Vanaukens tumregel för nytestamentlig bibelkritik

[Bengt-Ove]

C.S. Lewis vän och "lärjunge" Sheldon Vanauken skrev på 70-talet en tumregel för bibelkritik. Den har beklagligt nog blivit högaktuell även inom traditionellt bibeltrogna sammanhang i vårt land.
--------------------------------------------------------------------

Tumregel för nytestamentlig bibelkritik

Om bibelkritikern påstår eller antyder
1. att en besannad profetia måste ha skrivits in efter händelsen (antagande: profetior kan inte förekomma);

2. att mirakler måste förklaras på annat sätt (antagande: mirakler kan inte förekomma);

3. att ett mirakel som Jesu himmelsfärd motsäger modern kosmologi, med andra ord att himlen inte kan finnas ”uppåt”, och därmed inte kan ha inträffat (antagande: den oändlige Guden kan inte ha syften som är fördolda för bibelkritikern);

4. att ett yttrande i Bibeln inte kan ha fällts när det påstås, eftersom dess teologi är alldeles för avancerad för dess samtid (antagande: inget bibelvittne kan ha varit före sina medbröder);

5. att något i Matteus, Lukas eller Johannes är en intensifiering eller bearbetning av Markus och därför mindre korrekt eller pålitligt (antagande: inget bibelvittne med större kunskap kan senare ha berättat den kompletta historien);

6. att en nytestamentlig händelse är en typisk ”myt” av någon benämning, eller en ”uppfyllelsesaga” (uppfyller en profetia i Gamla testamentet) och därför inte kan ha hänt (antagande: [se punkt 1] den oändlige Guden kan inte ha gjort framåtsyftande myt eller profetia till fakta); eller

7. att Jesu ord missförstods av hans efterföljare och den tidiga kyrkan men är fullkomligt klara för bibelkritikern (antagande: den oändlige Gudens tänkande sammanfaller i stort med bibelkritikerns);

läs då inte vidare, utan använd boken som dörrstopp eller till att tända brasor med. Bibelkritiken är ogiltig eftersom den baseras på ogiltiga antaganden som inte kan bevisas eller härledas ur texten. Gissningar baserade på sådana antaganden saknar värde.