Tragedin Jason Arday och DEI till döds

[Bengt-Ove]

Tolkiens storverk Sagan om ringen inleds med att hoben Bilbo firar sin födelsedag och håller tal till gästerna, där han frankt förklarar att han bjudit 144 släktingar för att uppnå antalet ett gross. Säcksta-Baggerna, som inte står på god fot med honom, blir dödligt förolämpade då de inser att de bara bjöds för att fylla ett antal.

Vad har denna romanpassus med vår tid att göra? Jo, just det att denna företeelse har kommit att genomsyra de gångna 15—20 årens tänkande i västvärlden. När Martin Luther King höll sitt berömda tal ”I have a dream” 1963, var hans huvudpoäng att han drömde om en värld där en människa bedöms utifrån sina inneboende kvaliteter – inte sin hudfärg; att ens hudfärg eller etnicitet inte ska vara en faktor exempelvis vid en anställning eller universitetsantagning, utan enbart de rena kvalifikationerna för jobbet. King insåg att endast en kultur där denna princip är vägledande leder till ett verkligt jämlikt samhälle.

Därför är det så gåtfullt varför många som säger sig verka i Kings efterföljd har gjort allt för att skapa en kultur som går tvärtemot Kings dröm. En kultur där just hudfärg och etnicitet blir avgörande vid tillsättningar. En sådan kultur bär givetvis i sig själv fröet till sin egen nedgång och sitt eget slut, när kvalificerade personer genom kvotering utestängs från tjänster som i sin tur besätts av personer som inte är väl skickade till dem.

Ett mycket aktuellt och tragiskt exempel är Jason Arday. Ardays föräldrar kom till Storbritannien från Ghana, och han blev 2023 utnämnd till professor i sociala studier och kritisk rasteori vid Cambridge, ett av världens mest prestigefyllda universitet. Som 37-åring blev han den yngste professorn någonsin där. Han beskrevs som ”den bäste i världen i sitt ämne”, och Cambridge ”var lyckligt lottade som fick honom”.

Men problem inställde sig snart. Andra akademiker och journalister fann att hans doktorsuppsats i hög grad verkade vara plagiat. Han hade till och med kopierat hela stycken så att de blev grammatiskt felaktiga i sitt nya sammanhang. Times Higher Education ville publicera en granskning om saken, men hotades med rättsliga åtgärder. Så inget publicerades. Och de som anmälde tvivel blev av Ardays kollegor stämplade som rasistiskt motiverade.

Så inga varningsklockor ringde i universitetsledningen. Men de borde ha ringt, oaktat plagiatsanklagelserna. Arday kom nämligen med fantastiska påståenden om sig själv och sin bakgrund. Han påstod sig ha diagnosticerats med autism som treåring; han lärde sig tala som elvaåring och läsa och skriva som artonåring; han sprang 96 mil på löpband på sex dagar; han drabbades av en hjärntumör som opererades bort bara två veckor före hans disputation; han förlorade korttidsminnet och kunde därför inte svara på frågor om sin avhandling. Som godkändes ändå [sic].

Någon del av detta borde räcka för att universitetsledningen skulle inse att här var något som inte stämde. Men nu hade man tillsatt en person där man kunde bocka av alla kriterier för mångfald och inklusion, ett lysande affischnamn, och man valde att benhårt blunda för absurditeterna och istället ge sig på alla som vågade påpeka att kejsaren var naken. När ballongen började spricka avgick Arday från sin post men hävdade fortfarande att han utsattes för förföljelse.

Men pressen ökade alltmer på universitetet att genomföra en granskning av Ardays avhandling, och det var uppenbart för alla att ballongen skulle spricka och avslöja en akademisk skandal av första rangen. Det blev till slut för mycket för Jason Arday, som alltså tog sitt liv. En tragedi. Men en tragedi som Arday själv inte var främst ansvarig för. Han lyftes upp av en fakultet vars främsta prioritet var godhetssignalering, till en position han helt uppenbart inte var mogen. Därför riktas nu strålkastarna mot fakulteten med kritiska frågor, och prestigen för Cambridge som lärosäte har förstås lidit stor skada.

Hur är då responsen från den akademiska världen? Man kunde ha väntat sig en ”storstädning” där man medger att annat än meritokrati har varit styrande vid antagningar, och göra upp med den kvoteringsideologi som varit rådande i ett antal år nu. Tyvärr verkar motsatsen vara fallet. Man sluter leden och beskyller visselblåsarna för Ardays död. Filosofen Nathan Cofnas, som var en av de som först slog larm om Ardays plagiat, har nu suspenderats från det belgiska universitet där han verkat de senaste åren, för rasism. Hellre än att vidgå att kejsaren faktiskt är naken, skickar man bildligt ut soldater mot dem som vågar påpeka det uppenbara.

Tidigare studenter till Arday har trätt fram och förklarat hans undervisning totalt undermålig och bestående av substanslösa fraser om ”vitt privilegium”. När de ifrågasatte hans teser blev han arg, straffade dem med lägre poängsättning och anklagade dem för att tala utifrån sin ”vithet”. Arday är ett mycket tragiskt exempel, men troligen toppen på ett isberg av kvotering som inte inskränker sig till den akademiska världen. Inom mjuka discipliner kan detta pågå länge innan någon dör som en direkt följd därav, även om det i längden givetvis är destruktivt, både för den kvoterade och för de som drabbas av den.

Det finns ett enkelt lackmustest ifråga om meritokrati kontra kvotering: Om brand bryter ut i ett hyreshus, vilken brandsoldat skulle man önska räddar och bär ner ens åldriga anhöriga som väger 100 kg, en muskelstark man eller en späd kvinna? Samma sak gäller förstås vilken polis man önskar till undsättning om man angrips av våldsmän. Jag såg för ett antal år sedan en mobilfilmad video där två poliser, en manlig och en kvinnlig, tampas med en storvuxen man med fylleslag. Den kvinnliga polisen ska ha beröm för sitt mod, men fyllot slängde med henne som en vante. Som väntat.

Det läckte för några år sedan ut om en brandövning i södra Sverige där kvinnliga brandsoldater under en halvtimme förgäves försökte bryta upp en branddörr. Och även israeliska armén prövade vid ett tillfälle att frångå praxis att kvinnliga soldater inte ingick vid kommandooperationer. Det beskrevs från officiellt håll som en stor framgång för jämställdhet, men det framkom senare att de manliga soldaterna hade fått bära en del av de kvinnliga kamraternas utrustning.

Likväl är värvningskampanjerna både från räddningstjänsten och försvaret tydligt mer inriktade på att få ett etniskt och könsmässigt jämställt försvar än på att värva dem som gör jobbet bäst. Det blev känt för något år sedan hur svenska mer kvalificerade män förbigicks vid personaltillsättning vid räddningstjänsten, för att uppnå en kvot av utrikes födda och kvinnor. Försvaret släppte en värvningsfilm för två år sedan, och den som såg den gavs intrycket att Sverige försvaras till 80 % av icke-vita och av kvinnor. (Det bör noteras att kvinnor absolut har en plats inom försvarsorganisationen. Dock inte i stridande position, vilket värvningsfilmen förevisade. Vid skarpt läge kommer verkligheten obarmhärtigt snabbt ifatt ideologiska drömmar.)

Att detta är satt i system även inom den akademiska världen i Sverige fick undertecknad ett handfast prov på för några år sedan. En väl kvalificerad lärare från Syrien behövde svensk lärarlegitimation, och en nära anhörig till mig bistod henne. Den officiella handledningen skedde via Zoom, men tyvärr talade handledaren mycket bristfällig svenska och kunde inte ämnet utan gav olika motstridiga besked hela tiden. Vår syriska vän frågade oss hur man kan ha en sådan akademisk position fast man uppenbarligen saknar grundläggande kvalifikationer. En sådan uppenbar kvotering hade inte varit möjlig i hennes hemland Syrien, vilket säger mer om västvärlden än vad som är uppmuntrande.

Jason Arday-skandalen sätter strålkastaren på en sjuka i den västerländska samhällskroppen som verkar ha angripit snart sagt alla instanser. Det finns tecken på att absurditeten börjar bli uppenbar för alltfler, och kanske börjar pendeln långsamt svänga. Frågan är om det är för sent.

Bengt-Ove Andersson