Folkmordet i Kambodja och svenska påhejare
Postat: tor 19 aug 2021, 18:01
Jag läser om en SVT-dokumentär om tidigare vice statsministern Birgitta Dahl, och om hur en person som påpekade faktafel i dokumentären på SVT:s Facebooksida fick sina inlägg borttagna. När jag läste närmare stod det klart att det rörde sig om påståenden hon gjort om vad hon åstadkommit i Sverige. Min första tanke var annars att det måste ha handlat om hennes stöd för de kommunistiska Röda khmererna i Kambodja 1977 samtidigt som de utförde folkmord på sin egen befolkning och skördade 1,5 miljoner människoliv.
Men det var inte att vänta att detta skulle nämnas i en hyllningsdokumentär om en gammal socialdemokratisk politiker.
En yngre läsare studsar säkert vid läsningen av dessa ord. Är det möjligt att svenska riksdagspolitiker verkligen stödde en kommunistisk mördarregim? Jodå. Och Dahl var inte ensam. Den uppburne författaren P.O Enqvist raljerade över västs upprördhet över de Röda khmerernas framfart, och skrev något om att bara hallicken gråter när horhuset rensas.
Det märkliga är väl närmast att – när hemskheternas omfattning blev känd till fullo – ingen krävde att de tog ansvar för sina ord, utan det tegs helt enkelt ihjäl. Den ende som var ofin nog att ta upp det var Per Ahlmark, och det ledde inte till någon uppgörelse om dem personligen, utan de stod tydligen över allt sådant.
Dock hörde jag i början av 90-talet en intressant dokumentär på P1, där man faktiskt tog upp Sveriges agerande i samband med folkmordet i Kambodja, där man i det längsta hånfullt förnekade att något sådant ägde rum. Man spelade upp en radiointervju med Sveriges dåvarande ambassadör i kommunistiska Vietnam, en man vid namn Öberg, där han i Rapport efter en resa i Kambodja förklarade att påståendena om fördrivning och folkmord var mycket överdrivna, och att det inte var vår sak att döma de kambodjanska ledarna.
Journalisten spelade upp intervjun inför Öberg och bad honom om en kommentar. Han verkade inte skämmas det minsta för att han förringat ett folkmord och gått bödlarnas ärenden, utan verkade närmast förnärmad över frågan och förklarade frankt att det här sa han ju för att lugna det svenska folket, medan han gav en helt annan rapport till regeringen.
Låt detta sjunka in ett tag. Anta att en svensk diplomat rest runt i Nazityskland och sedan kommit hem och rapporterat att påståendena om en pågående Förintelse av judar var högst överdrivna. Hur skulle ett sådan svek bedömas efter kriget, då allt var känt? Och Öberg ansåg det tydligen helt normalt att ljuga för svenska folket men berätta den obehagliga sanningen för regeringen?
Men Öberg fortsatte tydligen glatt som diplomat fram till sin död, och i dödsrunan i DN kallades han ”färgstark”; inget om hans svek mot över en miljon offer i Kambodja.
De här tre exemplen var bara toppen på ett isberg på 70-talet, där kommunistiska diktaturer outtalat sågs som ”goda” diktaturer medan man sparade ettret till högerdiktaturer i Sydamerika och även till USA. Att en icke-socialistisk regering tillträdde 1977 ändrade inte nämnvärt på detta; det satt i väggarna på Rosenbad och i alla offentliga förvaltningar, där man i många år i ostörd hegemoni hade tillsatt människor med ”rätt” partibok.
Jag minns några fler exempel på det dominerande tänkandet då. Sverige stödde helhjärtat den kommunistiska regimen i Nordvietnam under och efter Vietmankriget. Ingendera sidan kan väl sägas ha varit ett moraliskt föredöme ur demokratisk synpunkt, men efter den Sovjetstödda nordsidans seger 1975 stod det så småningom klart att alla i det nya Vietnam som hade ”fel” åsikter, sattes i arbetsläger, som kallades ”omskolningsläger”. Om detta hade Sverige -som var en av de största biståndsgivarna till Nordvietnam - inte ett ord att erinra.
Detta ledde till att hundratusentals vietnameser som inte ville stanna i det kommunistiska paradiset, flydde i båtar ut på havet för att ta sig till andra länder, och många omkom. En del släpptes in i Sverige efter att den nya regeringen tillträtt 1977. Som exempel på hur man från vänsterhåll såg på dessa flyktingar minns jag två insändare i lokaltidningen, jag har dem inbrända i minnet. Den ena var av lokalavdelningen av kommunisterna, minns inte om det var gamla VPK (nuvarande Vänsterpartiet) eller SKP, men jag minns att de kallade de flyende vietnameserna ”profitörer som kommit i kläm”. Och en S-märkt riksdagsman från grannkommunen skrev i sin tur att dessa inte var ”riktiga flyktingar”.
Sveket. Iskylan. Att frånkänna människor som flyr deras lidande. Avskyvärt, oavsett partifärg. Sverige läxar ofta upp andra länder och framhåller sig som moraliskt föredöme, vilket smärtar mig. Tydligen har man aldrig tagit till sig Jesu liknelse om grandet och bjälken.
Men det var inte att vänta att detta skulle nämnas i en hyllningsdokumentär om en gammal socialdemokratisk politiker.
En yngre läsare studsar säkert vid läsningen av dessa ord. Är det möjligt att svenska riksdagspolitiker verkligen stödde en kommunistisk mördarregim? Jodå. Och Dahl var inte ensam. Den uppburne författaren P.O Enqvist raljerade över västs upprördhet över de Röda khmerernas framfart, och skrev något om att bara hallicken gråter när horhuset rensas.
Det märkliga är väl närmast att – när hemskheternas omfattning blev känd till fullo – ingen krävde att de tog ansvar för sina ord, utan det tegs helt enkelt ihjäl. Den ende som var ofin nog att ta upp det var Per Ahlmark, och det ledde inte till någon uppgörelse om dem personligen, utan de stod tydligen över allt sådant.
Dock hörde jag i början av 90-talet en intressant dokumentär på P1, där man faktiskt tog upp Sveriges agerande i samband med folkmordet i Kambodja, där man i det längsta hånfullt förnekade att något sådant ägde rum. Man spelade upp en radiointervju med Sveriges dåvarande ambassadör i kommunistiska Vietnam, en man vid namn Öberg, där han i Rapport efter en resa i Kambodja förklarade att påståendena om fördrivning och folkmord var mycket överdrivna, och att det inte var vår sak att döma de kambodjanska ledarna.
Journalisten spelade upp intervjun inför Öberg och bad honom om en kommentar. Han verkade inte skämmas det minsta för att han förringat ett folkmord och gått bödlarnas ärenden, utan verkade närmast förnärmad över frågan och förklarade frankt att det här sa han ju för att lugna det svenska folket, medan han gav en helt annan rapport till regeringen.
Låt detta sjunka in ett tag. Anta att en svensk diplomat rest runt i Nazityskland och sedan kommit hem och rapporterat att påståendena om en pågående Förintelse av judar var högst överdrivna. Hur skulle ett sådan svek bedömas efter kriget, då allt var känt? Och Öberg ansåg det tydligen helt normalt att ljuga för svenska folket men berätta den obehagliga sanningen för regeringen?
Men Öberg fortsatte tydligen glatt som diplomat fram till sin död, och i dödsrunan i DN kallades han ”färgstark”; inget om hans svek mot över en miljon offer i Kambodja.
De här tre exemplen var bara toppen på ett isberg på 70-talet, där kommunistiska diktaturer outtalat sågs som ”goda” diktaturer medan man sparade ettret till högerdiktaturer i Sydamerika och även till USA. Att en icke-socialistisk regering tillträdde 1977 ändrade inte nämnvärt på detta; det satt i väggarna på Rosenbad och i alla offentliga förvaltningar, där man i många år i ostörd hegemoni hade tillsatt människor med ”rätt” partibok.
Jag minns några fler exempel på det dominerande tänkandet då. Sverige stödde helhjärtat den kommunistiska regimen i Nordvietnam under och efter Vietmankriget. Ingendera sidan kan väl sägas ha varit ett moraliskt föredöme ur demokratisk synpunkt, men efter den Sovjetstödda nordsidans seger 1975 stod det så småningom klart att alla i det nya Vietnam som hade ”fel” åsikter, sattes i arbetsläger, som kallades ”omskolningsläger”. Om detta hade Sverige -som var en av de största biståndsgivarna till Nordvietnam - inte ett ord att erinra.
Detta ledde till att hundratusentals vietnameser som inte ville stanna i det kommunistiska paradiset, flydde i båtar ut på havet för att ta sig till andra länder, och många omkom. En del släpptes in i Sverige efter att den nya regeringen tillträtt 1977. Som exempel på hur man från vänsterhåll såg på dessa flyktingar minns jag två insändare i lokaltidningen, jag har dem inbrända i minnet. Den ena var av lokalavdelningen av kommunisterna, minns inte om det var gamla VPK (nuvarande Vänsterpartiet) eller SKP, men jag minns att de kallade de flyende vietnameserna ”profitörer som kommit i kläm”. Och en S-märkt riksdagsman från grannkommunen skrev i sin tur att dessa inte var ”riktiga flyktingar”.
Sveket. Iskylan. Att frånkänna människor som flyr deras lidande. Avskyvärt, oavsett partifärg. Sverige läxar ofta upp andra länder och framhåller sig som moraliskt föredöme, vilket smärtar mig. Tydligen har man aldrig tagit till sig Jesu liknelse om grandet och bjälken.