The Dark Tower: Den förlorade C.S. Lewis-romanen?

[Bengt-Ove]

Det är ett föga känt faktum för flertalet C.S. Lewis-entusiaster att den berömda Rymdtrilogin eller Ransom-trilogin kunde ha blivit en kvartett. I slutorden till Utflykt från tyst planet, som publicerades 1938, säger Ransom: ”Om det ska bli några fler rymdresor, måste de vara tidsresor också.”
Nästa bok i trilogin, Perelandra, utgavs 1943, men efter den första boken började alltså Lewis på en uppföljare kallad ”The Dark Tower”, som han skrev cirka 70 sidor av men sedan övergav. Den gavs dock ut 1977 i sitt ofullbordade skick och är ett högeligen intressant kuriosum.

Handlingen inleds i Cambridge, hos en kollega till Ransom. Ransom är med i historien liksom Lewis själv och McPhee. Ransoms kollega har skapat ett slags projektor som visar bilder från en annan planet, värld eller dimension. Denna värld har arkitektur som liknar den i vår värld, till och med en exakt kopia av klocktornet i Cambridge. De församlade ser ett rum där en man med liksom en bigadd på hjässan sticker gadden i ryggen på människor som förs in, varefter de blir som viljelösa robotar. En ung lektor ser hur en kvinna som verkar vara hans fästmös dubbelgångare förs in i rummet, och i förtvivlan kastar han sig in i projektionen och förs dit till kroppen av sin egen dubbelgångare där.

Väl där finner han ett bibliotek med böcker som han på något sätt kan tyda, och förstår att denna värld, som liknar ett bisamhälle eller en myrstack, länge har spionerat på vår värld och försökt hitta en kanal till den. Förskräckt försöker han utbrista ”Gode Gud”, bara för att finna att det inte går; det finns inget ord för Gud i den dimensionen. Samtidigt har hans dubbelgångare från den andra dimensionen förts hit i hans ställe; han rymmer och en jakt vidtar.

Det hade varit mycket intressant att få läsa historien i sin helhet. Anledningen till att Lewis avbröt arbetet kan stå att finna i att denna historia så totalt bryter av mot Utflykt från tyst planet, och även från Perelandra, som utforskar människans relation till Skaparen. The Dark Tower för tankarna till Dantes Inferno, och kanske fann Lewis uppslaget för mörkt.

Detta är det enda verk av Lewis som utgivits postumt vars författarskap blivit ifrågasatt. I början av 1980-talet publicerade Kathryn Lindskoog, författare och Lewis-entusiast, boken ”The C.S. Lewis Hoax”, där hon hävdar att The Dark Tower skiljer sig markant i sin litterära stil och kvalitet från Lewis författarskap. Hon hävdar att författaren i själva verket var Walter Hooper, som fungerade som Lewis sekreterare under hans sista halvår i livet. Hooper blev efter Lewis död utsedd av dödsboet till redaktör och utgivare av Lewis essäer och artiklar som dittills inte utgivits i bokform. Vad Hooper skulle ha vunnit på en sådan bluff är svårt att säga, om inte möjligen litterär fåfänga genom att ta på sig mästarens fallna mantel och låtsas vara han.

Det finns vissa diskrepanser i hans minnesbilder och Warnie Lewis dito, där till exempel Hooper påstod sig ha räddat en massa Lewis-manuskript från att helt enkelt brännas upp i en brasa av Warnie, som när han fick läsa detta kallade det rent påhitt. I alla fall ledde Lindskoogs bok till att en undersökning gjordes i början av 90-talet, som slog fast att Lewis var författaren. Dock har undersökningen senare kritiserats som ett hastverk och ej objektivt. Kända litterära namn som Lloyd Alexander och Arthur C. Clarke slöt sig till den grupp som tvivlade.

Själv är jag inte född engelsktalande och har därför svårt att bedöma saken. Klart är att jag finner The Dark Tower mycket fascinerande som historia. Jag tog upp saken med Lewis-kännaren Michael Ward när han höll seminarier i Örebro 1998. Han menade att Lindskoog var obalanserad och rabiat och försökte göra sig ett namn på kontroversen. När jag läser hennes bok har jag svårt att hålla med.