Vem ska försvara Sverige - Frikyrklig pacifism håller inte när kriget närmar sig. ViD 21/10

[Bengt-Ove]

https://www.varldenidag.se/opinion/frik ... sig/944830

De militära hoten mot vårt land är de största sedan andra världskriget, och därmed får frågan om landets beskydd en förnyad aktualitet. I flera holländska städer finns stora kyrkogårdar där inte holländare vilar utan unga amerikaner som dog för deras frihet, och dessa gravar vårdas och sköts av holländska familjer som ”adopterat” de fallna. Över 200 000 unga amerikaner dog i Europa, många av dem kristna. Men enligt delar av svensk kristenhet så var dessa som dog med vapen i hand alltså dåliga kristna?

När frågan om ett försvar behövs har besvarats med ja inställer sig frågan om vem som ska ”stå på muren”; vem som ska ställa sig i främsta ledet med vapen i hand för att skydda sitt land. Och medan majoriteten av alla unga män i Sverige har gjort detta ända sedan allmän värnplikt infördes, har flera generationer kristna – framför allt inom frikyrkan – valt att säga nej till sitt lands begäran och låtit sin granne ta deras plats på muren. I själva verket har det i flera svenska kristna sammanhang länge setts mer eller mindre som en självklarhet att en kristen inte kan göra värnplikt med vapen. Ingen liknande debatt om huruvida en kristen kan vara polis har före­kommit, fastän en sådan också måste vara beredd att bruka våld för att skydda medborgarna.

Pacifism som övertygelse kan endast blomstra i en bubbla där fred och frihet börjat tas som självklarheter.
Krigstjänst är inget någon önskar sig. Men har Gud uppmanat oss att låta andra utföra obehagliga plikter för att vi ska slippa? Snarare är Bibelns princip den omvända: ”Större kärlek har ingen …”. Pacifism som övertygelse kan endast blomstra i en bubbla där fred och frihet börjat tas som självklarheter. Pingströrelsen i USA var pacifistisk fram till andra världskriget, då man helt övergav den. Verkligheten kom ifatt dem. Pacifismen har i flera kristna kretsar i Sverige tolkats som den enda tänkbara efter­levnaden av Guds bud om att ”icke dräpa”, trots att grund­texterna talar om att ”icke mörda”, vilket är en stor skillnad som också återspeglas i nya översättningar.

Vi talar sällan om att pacifism i kyrko­historiskt perspektiv inte är regel utan snarare tvärtom. Inte heller om att friheten att vägra vapen finns just tack vare att andra har dött med vapen i hand för att köpa denna frihet åt oss, och ytterligare andra har försvarat denna frihet med vapen i hand. I länder som var under nazistisk ockupation känner man fortfarande tacksamhet till dessa. Men det har i en del svenska frikyrko­kretsar snarare varit vanligt att se dem som gjort väpnad värnplikt över axeln, i många fall rentav ifrågasätta deras kristna tro.

Jag har inte sett någon problematisering av att hundra­tusentals svenska kristna med hänvisning till sin tro låtit andra stå på muren i deras ställe till landets försvar. Kommer denna uppgörelse någonsin till stånd? Eller uppmanas återigen unga kristna att låta andra skydda dem själva, nu när läget är skarpt?

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ovanstående text känns tyvärr alltför aktuell, då man hör hur det ordnas studiecirklar i frikyrkan om hur man bäst ska undvika militärtjänst med vapen, med hänvisning till sin moraliska överlägsenhet, och låta andra gå ut i ens ställe. Jag har flera gånger debatterat i frågan, en gång med en präst för mer än 20 år sedan. Han menade att de som går ut i krig, om de överlever, får ärr av både kroppslig och själslig art och därför bör säga nej. Jag minns att mitt svar var att man absolut får sår, men att detta knappast är ett hållbart och kristet argument för att hålla sig själv i trygghet och låta andra "stå på muren".

Tolkien, som tjänstgjort i första världskrigets skyttegravar, förstod detta och låter det komma till uttryck i Sagan om ringen. Där återvänder Frodo och Sam till sitt Fylke, som blivit bevarat men inte utan att det vållat Frodo svåra sår, både yttre och inre. Fylkeborna är lyckligt omedvetna om vad andra offrat för att de ska få leva utan faror som hotar. Sam ser hur Frodo plågas, och Frodo säger: "Någon måste ge upp det för att andra ska få behålla det." Och det är vad hundratusentals soldater har gjort. Därför har jag sak med den frikyrklighet som ännu hävdar moralisk överlägsenhet över dem som skyddar dem och därmed säger ja till risken att inte komma tillbaka utan ärr.

Under mina år som krigsplacerad hemvärnsman övade jag tillsammans med Volvoarbetare, posttjänstemän, företagare, alla möjliga. Jag tänkte ibland på om det skulle bli skarpt läge och vi låg där tillsammans i ett skyttevärn med låg förväntan om att överleva. Vem vore då min broder, frågade jag mig själv? Mina kristna vänner som befann sig på en tryggare plats, eller soldaten bredvid mig som jag knappt kände?