram till en teologi där helvetet var avskaffat och där alla till slut blir räddade, utan att behöva släppa taget om något man gärna ville behålla?

Lewis ansåg denna nya teologi grundfalsk, och bemötte den på olika sätt. Han bemötte den i romanform 1946 i Den stora skilsmässan, där han säger i förordet: ”Man kan inte ta med sig allt bagage på alla resor. På en resa kanske till och med högra handen och högra ögat hör till det som man måste lämna kvar.”

Romanen har formen av en dröm, där författaren själv får följa med en busslast förlorade själar upp till himlens utmarker. Där ges de valet att stanna, bara de är villiga att ge upp det som gjorde att de gick förlorade. Lewis betonar att han inte gör anspråk på att veta något om det hinsides, och varnar för ett osunt intresse för det. Boken ska ses som ett tankeexperiment och en studie i vilka synder som kan få en människa att gå miste om himlen.

Han säger: ”Allt eftersom det goda mognar, skiljer det sig alltmer från det onda, men också från det övriga goda. Jag tror inte att alla som valt en felaktig väg går under, men deras räddning består i att de förs tillbaka till den rätta vägen. En felaktig summa kan korrigeras, men aldrig genom att bara gå vidare. Det onda kan göras ogjort, men det kan inte ”utvecklas” till något gott.

Sin vana trogen ställer Lewis vårt vanliga tänkande på huvudet, för att vi ska kunna se saker från ett annat håll. Det är nämligen så att få av resenärerna är fast i det som i gängse mening brukar betraktas som synder. De har fastnat i vanor och inställningar som – liksom allt i oss – måste överlämnas till Gud för att dö liksom fröet måste dö och hamna i jorden för att stå upp till nytt liv. Det är slående att den ende som till slut väljer att stanna är en som ligger under för en skamlig synd och som därför är starkt medveten om den, medan andra inte kan inse sitt behov av nåd.

En smått komisk höjdpunkt i boken är skildringen av en avfällig biskop, som i predikningar förnekat Kristi kroppsliga uppståndelse. Det slutar med att den avfällige biskopen, hellre än att be Gud om förlåtelse och ingå i himlen som en av de minsta, väljer att återvända till helvetet där han förestår en teologisk förening. ”Hellre härska i helvetet än tjäna i himlen.”

En annan resenär är en mor som miste sin son på jorden, och som inte kunde sörja och gå vidare utan gått helt upp i rollen som sörjande mor. Hon har kommit till himlens utmarker för att kräva tillbaka sin son – men hon är helt ointresserad av Gud. Hon anser Gud bara grym som tog hennes son från henne, och begär honom tillbaka – med sig tillbaka till helvetet hellre än att ödmjuka sig! Hon hävdar: ”Moderskärleken är den högsta och heligaste känslan i människonaturen.” Hon får svaret: ”Ingen mänsklig känsla är hög eller låg, helig eller ohelig i sig. De är alla heliga när Guds hand håller i tyglarna. De går alla vilse när de gör sig själva till avgudar.”

Lewis möter en mentor i himlens utmarker, författaren George MacDonald som han beundrade mycket och som han säger ”döpte” hans fantasi som ung. Denne förklarar för Lewis att det inte är givet att mänsklig kärlek lättare leder till den himmelska kärleken än mänskligt begär. Den är lättare att förväxla med den himmelska, och därför är det också lättare att nöja sig och stanna på det jordiska planet. MacDonald förklarar: ”Mässing förväxlas lättare med guld än lera. Och om mänsklig kärlek slutgiltigt vägrar att förvandlas, blir dess förruttnelse värre än förruttnelsen av det vi kallar de lägre känslorna. Det är en starkare ängel, och blir därför en starkare demon när den faller.”

Han förklarar vidare: ”Allt är gott när det ser mot Gud, och ont när det vänder sig bort från Honom. Och ju högre och starkare något är i den naturliga ordningen, desto mer demoniskt blir det om det revolterar. Det är inte av elaka möss demoner skapas, utan av onda ärkeänglar.”
Lewis avslutar med en dräpande uppgörelse med dualismen, som beskriver Gud och djävulen som två ganska jämbördiga motståndare. Bussen resenärerna färdats med har stigit upp oerhört långt tills den landar på en klippa vid ett väldigt bråddjup i himlens utmarker. Men när Lewis försöker hitta tillbaka till bråddjupet, lyckas han inte. Hans mentor förklarar att de kom upp ur en pytteliten spricka i marken. ”Hela helvetet är mindre än en atom i denna värld, den verkliga världen.”

MacDonald förklarar för Lewis att både gott och ont blir retrospektivt när det blir fullmoget. Att himlen, sedan man väl nått den, återverkar på det förflutna och förvandlar även lidande till salighet. Liksom all jordisk glädje fläckas för dem som går förlorade. Därför, vid alltings fullbordan, kommer de saliga att säga: ”’Vi har aldrig levt annat än i himlen.’ Och de förtappade: ’Vi har alltid varit i helvetet.’ Och bådadera kommer att tala sanning.”

Bokens och Lewis egen slutpoäng ifråga om den dubbla utgången är: ”Till slut kommer det bara att finnas två kategorier av människor – de som säger till Gud ”Ske din vilja”, och dem till vilka Gud säger ”Ske din vilja.”

Den stora skilsmässan är en kristen klassiker i det lilla formatet med skeppslaster av andliga sanningar och tänkvärdheter som utmanar vårt vanetänkande, inrymda på bara drygt 100 sidor. Den är lika aktuell ännu efter snart 80 år.

Bengt-Ove Andersson
C S Lewis-kännare