Disneys jul

[Bengt-Ove]

Vi firar jul till minne av Jesu födelse – även om införandet av julfirandet i december mer handlade om att ”kristna” en romersk hednisk midvinterhögtid, och här i Norden en annan hednisk offerhögtid, midvinterblot. Men det ligger en mycket mänsklig logik i att ställa till med fest när dagarna är som allra kortast och vintern som allra djupast, och vad bättre att fira än vår Frälsares födelse, om än årstiden inte är den strikt korrekta?

Alla har vi varit barn, och jag tror att alla utom de mest olyckligt lottade har ljusa minnen av sin barndoms jular. Man minns en tid då släkten samlas, det är glädje och gamman, och som barn får man uppmärksamhet, presenter och kärlek. Jag har själv en hemsnickrad teori om att när vi minns våra första jular, med de element som nämns ovan, är det i själva verket ett slags projektion av den himmelslängtan som är nedlagd i oss. Vi längtar tillbaka till något som vi inte riktigt kan formulera för oss själva. Det är därför vi undermedvetet längtar tillbaka till våra första jular och försöker finna ett sätt att hitta tillbaka till dem med varje nytt julfirande.

Men eftersom det vi längtar efter är något som inte står att finna i den här tiden, kvarstår en viss tomhet efter varje ny jul. Därför är också julen för många en tid av brustna förhoppningar och depression. Och samtidigt finns hoppet – himmelslängtan – kvar någonstans inom oss, och därför slutar vi inte hoppas på att kanske nästa jul ska bli precis så perfekt som vi minns vår barndoms jular.

Jag är själv född 1956, ett barn av TV-åldern i flera bemärkelser eftersom jag tidigt grundlade ett brinnande filmintresse som varar än idag, och några av mina första minnen är just TV-minnen. Mina farföräldrar, som bodde på övervåningen i huset, var först i familjen med att skaffa TV, det bör ha varit 1960. Och denna flimrande svartvita lilla bildskärm blev för mig ett slags flygande matta till fantastiska platser och händelser. Tvärtemot att passivisera mig och döva min fantasi, befruktade den min fantasi.

Ett av mina starkaste TV-minnen hörde också samman med julen, och det var något som upprepades år från år: Kalle Anka önskar God Jul. Detta program blev en institution på julafton, inte bara för de minsta utan för alla. Där satt vi bänkade tre generationer framför TV:n, och jag minns ännu hur hejdlöst roligt min farmor hade åt sekvensen i Jultomtens verkstad från 1932, där tomtenissarna först borrar hål i gunghästarnas ändalykt på löpande bandet och sedan pricksäkert kastar limdoppade svansar i hålet. Det blev med åren en ständig fråga på julafton: Ska vi äta före eller efter Kalle Anka?

Jag har ibland med skämtsam stolthet påpekat för vänner att jag tillhör dem som inte har missat Kalle Anka på julafton en enda gång sedan det började sändas 1960. Men för mig var det originalet som gällde, och jag var emot alla ändringar som gjordes. Jag hittade 2000 en bok med fakta om Disneys julprogram, med en omsorgsfull tabell över vilka inslag som fanns med varje år och vilka ändringar som gjordes.

Alltså vet jag att programmet var identiskt de första åtta jularna. Då började alltid programmet med att Tingeling trollar fram en pytteliten Walt Disney på spiselkransen ovanför den hemtrevligt sprakande brasan i öppna spisen, och Disney önskar en god jul åt alla innan han överlämnar ordet åt Benjamin Syrsa. Efter Walt Disneys död 1966 togs det inslaget bort i följande års program, naturligt nog. Och samma år gjordes fler andra förändringar i den svenska upplagan av programmet. Ett av mina favoritinslag hade varit Leksakskriget, där Piff och Puff och Kalle Anka krigar med leksaksvapen kring hans julgran. Som vuxen kunde jag förstå skälet till att den filmen byttes ut, för det är sannerligen inget julbudskap i den, men likväl sörjde jag dess frånvaro eftersom den hörde till det ”riktiga” Kalle Anka Önskar God Jul.

Jag förstod senare att jag inte var ensam om detta, för på 80-talet när videobandspelare slog igenom och man plötsligt kunde hyra och se vad man behagade på TV, släpptes en massa tecknade Disney-filmer, och på en av kollektionerna med kortfilmer stod med stora bokstäver på fodralet: ”Innehåller Leksakskriget.”

Alltsedan man började ändra filmer från år till år, har jag önskat kunna se originalet igen, med Walt Disney och allt. För dem som är yngre kan det vara svårt att förstå min åldersgrupps fascination över Kalle Anka på julafton och att det blev en sådan viktig tradition. Men då vill jag påminna om att vi på 60-talet hade en (1) TV-kanal, där det enda som sändes dagtid var skol-TV eller inget alls, där kvällssändningarna började vid halv fem, och där det var ytterst sparsmakat med filmer och underhållning. Man kunde alltså se tecknat från Disney i princip en gång om året, och det var på julafton. Det är en stor del av förklaringen till att Kalle Ankas jul fick en närmast kultstatus och för oss som växte upp då så starkt kom att förknippas med julfirandet.

Det finns en dråplig och träffande hänsyftning till detta i filmen ”Tomten är far till alla barnen” från 1998. Där samlas ett antal familjer med föräldrar i åldersgruppen 35-45 år för ett julfirande med frosseri och fylla, och där barnen får sköta sig själva. Den enda jultradition som de vuxna faktiskt håller på i filmen är att se Kalle Anka på TV, och när programmet börjar rulla ropar Dan Ekborgs odrägliga karaktär på barnen att de ska komma och titta. Men barnen är födda in i en tid med Disney Channel och video och DVD, och har inte tid. ”Kalle Anka kan man se när som helst. Man kan banda det”, svarar de, och Ekborgs karaktär utbrister med förtrytelse: ”Man bandar inte Kalle Anka!”

När TV3 kom omkring 1987 var det en frisk uppstickare, fjärran ifrån vad det har blivit nu, och där sände man faktiskt en hel del gamla Disney-program från 50- och 60-talet. Man sände även under några års tid en egen, alternativ Kalle Anka önskar God Jul, med de flesta av de gamla filmerna intakta. Det vill säga julhälsningar från Bambi, Pinocchio, Peter Pan, och en förlängd version av inslaget med Askungen där mössen Gus och Jack lurar den elaka katten Lucifer för att skaffa pärlor till Askungens klänning. Dessutom en förlängd version av Leksakskriget där man får se hur Piff och Puff går ut och skaffar julgran.

För en purist som jag gills inte Djungelboken, Robin Hood eller ens Tjuren Ferdinand, eftersom de inte var med de första åtta åren.
Det har genom åren gjorts två försök att ta bort Disney på julafton. Den första gången var 1979, då TV 2:s barntv-chef, som för övrigt var aktiv kommunist, förklarade att barnen inte borde se Disney på julafton, utan ”Barnen ska ha program om sin verklighet!” Lyckligtvis möttes denna kulturradikal av starka protester i TV:s ”klagomur”, och Jul-Disney fick vara kvar. Ännu ett försök gjordes 1999, även denna gång av en nytillträdd kulturradikal, och även denna gång vann folket lyckligtvis över politrukerna.

Med två videobandspelare klippte jag ihop en egen version som liknade den ursprungliga så mycket som möjligt, och det var den jag tittade på varje julafton, den som sändes i TV kunde jag ha eller mista. Dock blev inte hopklippningen helt lyckad, naturligt nog, och självklart saknades början med Walt Disney själv. För drygt tio år sedan fann jag en version på YouTube som var den mest ursprungliga hittills. Jag brände ner den på DVD, och har sett den varje jul sedan dess. Jag har sökt på Amazon och andra ställen i hoppet att möjligen kunna finna den ”riktiga” versionen från 1958, men hade mer eller mindre gett upp hoppet.

Men så strax efter jul 2020, alltså bara för två månader sedan, råkade jag hitta en länk till Internet Archive, där till min stora förtjusning någon hade laddat upp DEN RIKTIGA versionen, komplett med pytteliten Walt Disney i början och allt. Flera av inslagen är svartvita och med sämre upplösning, och verkar ha redigerats ihop med de färglagda, men vad gör det? Detta är originalet, och jag blev glad som ett barn över att hitta det. Självklart har jag sparat ner denna skatt, och jag riktar en varm tacksamhetens tanke till den person som gjort denna stora kulturgärning.

Nu är alltså cirkeln sluten, och nästa jul, om jag får leva och ha hälsan kommer jag att se den gamla, ursprungliga Jul-Disney igen, för att sedan lägga denna kära tradition åt sidan och fokusera på varför vi egentligen firar jul.

Jag lägger nedan in en länk för den som är nyfiken på hur Jul-Disney såg ut från 1960 till 1967.

Bengt-Ove Andersson

https://archive.org/details/fromallofus ... fanres2019