All etik utgår från Skaparen - kulturartikel om Rymdtrilogin

[Bengt-Ove]

(Införd i Världen Idag den 1 juli 2020)
https://www.varldenidag.se/recension/c- ... R@e7YR1Vg/

Litteraturprofessorn C S Lewis (1898-1963) var en av 1900-talets mest ryktbara kristna kulturpersonligheter, och även en skarp debattör och kulturkritiker som ofta i romanens form förde fram bitande kritik mot trender han såg i sin tid. En av sakerna han varnade för var de förödande konsekvenser som kan komma av den fallna människans blinda tilltro till vetenskap och social planering, och ett samhälle som har tagit bort Gud ur ekvationen och gjort sig själv till högsta mått.

När Lewis riktade sin vassa penna mot olika företeelser gjorde han det ofta på två sätt; dels i akademisk form och dels i romanform. Mellan 1937 och 1945 skrev han tre fristående men sammanhängande romaner som har kommit att kallas hans ”rymdtrilogi”.
Där framträder tydligt Lewis syn på synden, människan, Gud och universum. Han oroades av den betoning av kollektivet på individens bekostnad som var bärande i totalitära ideologier och som även fördes fram av forskare och sociala planerare vid den tiden, i England men inte minst i Sverige. Lewis var starkt kritisk mot ”tron att det högsta moraliska målet är vårt eget släktes eviga fortbestånd … även om vår ras i processen förlorar allt som vi värdesätter hos den – medkänsla, lycka och frihet”.

År 1937 skrev han Utflykt från tyst planet. Lewis inspireras där av den medeltida världsbilden och låter flera av planeterna i solsystemet vara bebodda av varelser med förnuft och själ, och som står i obruten kontakt med Skaparen därför att inget syndafall har ägt rum där. Det är bara från Thulcandra (Tellus) inga nyheter kommer eftersom den världen ännu är belägrad av Fienden – den tysta planeten. Till en av dessa världar kommer en forskare från jorden i akt och mening att utbreda mänskligheten, oavsett vad det kostar ”infödingarna”.
Den hypotetiska förekomsten av andra rationella varelser i universum diskuterades livligt vid den tiden, och Lewis sa följande: ”Jag ser med fruktan fram emot människans kontakt med andra bebodda planeter, om sådana finns. Vi skulle bara överföra till dem all vår synd och vårt habegär och etablera en ny kolonialism.”

År 1942 behandlade Lewis i en föreläsningsserie John Miltons poetiska storverk Det förlorade paradiset, och fast han beundrade Milton riktade han kritik mot dennes sätt att skildra Satan nästan som en tragisk hjälte i sitt uppror mot Gud. Det finns inget storslaget eller ädelt hos ondskan, menade Lewis, och därför ville han i romanform skildra den så som den verkligen är, i grunden infantil och vettlös. I romanen Perelandra skildrade han en gryende värld, Perelandra (Venus), där den planetens motsvarighet till Eva ännu inte har frestats till olydnad mot Skaparens bud.

Lewis gör en djupdykning i frestelsens mysterium, ondskans natur och den härlighet den ofördärvade människan ägde enligt Bibeln. Här låter han frestaren vara en människa som besjälas av en evolutionär livskraft som förkastar en personlig Gud och där gott och ont är sidor av samma mynt. På ett nästan profetiskt sätt gör Lewis upp med vad som senare blev känt som New Age.

Lewis uttrycker också tanken att frestelsen i Eden inte var en olyckshändelse, utan examensprovet – att kunna skilja gott från ont – som människan måste genomgå för att på allvar kunna råda över jorden som skapelsens krona och Guds ställföreträdare. Parallellen är tydlig till hur Jesus – den andre Adam – måste frestas i öknen – och övervinna – innan han var mogen att ta upp sin tjänst.
Frestaren som försöker få den nya Eva att bryta mot Skaparens bud, hävdar att Skaparen i hemlighet önskar att hon ska göra detta för att hävda sin självständighet och bli ”fullvuxen”. Det är slående hur många – även en del kristna – som numera beskriver syndafallet som en poetisk beskrivning av hur människan slutligen blev en tänkande varelse.

Frestaren påpekar att det var just på grund av de första människornas olydnad som Gud själv blev människa; alltså var det något gott. Den kristne Ransom, som är motrösten i dramat, svarar: ”Vår världs förste Konung och första Moder gjorde det förbjudna, och till slut frambringade Han gott ur det. Men vad de gjorde var inte gott, och vad de mist har vi inte sett.”
I den nya världen Perelandra låter Lewis frestaren misslyckas, och när Ransom slutligen får vara med vid kröningen av den planetens Adam och Eva i sin ofallna härlighet och majestät, utbrister han: ”Jag har aldrig förut sett en man eller en kvinna. Hela mitt liv har jag levt bland skuggor och krossade förebilder.”

I den avslutande delen, Vredens tid, 1945, skapas i efterkrigstidens England ett jättelikt forskningsinstitut som med obegränsade befogenheter och befriat från alla ”förlegade moraluppfattningar” ska skapa den nya människan.
Huvudpersonen Mark Studdock är en akademiker som först villigt låter sig frestas att ingå i detta institut och som finner att för att ingå bland de ”de invigda” måste man genomgå ”objektivitetsträning”, vilket innebär att medvetet trampa på allt som hållits för sunt, normalt och sant, för att äntligen bli ”fri från den vidskepelse som undertryckt vårt samhälle i århundraden”. Nu, 75 år efter att boken skrevs, ser vi denna företeelse utbredas i vår kultur, fast med namnet ”normkritik”.

Genom dessa böcker ville Lewis varna för att i ett samhälle där människan förkastar Gud och själv intar hans plats, står Djävulen på lur. Han riktade också en knäspark mot ondskan genom att skildra hur människan som förkastar Gud och medvetet eller omedvetet tjänar ondskan till slut får sin förmenta klokskap förbytt i dårskap. I bland med komiska följder.
Lewis tyckte också om att ställa vår gängse världsbild på huvudet. I en passage i Perelandra får Lewis själv som berättaren syn på en ängel. Ängeln är svår att urskilja. Så slår det Lewis att ängeln inte är svår att urskilja för att den är för overklig och flyktig, utan för att den hör till en verklighet som är så fast att den här världen är flyktig som en dimma i jämförelse.

Han ville också göra en djupdykning i arvsyndens och frestelsens mysterium, och svindla med tanken och försöka beskriva den härlighet de ofördärvade människorna hade – och som vi är lovade en dag. Han säger: ”Enligt modernt, evolutionärt tänkande står människan på toppen av en trappa vars botten förlorar sig i mörker. Enligt [bibliskt] tänkande står människan längst ned i en trappa som leder upp mot ett töcken av värme och ljus.”

Lewis böcker har berört miljoner människor, och de här tre romanerna intar en särskild plats i hans rika litterära eftermäle. Lewis såg sig själv som en ringa Guds tjänare bland andra, och före sin död uttryckte han till sin advokat att det inte var så noga med copyright på hans litterära kvarlåtenskap, ”för om fem år är det ändå ingen som läser mina böcker”. Trots sin profetiska klarsynthet på många områden tog han grundligt miste den gången. Lyckligtvis.

Bengt-Ove Andersson