Kristenheten i Sverige i en tid av sönderfall

[Bengt-Ove]

Som kristen sedan 1980 skrev jag för några år sedan en betraktelse över hur jag ser på kristenheten i Sverige. Se länk: viewtopic.php?f=4&t=72

Tiden har gått och jag känner det befogat med ett tillägg. Så vem är jag som skriver och varför skulle det jag skriver vara intressant för någon annan än mig själv? Svaret på den andra frågan är att jag inte vet om det är det, men att jag fäster tankar på pränt lika mycket för min egen skull. Svaret på den första frågan är att jag närmar mig 70 och kom till tro på allvar när jag var 23, efter att ha varit en sökare sedan före tonåren. Jag har aldrig läst teologi som ämne, mina akademiska poäng samlade jag när jag studerade engelska.

Att komma utifrån och födas in i frikyrkan var en omvälvande upplevelse. Att övergå från död till liv, fattas bara annat. Och det var en tudelad upplevelse. Yrvaket började jag se mig omkring i det svenska frireligiösa landskapet. Jag insåg att jag fötts in i en kultur som i hög grad influerats av andra folkrörelser. Det skavde tidigt att man hade satt upp människoskapade regler utan bibliskt stöd för att definiera vad en kyrka och en kristen är. Bland mina jämnåriga hade ingen gjort militärtjänst med vapen, eftersom man lärde att kristna inte fick bära vapen. Att detta innebar att man lät sin icke-kristna granne gå ut till landets försvar i ens ställe, var märkligt frånvarande i tänkandet. Absolutism var en annan ”regel” som saknade bibliskt stöd.

Jag slogs tidigt av i hur hög grad många samfund hade politiserats. Och då menar jag inte i första hand fotfolket, utan ledningarna. Det är en iakttagelse som flera betraktare har gjort, att en andlig rörelse efter några generationer börjar förstelna och bli alltmer influerade av det som brukar kallas tidsandan.

En författare har sagt: ”Kyrkan ska ledas av den helige Ande, och vi vet att världen leds av tidsandan. Men när kyrkan beter sig, tänker och talar som världen, vilken ande är det så som leder den?”

Det var inte svårt att se hur detta hade genomslag särskilt i de olika kyrkornas ledningar och i det ekumeniska arbetet. Genom politiserade ledare drevs agendor i medlemmarnas namn och beslut fattades som medlemmarna inte ens var medvetna om. Man föste bildligt de fromma kyrkomedlemmarna som får in i en fålla där de trodde att de skulle få andlig mat men där de ofta istället matades med agendor förklädda i religiös klädedräkt.

I en essä ”Frestarnas årliga samkväm” viewtopic.php?f=4&t=6 som jag skrev för ett tiotal år sedan, skriver jag om hur själafienden helst vill få till stånd en ”tam” Kyrka, en Kyrka som ytligt sett fungerar och frodas men som har gjort knäfall för tidsandan och inte längre står upp för [Guds] ordningar; som inte är en bastion utan en nickedocka”.

Jag låter också frestaren Tyfus säga: ”Visserligen finns det ännu ledare i Fiendens Kyrka som förstår den andliga striden och som gör sitt bästa för att stå raka i stormen, men genom en idog erodering har vi nått därhän att många ledarpositioner inom Kyrkan nu besätts av människor som egentligen inte har en aning om vad deras ämbete faktiskt innebär; de begriper inte att de som andliga ledare är herdar, alltså ansvariga för sin flock, att leda dem till vatten, ge dem föda och skydda dem mot vargar – och de anar inte heller att de en dag ska avlägga räkenskap inför Den vars flock det är.”

Jag kan konstatera att det jag skrev då, delvis som satir, är ännu sannare idag. Jag skriver också om att för att kunna föra ett folk vilse ”behövs förstås redskap som villigt ställer sig till förfogande för att fungera som åsiktspoliser, som ser som sin uppgift att kasta sig över alla som till äventyrs uttrycker åsikter som skiljer sig från de av makten och tidsandan påbjudna, oaktat att de senare nästan alltid är nedbrytande på sikt för det samhälle man befinner sig i. Ett av våra mest effektiva redskap under det förra århundradet gav dem det passande tillmälet ’nyttiga idioter’. De återfinns ofta inom massmedia, på underhållningsscener och i talarstolar – ibland även i predikstolar!”

I Den stora skilsmässan beskriver C.S. Lewis en avfällig biskop, som låtit sig glida bort från Gudsgemenskapen på ett sluttande plan, där popularitet blivit viktigare än ödmjukhet och trohet mot Guds ord och dem han är satt att betjäna. Han konfronteras av en gammal kollega som gjort likadant men ödmjukat sig och nu vädjar till honom att göra detsamma.

Han säger: ”Låt oss vara uppriktiga. Det var inte på ett hederligt sätt vi fick våra åsikter. Vi följde bara en viss intellektuell strömning på modet och flöt med den för att den föreföll modern och framgångsrik. Vid universitetet hade vi, som du vet, börjat med att bara skriva sådana essäer som man fick bra betyg på och sådant som möttes med bifall. […] Vi var rädda för en enfaldig frälsningslära, rädda för att bryta med tidsandan, rädda för att bli till åtlöje…”

Lewis skrev sin bok för över 80 år sedan. Ser jag detta idag? Ja, tyvärr, även i de frikyrkliga pastorsutbildningarna, och kampen om kyrkomedlemmarnas själ har aldrig varit så intensiv som idag. Att stå upp för klassisk kristendom har aldrig varit så impopulärt och resulterande i utestängning som idag. Kommer vi att vakna? Gud vet.