Hur en C.S. Lewis-roman inspirerade till en skräckfilm.

[Bengt-Ove]

1945 publicerades den tredje och avslutande delen av vad som kommit att kallas hans ”rymdtrilogi”. Föregångarna hade titlarna Utflykt från tyst planet, och Perelandra. Romanerna kan karaktäriseras som ett slags science fiction baserad på bibeltro, där Gud har flera skapelser i vårt solsystem med tänkande varelser, men där inget syndafall har skett varför de lever i obruten gemenskap med Skaparen och med varandra, och där Jorden är undantaget, Den tysta planeten, eftersom den är belägrad av den mörka ärkeängeln – än så länge. Jag beskriver romanerna var för sig i detalj i min C-uppsats som finns på denna sida.

Här tänker jag koncentrera mig på vissa element i Vredens tid som jag finner intressanta. De två huvudpersonerna, Mark och Jane Studdock, är ett relativt nygift par, som mot sin vilja dras in i en konspiration mot människosläktet; en konspiration som visar sig vara rent demonisk, även om de båda är bildade människor som anser sig stå över religiös tro och vidskepelse.

Mark är en sociolog som har fått en tjänst vid ett fiktivt college, Bracton, som är grundlagt vid en källa där enligt legenden trollkarlen Merlin ligger begravd – eller i dvala. Mark är en människa utan moralisk ryggrad, vars högsta mål är att få tillträde till Den inre kretsen på universitetet. Lewis skrev några år senare Narniaböckerna, där en av de mest minnesvärda karaktärerna är pojken Clarence Eustace Scrubb, kusin till Pevensie-barnen och en totalt odräglig typ. När man läser Vredens tid är det lätt att tänka att denne Mark är precis som Eustace skulle ha blivit som vuxen – om han inte mött Aslan, vill säga.

Vredens tids originaltitel är alltså That Hideous Strength, en strof ur en 1500-talsdikt som handlar om Babels torn. Bokens underliggande tema är alltså att i ett samhälle där människan förkastar Gud och själv intar hans plats, står Djävulen på lur. Lite som det som karaktäriserar Bibelns Nimrod, som vill bygga ett torn som når ända till himlen.

Mark är smickrad att ha släppts in i Den innersta kretsen vid Bracton, och är beredd att anpassa alla sina åsikter för att behaga de invigda. Han blir ännu mer smickrad när han erbjuds en plats vid ett nytt, hypermodernt forskningsinstitut som med full uppbackning av staten ska ägna sig åt konditionering av ”den nya människan”, där man genom nyspråk byter ut ”straff” mot ”experimentell behandling” och därmed kan utföra experiment på straffångar – utan tidsbegränsning eftersom institutet avgör när ”patienten” är botad.

Mark är berusad av att stiga i graderna och invigas i allt högre kretsar, och deltar villigt i institutets arbete som propagandist. Han börjar göra motstånd först när han måste genomgå ”objektivitetsträning”, vilket innebär att medvetet trampa på allt som hållits för sunt, normalt och sant, att bokstavligen trampa på ett krucifix med Kristus för att äntligen bli ”fri från den vidskepelse som undertryckt vårt samhälle i århundraden”. (Nu, 75 år efter att boken skrevs, ser vi denna företeelse utbredas i vår kultur, fast med namnet ”normkritik”.)

Mark börjar först då inse att den kristendom han fick lära sig i skolan som barn kanske inte bara är amsagor. Han inser slutligen till sin fasa att de utomjordiska ”makrober” som institutets ledning står i ständig kontakt med, helt enkelt är demoner. Han gör uppror och flyr, medan Gud låter en babelsförbannelse drabba de inblandade i institutet. ”Makroberna”, som inser att deras redskap nu är oanvändbara, överger dem och låter dem förgöra varandra. Detta är kärnan i handlingen med några korta ord. Boken bör läsas i sin helhet.

Mer än 50 år senare, 1997, kom filmen Djävulens advokat, som klassificeras som fantasy/skräck. Men den här filmen hör inte till samma kategori som gängse skräckfilmer, utan är mer en moralsaga med skräckinslag. Jag är personligen övertygad om att manusförfattarna hade läst Vredens tid, eftersom likheterna är så stora hos huvudkaraktärerna.

Här är det en ung sydstatsadvokat, Kevin Lomax, som smickras av att han uppmärksammas och värvas av en mäktig advokatbyrå i New York. Likt Mark Studdock berusas han av känslan att lyftas upp i Den inre kretsen. Chefen för advokatbyrån heter John Milton, vilket i sig är ironiskt eftersom den kristne författaren John Milton på 1600-talet skrev sitt stora diktverk Det förlorade paradiset som handlar om Satans uppror och syndafallet. För juristen Milton är egentligen Satan själv, porträtterad med stor inlevelse av Al Pacino. Att Satan är jurist i New York är också ironiskt, med tanke på advokaters rykte som ohederliga lagvrängare och inte minst i New York, som ibland har liknats vid det stora Babylon.

Han flyttar in i en dyr våning med sin unga fru och till en början är allting väl. Men så börjar han prioritera bort sin fru till förmån för arbetet. I hungern efter framgångar i rätten gör han det ena dåliga moraliska valet efter det andra, och märker inte att han befinner sig på ett sluttande plan mot att helt döva sitt samvete och tappa sin integritet. Precis som Lewis säger i Från helvetets brevskola föredrar frestarna ett sluttande plan som utan några spektakulära synder gradvis men stadigt leder bort från sanningen och från Gud, och slutligen till förtappelse.

Kevins fru känner sig alltmer isolerad och får en skymt av den sanna naturen hos Kevins advokatvänner och deras fruar: de är demoner i människohamn. Förtvivlad tar hon sitt liv. Men när Kevin konfronterar John Milton och beskyller honom för sin frus död, kontrar Milton med att påminna honom om att han flera gånger uppmanat Kevin att släppa några stora fall och ägna sig åt sin fru. Det är här filmen skiljer sig från ordinära skräckfilmer och blir en moralsaga. För Kevin inser att Milton har rätt, och att det är han själv som har gjort alla dessa val – varken Milton eller någon annan tvingade honom.

Milton avslöjar slutligen vem han är, och att han är Kevins far genom en förförelse av hans mor när hon var ung. Kevin, som är uppvuxen i from kyrkomiljö, påminner Milton om att Bibeln har förutsagt hans dom, och Milton kontrar med att Bibeln är en partsinlaga. Han hävdar också med stolthet: ”Vilken tänkande människa kan förneka att 1900-talet var min tid?” Han klargör också sin plan att genom att helt korrumpera rättssystemet så att inga brottslingar till slut kan dömas, störta världen i kaos. Det är svårt att undgå från att dra paralleller till rättskipningen – eller snarare bristen på den – som har blivit regel på senare år i en del amerikanska delstater och även här på "hemmaplan".

Satan vill att Kevin ska sätta sig på hans högra sida och att han ska avla Antikrist. Som svar skjuter Kevin sig, till Satans stora vrede, och återvänder i ett nu till dåtid i Sydstaterna, till en rättegång där han försvarade en skyldig pedofil och fick honom frikänd. Det är som om allt därefter aldrig har hänt. Nu står han inför samma val och väljer då att vägra försvara pedofilen. Som advokat får han räkna med negativa efterräkningar, men en journalistvän söker upp honom och vill göra ett scoop om denne försvarsadvokat med samvete, vilket kommer göra honom känd.

Något motvilligt går Kevin med på detta, och när han gått därifrån förändras journalistens anletsdrag till John Miltons/Satans. Milton blickar rakt in i kameran och säger: ”Högmod, absolut min favoritsynd!” Han har alltså inte gett upp försöket att snärja Kevin. Orden för också tankarna till Från helvetets brevskola, där Tumskruv skäller ut den oerfarne frestaren Malört för att denne låtit ”patienten” inse sitt hyckleri och sin synd, och nu ödmjukt bett om förlåtelse som den ringaste av syndare. Tumskruv säger: ”Patienten har nu blivit verkligt ödmjuk. Försumma inte att påminna honom om den saken.” Själva medvetenheten om en dygd kan leda till högmod och därmed till fall.

Likheterna mellan de båda huvudkaraktärerna Mark och Kevin är alltför många och stora för att historierna ska ha skapats alldeles oberoende av varandra. Och även om skräckinslagen i filmen är väl så obehagliga, tror jag på något sätt att C.S. Lewis hade gett den sitt godkännande som vältalig moralsaga.