Från helvetets brevskola
Postat: sön 08 nov 2015, 13:01
Bakgrunden till Från helvetets brevskola
En kväll i juli 1940 hörde C.S. Lewis ett radiotal av Hitler. Han skrev till sin bror Warnie om hur svårt det var som lyssnare att förhålla sig opåverkad fast han visste att det Hitler sa var fel och lögn, på grund av den övertygelse och beslutsamhet med vilken orden yttrades. Nästa dag, en söndag, gick Lewis i kyrkan och innan gudstjänsten var över hade han fått idén till en bok som bestod av fingerade brev från en äldre, pensionerad frestare till en nykläckt dito. Poängen var att beskriva frestelsens psykologi ur frestarens synvinkel.
Han beskrev senare att även om han aldrig hade skrivit något med samma lätthet, var det likväl mycket ansträngande känslomässigt. Boken består av 31 ”kursbrev” från den erfarne, överordnade Tumskruv till nybörjaren Malört, och publicerades först veckovis som en följetong i en högkyrklig tidning. 1942 gavs Från helvetets brevskola ut i bokform och fick ett mycket stort genomslag.
Lewis säger i förordet: ”I fråga om djävlarna kan mänskosläktet råka ut för två villfarelser, bägge lika stora men av diametralt motsatt slag. Den ena är att inte tro på deras existens. Den andra är att tro på dem och ha ett överdrivet och osunt intresse för dem. Själva är de lika förtjusta över bägge dessa villfarelser …”
Boken beskriver hur Malört har blivit tilldelad en ”patient”, en ung man, och hans uppgift är att föra honom till förtappelse. Han låts förstå att straffet för misslyckande är hårt: ”Ge oss föda, eller bli föda själv.” Lewis tyckte mycket illa om byråkrati av alla slag, och han framställer själva helvetets väsen som en diabolisk byråkrati och diktatur, med sin egen hemliga polis och straffanstalter för inkompetenta frestare. Lewis skriver i efterordet att demonerna han beskriver har två drivkrafter: ”Den första är fruktan för straff … Den andra är ett slags hunger: jag föreställer mig att djävlar kan förtära varandra – och oss – i andlig mening.”
Många nutida kristna läsare hajar möjligen till över att boken börjar – inte slutar – med att ”patienten” har blivit kristen, och att Tumskruv lugnar Malört med att man har många år på sig att ”återvinna” hans själ. Lewis betonar genom boken att frestarnas makt över människorna är starkt begränsad, och att ingen någonsin kan föras till förtappelse om de verkligen älskar Gud (som i boken omtalas av frestarna som ”Fienden”).
Boken är skriven under andra världskrigets första del, under de massiva tyska bombningarna av södra England.
Tumskruv bannar Malört för hans barnsliga förtjusning över all död och allt elände som detta för med sig, och påminner honom om att det värsta som kan hända för deras sak är att ”patienten” dör under omständigheter då han vet att han kan dö och följaktligen är andligt förberedd. En nyckelpassus i boken – som får många att haja till – är följande: ”Det är tydligt att för Honom har en mänskas födelse betydelse huvudsakligen som den nödvändigaste förutsättningen för hennes död, och döden är viktig endast som porten till det där andra slaget av liv.”
Boken beskriver inga spektakulära synder utan endast sådant som var och en av oss kan känna igen oss i. Lewis säger: ”Det betyder ingenting hur små synderna är, bara de tillsammans resulterar i att han lockas bort från Ljuset och ut i Intigheten. … Den väg som säkrast leder ner till Helvetet är den som gör det sakta – den som sluttar svagt och är mjuk att trampa på, där det inte finns några skarpa krökar, eller milstolpar, eller vägmärken.”
Boken räknas i dag som en av 1900-talets andliga klassiker och har sålts i mångmiljonupplagor.
En kväll i juli 1940 hörde C.S. Lewis ett radiotal av Hitler. Han skrev till sin bror Warnie om hur svårt det var som lyssnare att förhålla sig opåverkad fast han visste att det Hitler sa var fel och lögn, på grund av den övertygelse och beslutsamhet med vilken orden yttrades. Nästa dag, en söndag, gick Lewis i kyrkan och innan gudstjänsten var över hade han fått idén till en bok som bestod av fingerade brev från en äldre, pensionerad frestare till en nykläckt dito. Poängen var att beskriva frestelsens psykologi ur frestarens synvinkel.
Han beskrev senare att även om han aldrig hade skrivit något med samma lätthet, var det likväl mycket ansträngande känslomässigt. Boken består av 31 ”kursbrev” från den erfarne, överordnade Tumskruv till nybörjaren Malört, och publicerades först veckovis som en följetong i en högkyrklig tidning. 1942 gavs Från helvetets brevskola ut i bokform och fick ett mycket stort genomslag.
Lewis säger i förordet: ”I fråga om djävlarna kan mänskosläktet råka ut för två villfarelser, bägge lika stora men av diametralt motsatt slag. Den ena är att inte tro på deras existens. Den andra är att tro på dem och ha ett överdrivet och osunt intresse för dem. Själva är de lika förtjusta över bägge dessa villfarelser …”
Boken beskriver hur Malört har blivit tilldelad en ”patient”, en ung man, och hans uppgift är att föra honom till förtappelse. Han låts förstå att straffet för misslyckande är hårt: ”Ge oss föda, eller bli föda själv.” Lewis tyckte mycket illa om byråkrati av alla slag, och han framställer själva helvetets väsen som en diabolisk byråkrati och diktatur, med sin egen hemliga polis och straffanstalter för inkompetenta frestare. Lewis skriver i efterordet att demonerna han beskriver har två drivkrafter: ”Den första är fruktan för straff … Den andra är ett slags hunger: jag föreställer mig att djävlar kan förtära varandra – och oss – i andlig mening.”
Många nutida kristna läsare hajar möjligen till över att boken börjar – inte slutar – med att ”patienten” har blivit kristen, och att Tumskruv lugnar Malört med att man har många år på sig att ”återvinna” hans själ. Lewis betonar genom boken att frestarnas makt över människorna är starkt begränsad, och att ingen någonsin kan föras till förtappelse om de verkligen älskar Gud (som i boken omtalas av frestarna som ”Fienden”).
Boken är skriven under andra världskrigets första del, under de massiva tyska bombningarna av södra England.
Tumskruv bannar Malört för hans barnsliga förtjusning över all död och allt elände som detta för med sig, och påminner honom om att det värsta som kan hända för deras sak är att ”patienten” dör under omständigheter då han vet att han kan dö och följaktligen är andligt förberedd. En nyckelpassus i boken – som får många att haja till – är följande: ”Det är tydligt att för Honom har en mänskas födelse betydelse huvudsakligen som den nödvändigaste förutsättningen för hennes död, och döden är viktig endast som porten till det där andra slaget av liv.”
Boken beskriver inga spektakulära synder utan endast sådant som var och en av oss kan känna igen oss i. Lewis säger: ”Det betyder ingenting hur små synderna är, bara de tillsammans resulterar i att han lockas bort från Ljuset och ut i Intigheten. … Den väg som säkrast leder ner till Helvetet är den som gör det sakta – den som sluttar svagt och är mjuk att trampa på, där det inte finns några skarpa krökar, eller milstolpar, eller vägmärken.”
Boken räknas i dag som en av 1900-talets andliga klassiker och har sålts i mångmiljonupplagor.