Charlie Kirk och de som firar hans död

[Bengt-Ove]

Jag har det senaste året råkat på mängder med klipp på YouTube där Charlie Kirk debatterar om vad som helst med vem som helst. Ingen förbjöds att utmana honom och uttrycka sina åsikter, och Charlie argumenterade med en logisk skärpa som skulle ha gjort C.S. Lewis stolt, för vad klassisk kristendom står för och för de värderingar som byggde upp västerlandet. Hans offentliga debatter, ofta vid olika colleges, drog fulla hus och miljontals tittare på sociala medier.

För 50-60 år sedan skulle bara några få extremister ha vänt sig mot det han förde fram. Men den kraftiga radikalisering som marinerat lärosäten både här och i USA sedan 1968 och som även starkt har radikaliserat Demokratiska partiet, har förändrat det politiska och ideologiska landskapet.

Charlie Kirk var en kraftfull röst för förnuft och samförstånd. Men hans stora popularitet och genomslag hos unga gjorde honom också till ett hot mot den radikalisering som nästan hann rasera USA som nation. Därför var han också djupt hatad av många, och en måltavla för attentat. Allt detta visste han, inte minst efter de två mordförsöken på Donald Trump i fjol. Han visste om riskerna, men lät inte detta tysta honom.

Och han fick plikta med sitt liv. Charlies änka sa i ett tårfyllt tal dagarna efter mordet att mördaren inte förstod vad han hade satt igång. Hon menade alltså inte att nu väntade kravaller, brända hus och våld runtom i landet, utan hon menade att den rörelse som Charlie startat, Turning Point USA, nu bara kommer att växa sig starkare och skapa enhet tvärsöver de politiska lägren i ett gemensamt avståndstagande mot politiskt våld och ett ökat samförstånd.

Man kan säga att USA:s folk genom det senaste valet visade tydligt att man vill bort från den politik som drivits hårt de senaste åren, med woke, öppna gränser för traffickers och knarkmaffian, svängdörrspolitik för våldsbrottslingar, kvotering efter hudfärg och kön snarare än efter duglighet (alltså motsatsen till det Martin Luther King förespråkade), påbjuden könsförvirring med mera. Här i Europa rasar dock allt detta ohejdat, med ett politiskt klimat och en medieapparat som accelererar i osaklighet och, ja, vidrighet. (Många amerikaner är med rätta upprörda över att EU-parlamentet stoppade en tyst minut för Charlie Kirk, detta trots att det var Charlie Weimers talartid som han fick använda som han ville. USA kommer inte att glömma detta.)

Därför är det inte oväntat med politiker och journalister som utmålar Kirk som alltifrån extremhöger, homofob, kvinnohatare till fascist. Han gjorde också det oförlåtliga att försvara fosters rätt att födas. Man halkar snabbt över fördömandet av mordet, och ägnar sig sedan åt karaktärsmord genom rena lögner, falska citat och uttalande ryckta ur sitt sammanhang. Förra socialdemokratiska ministern Margot Wallström uttryckte sig skamligt och vedervärdigt om Charlie Kirk, och nu blir hon troligen förklarad persona non grata i USA, liksom hon redan är i Israel.

Det är tragiskt att behöva säga det, men jag väntade bara på att kristna opinionsbildare skulle haka på tåget och svartmåla Charlie Kirk för hans klassiska kristna tro. De förstår nog inte hur oerhört avslöjande detta blir för dem själva, och att alltfler ser dem för vad de är: inte röster för kristendom och kristna värderingar utan patetiska svansar och prästerskap för tidsandan, ivriga att attackera alla som står upp och inte som de har vikt ner sig. Det ger dem popularitet och en plattform. Man kan bara hoppas att de liksom den avfälliga församlingen i Laodikeia, som inte alls är rik utan eländig, ödmjukar sig och omvänder sig medan tid ännu är.

George Orwell skrev: ”Ju längre ett samhälle driver bort från sanningen, desto mer kommer det att hata dem som talar sanning.” De orden från en som avslöjat tidsandan har aldrig varit mer sanna. Tyvärr bådar det illa för vårt land och för Europa.