Frank Capras "Livet är underbart" - en bakgrund

[Bengt-Ove]

Många har under julhelgen sett Frank Capras klassiker Livet är underbart på TV, här och runtom i världen. Vem var då Frank Capra, mannen bakom denna och en rad andra odödliga filmer från 30- och 40-talet, och hur skedde tillkomsten av filmen?

Capras familj emigrerade till USA och Kalifornien från Sicilien vid förra sekelskiftet. Båda föräldrarna var analfabeter, men skickliga på fruktodlingar och alla barnen fick hjälpa till med försörjningen. Frank hade läshuvud och ambitioner, och genom att ha flera extrajobb lyckades han finansiera sina studier på Caltech, en berömd teknisk högskola.

Han hade flera olika jobb, bland annat som filmklippare och skämtskrivare åt producenten Hal Roach, innan han fick chansen att göra egna filmer och skaffa sig gedigen erfarenhet, och hans tekniska utbildning kom också väl till pass. 1932 gick han till producenten Harry Cohn, chef för B-studion Columbia Pictures som var känd för att spotta ut billiga filmer. Capra erbjöd sig att göra filmer åt Columbia, billigt och med vinst, under en förutsättning: han skulle ha full kontroll över produktionen, rollbesättningen, manuset, musiken med mera. Det blev en vinstlott för båda parter, och redan 1934 gjorde han Det hände en natt, en komedi med Clark Gable och Claudette Colbert, som ända fram till Gökboet var den enda film som tog hem de fem viktigaste Oscars-statyetterna.

Capra hade nu nått regissörernas Mount Everest och var en av de mest efterfrågade regissörerna i Hollywood. Men han hade fått slita hårt i många år, och beslöt att ta en paus från allt filmarbete och vila upp sig; han hade förtjänat det, ansåg han. En mycket märklig sak hände. Han sjukskrev sig utan att vara sjuk. Men samtidigt började han förete alla tecken på att verkligen vara sjuk; han hade hög feber och tappade snabbt vikt, läkarna var rådvilla. Han insåg att hans liv höll på att ebba ut, då en vän besökte honom och ville att han skulle träffa en man. Mannen presenterade sig inte, men var pastor i rörelsen Christian Science. Han läxade upp Capra och förklarade att denne hade fått en stor gåva och förmån: chansen att tala till miljoner i flera timmar i biomörkret; men denna gåva hade han fått av Gud, och med den följde ett stort ansvar: att låta hans filmer inte bara underhålla utan ha ett budskap om hopp och tro för den lilla människan som ofta kämpar mot övermakten. Ur radion som stod på hördes Hitlers röst från ett tal.

Capra, som var troende katolik, insåg att han hade varit självisk, och bestämde sig för att följa främlingens uppmaning, om han bara blev frisk igen. Det märkliga hände att genast han gjort detta, började hälsan återvända och han var snart fullt frisk och arbetsför igen, och dessutom med ett djupare syfte med sitt arbete.

Alla hans följande filmer innehöll ett hoppfullt budskap om att tro på det goda hos människan och att människor kan förändras. Han gjorde en rad succéer med filmer som En gentleman kommer till stan, Bortom horisonten, Komedin om oss människor, Mr Smith kommer till Washington, Vi behöver varandra; han vann ytterligare flera Oscars som bäste regissör och kunde välja och vraka bland guldkantade anbud från andra studior när hans kontrakt gick ut med Columbia, som nu hade blivit en av de stora studiorna, egentligen enbart tack vare Capra.

Då kom Pearl Harbor och kriget, och Capra tog värvning för att ställa sina tjänster till landets förfogande. Han fick av Eisenhowers stabschef George Marshall uppdraget att göra arméfilmer som förklarade för miljoner amerikanska pojkar varför det var nödvändigt för dem att utkämpa ett krig på en annan kontinent i en konflikt som få av dem riktigt förstod. Han gjorde bland mycket annat en sedermera mycket berömd serie timslånga filmer med samlingstiteln ”Why We Fight”, och när kriget var slut hade han stigit i graderna till överste och tilldelats Kongressmedaljen.

Han hade nu varit borta från Hollywood i fem år, och ville återvända med besked och göra sitt mästerverk. Han hade hört talas om en kortnovell om en man som tänker begå självmord på själva julafton, och hur en ängel sänds ner som svar på familjens böner för att få honom att ändra sig.
Han köpte storyn, omarbetade själv storyn och lade ner hela sin själ i filmen, som också var återkomsten till filmbranschen för James Stewart, som nu var en dekorerad krigshjälte men tvivlade på sin förmåga att kunna återgå till att göra underhållningsfilmer. Capra skrev rollen som George Bailey särskilt för honom, och när Capra bad honom att ta rollen sa han ja utan att ens ha läst manuset. Rollen som George Bailey anses som en av hans starkaste rollprestationer någonsin.

George Bailey är alltså en man som alltid satt andra före sig själv, men efter att hans tankspridda farbror har förlagt en stor summa pengar för deras bolånefirma hotas han av åtal och skandal. Han känner att hela hans liv har varit misslyckat och tänker hoppa i floden för att familjen ska klara sig på hans livförsäkring. Ängeln Clarence räddar honom genom att själv hoppa i och låta sig bli räddad av George. George förklarar bittert att det hade varit bättre för alla om han inte hade blivit född. Clarence utber sig om miraklet att låta George återvända till staden och se hur allas liv hade blivit om han inte funnits. Han ser sin fru som ogift ungmö, sin mor som bitter pensionatsvärdinna, och han ser sin brors gravsten, då denna drunknat som pojke eftersom George inte fanns där för att rädda honom. Han inser äntligen vilken Guds gåva livet är, rusar glädjestrålande hem till fru och barn och bryr sig inte ens om att polisen väntar med häktningsorder. Men hans osjälviskhet genom alla år har inte varit förgäves. Folk i hela staden, vars liv han berört, kommer till hans hjälp med en hel tvättkorg hopsamlade sedlar som täcker den saknade summan med råge. Och George har fått sitt liv tillbaka och en ny uppskattning av Guds största gåva: livet. Capra sammanfattade filmens budskap med en mening: Ingen är misslyckad som har vänner.

Djupast sett lånar filmen mycket av Charles Dickens bok ”En spökhistoria vid jul”, om den girige Scrooge som också får chansen att omvända sig och bli en ny människa. Och Lionel Barrymore, som under många år spelade Scrooge i radioadaptioner vid jul, spelar här girigbuken Potter, som mycket tydligt är modellerad på Scooge innan hans sinnesändring.

Filmen betraktas allmänt idag som Capras bästa film och den film som kanske bättre än någon annan fångar julens budskap utan att vara öppet religiös. Märkligt nog var den ingen publiksuccé vid sin premiär, och på grund av att den varit så dyr att spela in (ett helt stadskvarter byggdes upp enbart för filmen), blev Capra tvungen att sälja sitt produktionsbolag till en stor studio och hade därefter inte längre den fulla kontroll över sina filmer, som han haft fram till dess.

Filmen ”återupptäcktes” på 70-talet och har sedan dess växt till kultstatus. Själv såg jag den första gången 1973 på TV i USA, mitt i sommaren under en språkresa. När videobandspelarna kom på 80-talet stod den högst på min önskelista, och den är för mig och min fru en kär jultradition. Jag har sedermera nästan läst sönder Frank Capras självbiografi genom åren.

Om Frank Capra aldrig hade gjort någon annan film, hade denna film ändå försäkrat honom en plats i filmskaparnas panteon.

Bengt-Ove Andersson