Inklingarna

En ledarkrönikör i lokaltidningen var för några år sedan ofin nog att göra en genomgång över stadsråds formella kompetens, i vårt land och i övriga Europa. De flesta medborgare tar nog för givet att de som är satta att regera ett land också är har formell kompetens till det. Men denna genomgång visade på en skriande diskrepans mellan övriga Europa och Sverige. Det visade sig att nästan alla svenska stadsråd saknade högre bildning, medan bilden var den motsatta i övriga Europa.

Visst, man kan skaffa sig kompetens genom att gå den långa vägen, som fordom Gunnar Sträng. Men så är alltså inte heller fallet här. Många verkar ha gått vägen via fackengagemang eller inkvotering av något slag. Det var en ögonöppnare för många när det visade sig att vi har en miljöjminister som visserligen inte vet hur många kärnkraftverk vi har, men däremot är en hejare på att klippa hår, vilket är hennes formella kompetens. Man tar sig åt huvudet (håret) och undrar om det är sant. Och det är inte det enda exemplet.

Plötsligt är det liksom lättare att förstå hur läget i vårt land är som det är. Det är bittert att tänka att svaret helt enkelt är att vårt land i många år nu har styrts av… lallare, aktivister utan verklighetsförankring, som bryr sig föga om huruvida den politik de för är nyttig eller skadlig för gemene man, för vanliga arbetare, småföretagare, en allt växande grupp fattigpensionärer.

För de har för länge sedan tappat kontakten med ”gräsrötterna”, som de ska företräda i maktens boningar. Det verkar hända något märkligt när människor väljs in i våra högsta beslutande församlingar. De har plötsligt hamnat i ett ”frälse” som inte behöver bekymra sig om hyran eller något annat i resten av sina liv, för de tillhör nu den nomenklatura som utan att rodna beviljar sig själva löneökningar och har sin försörjning tryggad resten av livet, medan de gör neddragningar för "vanliga" i landet.

Låt mig säga att jag känner flera riksdagsledamöter som inte stämmer in i denna beskrivning. Men jag fruktar att de tillhör ett fåtal. Jag kände ett lysande undantag, en folkpartist som när han slutade som riksdagsman vägrade ta emot sin riksdagspension eftersom han nöjde sig med sin ersättning som kommunalråd i en mindre kommun. Men så hade vi också en statsminister som utan att skämmas tog ut vartenda öre av den generösa pension skattebetalarna bestod honom med, trots att han tjänade grova pengar ändå som han stoppade in i bolag för att slippa skatta. Samtidigt som han uppmanade ”gräsrötterna” att vara mer generösa mot invandrare. Den ena är värd högaktning, den andra är ett praktexempel på varför politikerföraktet har växt starkt i vårt land.

På bara några årtionden har vårt land gått från att vara ett av världens mest välbärgade länder till att vara ett land i kris på det ena området efter det andra. Under tidigare årtionden kunde världens högsta skatteuttag på sätt och vis motiveras. Samhällskontraktet löd i princip: Ni betalar höga skatter, och i gengäld får ni en pension ni kan leva på när ni blir gamla. Vi betalar fortfarande bland världens högsta skatter, men skillnaden nu är att vi får dra försorg om vår ålderdom själva. Antalet fattigpensionärer, människor som varit med och byggt upp landets välfärd, nekas nu att ta rättvis del av den. Vare sig detta är en följd av ointresse bland de styrande eller vanlig inkompetens må vara osagt. Klart är att det är ett svek av gigantiska proportioner mot de gamla.

Vi har också gått från ett av världens tryggaste länder till att vara ett land med skenande brottslighet. Vi ligger tvåa i världen i våldtäktsstatistiken, och uppklarningsprocenten av brott är nästan obefintlig, särskilt i jämförelse med vårt grannland Norge. Vid våldsamma upplopp får polisen order att backa. Signalen är tydlig för alla: det är gatans lag som råder, det är mobben och gängen som styr, och vanliga skötsamma medborgare gör bäst i att huka sig. Vårt land har nu blivit ett av världens otryggaste länder; många länder i tredje världen är tryggare.

Den ansvarige ministern skyller ifrån sig på kommunerna, och säger att företag som drabbas av stöld inte bara ska vänta sig att polisen ska komma utan får ta ett eget ansvar, eftersom "de tjänar mycket pengar" [sic].

Något är allvarligt sjukt i ett land där vargar och andra rovdjur har högre värde än får och husdjur. Och efter samma förvridna logik har vi blivit ett land som är ett paradis för brottslingar och terrorister från hela världen, och där brottsoffer inte har hög prioritet. Ett land där IS-terrorister fått en fristad varifrån de kan åka iväg och mörda, för att sedan kunna återvända och behandlas med silkesvantar och få gå före ”vanligt folk” i bostadskön. Många i utlandet tar sig åt huvudet och ser Sverige alltmer som ett varnande exempel på ett land i förfall. Moraliskt och på andra sätt.

Samtidigt har man efter murens fall i ett lättsinne av monumental storlek beslutat att vi inte behöver något försvar längre, utom möjligen till namnet. Man har därmed drastiskt sänkt tröskeln, och priset, för presumtiva angripare, och drastiskt ökat faran för de medborgare man är satta att skydda. En statsminister som framstod som ett särskilt bottennapp karaktäriserade försvaret som ett ”särintresse”, och drog in anslagen så till den grad att hans egen försvarsminister kände sig tvingad att avgå. Och nu har vi en försvarsminister som har ansvar för landets försvar men som inte ens har gjort militärtjänst.

Man har dessutom i ett lättsinne som måste kallas brottsligt gjort sig av med Sveriges beredskapslager, övertygade som man är om att några kriser eller avspärrningar i framtiden inte är att vänta.

Man har levt i en bubbla av lättsinne och oansvarighet, ungefär som två av de tre små grisarna i sagan, som roar sig och tar livet med en klackspark, säkra på att inga vargar finns. När så vargen (Ryssland) ses på håll sluka en granngris, rusar man till den tredje, kloka grisen, (NATO) som har byggt ett hus som kan hålla vargar ute, och bankar förtvivlat på dörren. Ingen vet hur historien kommer att sluta, än är vi inte insläppta. Men vad som är fullkomligt klart är att vi har haft ledare som inte varit vuxna sin uppgift.

För alla dessa nämnda svek mot medborgarna vilar ansvaret på dem som styrt landet de gångna, säg tre, årtiondena. På dem och ingen annan. Ingen nämnd och ingen glömd, jag är ointresserad av partipolitik. Dock verkar de totalt ointresserade av att vidgå att de fört landet fel. Men naturligtvis faller det yttersta ansvaret på väljarna själva, som röstat fram dem.

Ta bilden av en skuta kallad Svea. Den har bytt befäl flera gånger, men trots det har man styrt skutan så illa att den gått på grund flera gånger och sprungit läck. Den ligger allt lägre i vattnet och läget börjar bli kritiskt. Om ingen drastisk förändring sker kommer man att sjunka. Trots att man från befälsdäcket ropar i megafon att allt är i sin ordning, ser alltfler av passagerarna hur illa läget verkligen är, och man ropar upp till befälsdäcket om detta. Men istället för att släppa på prestigen, rannsaka sig själva och verkligen försöka få skutan på rätt köl, försöker man alltmer desperat rikta folkets uppmärksamhet på saker som är helt ovidkommande för den kris man ställt till. ”Titta, en fiskmås!” ropar man och pekar. ”Det är fiskmåsens fel!”

Och om några av passagerarna inte nöjer sig utan utkräver ansvar och ändring, svarar man inte med sakargument utan med slagord, och kallar de klagande vid valfria variationer på efterledet -ist. Och om någon av passagerarna faktiskt är en idiot och går för långt, pekar man nästan triumferande och säger: ”Just det, ni är idioter allihop, och vi behöver inte lyssna på er.”

Nu stundar val igen, och partiledarna bjuder över varandra med löften för att locka väljare. Ingen av dem verkar intresserad av att ta det minsta ansvar för den röra de ställt till, utan försäkrar gräsrötterna att om de bara får fortsätta ha rodret, kommer en ljusnande framtid för alla, trots att resultatet av deras styre pekar åt ett helt annat håll. Bland dem som styrt landet i olika konstellationer och som har ansvar för läget idag, ser jag inte en enda som är förtroende värd. Inte en enda. Det har de visat med eftertryck.

Finns det då hopp för vårt land? Möjligen. Men då skulle nog krävas något liknande det som beskrivs i Jona bok, där ett helt rike inser att domen över deras orättfärdighet nu nalkas, och där hela folket inklusive kungen själv visar ånger och sann omvändelse. Är det troligt att vi får se något liknande här? Inget tyder på det. Men under kan hända.


(Fortsättning följer)