Rymdtrilogin: Perelandra. Kort bakgrund och synopsis.

[Bengt-Ove]

C. S. Lewis skrev den andra delen i sin inofficiella rymdtrilogi 1941: Perelandra. Han arbetade alltså på det sättet att han skrev om ämnen som var brännande för honom på två olika sätt, dels akademiskt och dels skönlitterärt. Den akademiska ”brodern” till Perelandra var ”A Preface to Paradise Lost”. Lewis var en stor beundrare av 1600-talsförfattaren Thomas Milton och dennes episka diktverk om Satans fall och människans syndafall: Det förlorade paradiset. Men det hindrade inte att han var kritisk till Miltons sätt att skildra ondskans natur och Satan själv, som hos Milton framstår nästan som en tragisk hjälte som man kan känna sympati för i hans uppror mot Gud.
Han behandlade Det förlorade paradiset vid tre föreläsningar vid universitetet i Bangor, Wales, och de utmynnade sedan ut i de båda böckerna. I Perelandra gör Lewis dessutom en teologisk djupdykning utan motstycke enligt min mening, när han spekulerar kring frestelsens natur i Eden och vad som hänt om de första människorna inte fallit.
Han låter Ransom göra ännu en resa, den här gången till den unga planeten Venus (Perelandra), i ett slags kista, förd av änglar. Perelandra beskrivs som en planet med flytande öar och bara en fast ö. Ransom möter där märkliga djur, bland annat ett litet drakliknande djur som först skrämmer honom tills han inser att inget syndafall skett här och att djurens enda vilja är att lyda honom. Han träffar också ”Gröna damen”, alltså Venus motsvarighet till Eva. Hon misstar honom först för ”kungen”, hennes blivande make som hon ännu inte träffat, och han misstar först hennes oskuldsfullhet för primitiv okunskap, men inser snart sitt misstag.
Lewis berättade i ett brev om skapandet av Gröna damen: ”Jag kanske har gett mig i kast med det omöjliga. Den här kvinnan måste ha olika egenskaper som syndafallet har gjort till motsatser; på vissa sätt måste hon likna en hednisk gudinna och på andra jungfru Maria. Men även om jag bara lyckas till en mycket liten del, är det värt ett försök.”
Gröna damen förklarar för Ransom att Maleldil – med vilken hon står i levande kontakt, i likhet med de ”ofallna” varelserna på Malacandra (Mars) – har gett dem planeten att så småningom regera över, och det enda han förbjudit är att de övernattar på den fasta ön (jämför den förbjudna frukten). Snart infinner sig också Weston, från Utflykt till tyst planet. Weston, som förklarar att han övergett sin strikta materialism och nu påstår sig tjäna ”krafter” och ”andar”, åkallar dessa andar och blir på ett ögonblick besatt, och en levande robot som tjänar som redskap åt de krafter han åkallat. Ransom inser så småningom att Westons roll är densamma som ormens i Eden: att försöka övertala Gröna damen att bryta mot budet, och Ransom inser också att hans egen roll är att vara motrösten som försöker hindra att människan faller även på denna unga planet. Weston har länge svårt att göra några framsteg, eftersom Gröna damen inte kan inse varför någon skulle vilja göra annat än leva i den frihet som lydnaden mot Maleldil ger och finner alternativet dåraktigt. Ransom gör också sitt bästa, och förklarar vad som hände på jorden för länge sedan, med tragiska konsekvenser för hela skapelsen. Weston å sin sida vänder på steken och framställer syndafallet som något positivt, dels genom att det var detta som gjorde att Maleldil blev människa, och dels genom att påstå att endast genom att bryta mot Maleldils bud kunde människan bli vuxen och sig själv. Det är detta som till slut gör att han når fram till den Gröna damen. Tanken att hon vänder ryggen mot Maleldil och offrar sin egen lycka för att hennes avkomlingar ska ”växa upp”.
Ransom försöker kontra genom att påminna om att det de första människorna gjorde inte var gott, och att vi aldrig får veta vad de gick miste om genom sin olydnad. Slutligen inser Ransom att han inte kan förhindra att Gröna damen slutligen faller för frestelsen på annat sätt än genom att undanröja redskapet för frestelsen, Weston. En lång, gruvlig kamp vidtar, som slutar med att Ransom dödar Weston. Efter att han återhämtat sig och fått vederkvickelse av själva skapelsen, får han bevittna hur Gröna damen och hennes make, Kungen, bestiger tronen som kejsare och kejsarinna av Perelandra. De förklarar att de nu är mogna att styra över denna skapelse eftersom de även lärt sig vad ondska är, dock inte genom att falla för den. I åsynen av deras härlighet utbrister Ransom att han aldrig förr verkligen skådat en människa, utan bara svaga återspeglingar.

[streling]

Hej Bengt-Ove ! Visst menar du JOHN Milton?!
Vänliga hälsningar
Peter 22.11.15

[Bengt-Ove]

Hej Peter! Du har alldeles rätt, visst menar jag JOHN Milton och ingen annan. Slarvigt av mig och vaket av dig!
Vad anser du annars om Lewis inställning till Milton och Lewis försök att skildra en "ofallen" människa?