Vart går USA? (Och resten av världen) Fortsättning.

[Bengt-Ove]

"Ser ingen att kejsaren är naken?"

Finns det skäl att vara oroad om den fria världens ledare, överbefälhavare över sitt land, med fingret på kärnvapenknappen, visar sig vara en senil gammal man som ofta inte vet var han befinner sig eller vad han säger? Finns det vidare skäl till oro om nästan hela den samlade massmedieapparaten låtsas som om allt är som det ska vara? Som om kejsaren faktisk inte är naken utan klädd i kläder sydda i så tunt tyg att de inte syns?

Många skulle nog anse att det finns skäl till oro i så fall. Jag syftar naturligtvis på USA:s president Joe Biden. Hans mentala hälsa var vacklande redan under presidentvalskampanjen, vilket kunde döljas till stor del genom covid-avstängningar och att offentliga möten och utfrågningar inte kunde äga rum. När Biden någon gång utfrågades var frågorna oerhört snälla, och han behövde bara läsa svaren från sin teleprompter. När han någon gång lämnade manus kom de mest häpnadsväckande grodor ur hans mun.

Därför är hans presskonferenser välregisserade tillställningar, där han läser vad han ska säga på telepromptern eller på ett block i knäet. När Englands premiärminister Boris Johnson nyligen besökte USA, var han ofin nog att uppmana till fler frågor från den samlade pressen. Biden smålog och sa: ”Good luck.” Det vill säga: ”Försök med det, du.” Genast överröstades alla frågande av Bidens stab, som genast avbröt presskonferensen. https://www.youtube.com/watch?v=3DDVueGjqNQ

Så frågan som osökt infinner sig är: Vem styr egentligen USA? För det är alldeles uppenbarligen inte president Joe Biden.
(Här är några av ett otal klipp av Biden.)
https://www.youtube.com/watch?v=73EbjJ6tq9s
https://www.youtube.com/watch?v=g9h2ZB_8oLA
https://www.youtube.com/watch?v=Slm5bvO-_5I

Ett slående exempel på ovanstående skedde nyligen när talesmän för Biden förklarade att administrationen hade planer på att betala skadestånd till illegala invandrare som skilts från sina barn av gränsmyndigheterna, med 450 000 dollar (cirka 3,8 miljoner kr) per person. Nyheten slog ner som en bomb bland allmänheten och väckte stor upprördhet. Med tanke på de hundratusentals som tar sig in illegalt över USA:s södra gräns och de svindlande summor som skulle locka ännu fler, skulle en sådan åtgärd i princip innebära att man avvecklar USA som land. Naturligtvis gäller skadeståndet inte för dem som ansöker om uppehållstillstånd den lagliga vägen. Anhöriga till militärer som mist sina liv i landets tjänst får inga sådana summor.

När en enda reporter av alla ställde en fråga till Biden om detta vid en presskonferens, avvisade denne argt frågan som dumheter, naturligtvis hade man inga sådana planer. Uppenbarligen var han inte ens medveten om vad hans egen administration hade beslutat. Men sedan måste någon ha talat om det för honom, för vid nästa offentliga tal Biden höll försvarade han åtgärden och läxade argt upp alla som inte höll med.

Det är alltså uppenbart att Biden nu bara är en skyltdocka som skickas fram för att läsa från en teleprompter, medan andra (vilka?) beslutar vad han ska säga och vilken politik som ska föras. Och när Biden någon gång konfronteras med annat än förutbestämda frågor, stirrar han tomt ut i luften.

Så vem är USA:s nuvarande president Joe Biden? Det enkla svaret är att han är en karriärpolitiker som aldrig gjort mycket väsen av sig. Han var vicepresident under Barack Obama. Men liksom många politiker har han missbrukat sin makt. Bidens son, Hunter, fick 2014 överraskande en styrelsepost i det ukrainska gasbolaget Burisma, ett uppdrag som han helt saknade kvalifikationer för men som inbringat honom miljoner. För många var det uppenbart att detta var ett exempel på det som kommit att kallas ”pay for play”, att genom stora donationer skaffa sig tillgång till toppolitiker. Och här skaffade sig alltså Burisma tillgång till USA:s vicepresident, den näst mäktigaste mannen i världen. En ukrainsk åklagare tyckte dock att det luktade korruption om det hela och ville utreda saken. Då krävde vicepresident Joe Biden att åklagaren skulle avsättas och utredningen läggas ner. Vilket också skedde.
Naturligtvis upprörde detta många i USA, och tillträdande president Trump lovade att röra i saken. Men så känslig var denna sak att när han tog kontakt med Ukraina för att be dem utreda åklagarens avsättande, blev Trump själv föremål för riksrätt. Det var alltså ett brott för den sittande presidenten att ställa frågor om eventuell korruption hos den förre vicepresidenten, enligt de tongivande i kongressen. Naturligtvis ledde inte riksrätten till en fällande dom, utan var ett politiskt spel för galleriet. Men det ledde också på ett effektivt sätt till att lägga locket på Ukraina-affären.

Identitetspolitik, kritisk rasteori och vit rasism

I och med Barack Obamas tillträde 2009, började stora steg tas för att förändra USA i grunden. Begrepp som knappast funnits tidigare myntades, som ”identitetspolitik”, och ”kritisk rasteori”. Identitetspolitiken syftar alltså inte till ökad enhet som nation och folk, oavsett hudfärg eller kön, utan tvärtom till att poängtera och öka skillnader mellan olika grupper, och där alltfler identifierade sig som kränkta på något sätt.
I identitetspolitiken ingick tanken att alla har rätt att själva bestämma vilket kön de tillhör, och detta kan förändras beroende på hur man känner. Nu kunde alltså vuxna karlar bestämma sig för att de egentligen är en kvinna och gå in i flickornas badrum eller omklädningsrum i skolan. Det är inte underligt att det väckte starka reaktioner hos föräldrar. En upprörd pappa kontaktade skolan därför att hans dotter hade angripits sexuellt på flicktoan av en yngling som den dagen identifierade sig som flicka. Istället för att ta itu med ynglingen tonade skolan ner händelsen. Det är en galenskap som är nästan ofattbar, och ännu mer ofattbart att den praktiserad på fullt allvar.

Kritisk rasteori, som nu undervisas i alltfler skolor som vetenskap trots att den saknar vetenskaplig grund, går i princip ut på att alla problem som etniska grupper har, beror på nedärvd rasism hos vita amerikaner. Om man stannar upp och tänker efter ett ögonblick, inser man hur långt från verkligheten detta är.

Alla är överens om slaveriets ondska, och landet utkämpade ett inbördeskrig för att göra slut på det. Tyvärr levde rasismen mot svarta kvar i de besegrade sydstaterna och finns där än idag. Men det är naturligtvis helt ogrundat och orättvist att påstå att alla vita (utom de superliberala) är rasister.

En annan genomgående tes är att USA:s polisväsende är institutionellt rasistiskt och att poliser riktar in sig på att gripa svarta av rasistiska skäl. Detta trots att en stor del av poliskåren består av svarta. Hur rimligt detta är kan man lätt kontrollera genom ett tankeexperiment. Hur många svenskar tror egentligen att den svenska polisen är rasistisk och att utrikes föddas överrepresentation i brottsregistret beror på rasism? Knappast någon.

Men det har länge varit ett tragiskt faktum att svarta är kraftigt överrepresenterade i USA:s fängelser. Enligt kritisk rasteori, som förfäktas av många i det liberala etablissemanget och även numera Vita huset, beror detta faktum på sagda påstådda rasism inom polisväsendet, och att när svarta (nästan uteslutande män) begår brott, beror det på att de trycks ner av de vita. Detta trots att det är snart 60 år sedan president Kennedy införde ”affirmative action”, det vill säga positiv särbehandling för svarta och etniska grupper vid jobbsökande och dylikt. Denna lag har ett sympatiskt syfte, men den har varit omstridd, inte minst av vita som nekats ett jobb på grund av ”fel” hudfärg. Om var och en ska bedömas efter sin förmåga, vilket är sann rättvisa, ska hudfärg inte spela någon roll.

”White privilige”, ”vitt privilegium”, har blivit ett modeord de senaste åren, och det används kraftigt av liberala opinionsbildare som bevisat faktum. Det man påstår är alltså att alla vita föds med privilegiet att vara just vita, vilket alltså skulle ge dem försteg i samhället. Även fattiga vita, och det finns gott om dem, är alltså mer privilegierade än rika svarta, som det också finns gott om.
Huvudtesen i kritisk rasteori är att USA i grunden är ett rasistiskt projekt, byggt på slaveri och orättvisa, och att det egentligen bör rivas ner och något nytt byggas upp i dess ställe.

Kritisk rasteori har också fått kraftigt fotfäste inom underhållningsindustrin och film och tv. Länge har Hollywood lagt sig vinn om att framställa svarta sympatiskt, vilket är gott och vällovligt. Men det är slående hur många tv-serier de senaste åren som öppet skildrar amerikanska poliser som öppet rasistiska och som ”fienden” som bör bekämpas.

Denna identitetspolitik har också lett till att en fruktansvärd massa myndighetsposter nu bekläds av människor, inte för att de är mest lämpade för jobbet utan för att de kvoterats in efter ras- eller könstillhörighet. Vi ser det också tydligt i vårt land. När ett samhälle börjar fungera efter dessa principer istället för att duglighet premieras oavsett kön eller etnicitet, gräver det givetvis sin egen grav och gynnar i längden ingen alls. Inte ens de grupper som gynnas av inkvoteringen, eftersom ett sådant samhälle till slut faller samman.

(Jag kommer att fylla på denna artikel kontinuerligt.)


Bakgrund.
När européer först började kolonisera Nordamerika på 1600-talet, flydde en del från religiöst eller hierarkiskt förtryck medan andra såg Amerika som ett oskrivet blad där man faktiskt hade chansen att börja om, fria från kungar och religiös överhöghet, och bygga ett idealrike på jorden. Så var också det uttalade målet för de engelska puritaner som efter landstigningen satte upp ett slags kontrakt där de beskrev hur deras nya liv skulle vara beskaffat; där var människa hade medbestämmande, där inga kungar och furstar fanns, där varje by styrdes genom stormöten där alla hade en röst, och där frihet fanns för olika religiösa riktningar (att säga ”religionsfrihet” vore inte korrekt, eftersom alla var kristna).

Det var dock en dragkamp i flera hundra år mellan europeiska stormakter om vem den väldiga kontinenten skulle råda, spanjorer, engelsmän eller fransmän. Och när kolonisterna till slut beslutade att inte höra under någon alls utan utropade självständighet, fick England slutligen släppa greppet om Nordamerika. Dock var dess inflytande ifråga om kultur och lagstiftning så starkt att de nyfödda Amerikas förenta stater egentligen kunde ses som en förlängning av England. Och denna nära släktskap har varit genom två världskrig och varar än idag.

Europa har den tvivelaktiga äran att ha startat två världskrig under 1900-talet, och båda gångerna var det USA som fick ”kratsa kastanjerna ur elden” och offra hundratusentals av sina unga män, först för att rädda Europa och världen från nazismens ondska, och därefter var man – främst tillsammans med England – garanten för att Sovjetkommunismen inte skulle ta över Västeuropa.

Inte så att USA är eller har varit fullkomligt; men klart är att vi i Västeuropa och resten av världen står i stor skuld till detta land för vår frihet.
När Barack Obama blev den förste svarte presidenten 2008 jublade stora delar av världen. Det var sannerligen på tiden. Tyvärr visade sig Obama vara skicklig talare men en svag president, som istället för att skapa större enhet gjorde landet mer splittrat än någonsin, mycket genom att införa en verklighetsfrämmande identitetspolitik som fokuserade på disparata gruppers upplevda kränkthet, och det samlade budskapet från Obama var att kristendomen sannerligen inte var bättre än islam, som han ständigt karaktäriserade som ”fredens religion”. Och Obama försvagade kraftigt USA:s ställning i världen genom att vara eftergiven mot diktaturer som Kina och Iran samtidigt som han hade en kritisk hållning mot USA:s allierade, som Israel.

Hans utsedda efterföljare, som skulle fullfölja Obamas politik och sätta globaliseringen framför landets intressen med miljoner jobb som försvann utomlands som följd, var Hillary Clinton.
Men då hade landet fått nog, och att Donald Trump valdes till president var nog snarare en proteströst mot den förda politiken än en röst för Trump, som inte är en politiker och aldrig har varit det, men som ändå gav sig in i politiken för att han såg vart landet var på väg. Och Trump, trots sin stora mun och alla sina fel, gjorde faktiskt mycket rätt som president. (forts. följer)