Min kinesiske vän - Svenska kristna och trosförföljelse bakom järnridån

[Bengt-Ove]

I 1980-talets början var både jag och min syster nya i den kristna tron. Min syster läste internationell ekonomi i Uppsala. Hon såg en annons om en samling anordnad av Kriss, Kristna Studentrörelsen, och gick dit. Bemötandet hon fick var knappast kristligt. ”Du är inte teolog, va?” Det hade inte varit klart för henne att Kristna Studentrörelsen var föga mer än en avläggare av 68-rörelsen som klädde sig i kristna termer men inte hade något med kristen tro att göra.

Men hon lärde senare känna en kristen kines. De hade båda gått till en samling dit inbjudan gått från studentprästen. Kinesen – vi kallar honom William – hade sett min syster där och vågade senare ta kontakt. Han berättade för henne att han några dagar efter samlingen fått en formell varning från kinesiska ambassaden. Det fanns andra kinesiska studenter där, som hade anmält honom.

Min syster bjöd hem William flera gånger och vi hade långa samtal. Han berättade att han tillhörde en förbjuden husförsamling i Shanghai. Ledaren var en äldre kvinna som blivit gripen och fängslad av kommunistdiktaturen för vapensmuggling av alla absurda anklagelser.

Vi ville göra något, eftersom han uttryckte det som är genomgående för förföljda minoriteter i diktaturer: en önskan att deras situation ska uppmärksammas i den fria världen. Endast så kan en förändring komma till stånd.

Men inget intresse alls för detta uppvisades av vare sig kyrkor eller massmedia i Sverige. Jag var då aktiv inom KDS och vi hade närradiosändningar. Jag gjorde en intervju med William. Jag var sekreterare i distriktet och vi författade en skrivelse till UD där vi beskrev förtrycket mot kristna i Kina, och ställde frågan vad svenska UD tänkte göra för att underlätta för de förföljda. Det var Palmes tid, och utrikesministern hette Lennart Bodström. Vi skrev tre gånger, men fick aldrig ens ett svar. Den öppna nonchalansen var mot all politisk etik, men betecknande för utrikespolitiken under Palme.

Då skrev vi ett öppet brev med samma lydelse som publicerades i tidningen Dagen. Nu fick vi en reaktion. Distriktsordföranden blev uppringd av en präst i Svenska kyrkan, som senare blev biskop. Han varnade oss för att skriva sådana saker eftersom ”det kunde skada kristna i Kina”. Det var först långt senare som jag läste om att denne präst öppet hade hyllat kommunistdiktaturen och Mao Tse Tung.

Vid ungefär samma tid hade vi besök i den frikyrka jag då tillhörde av tre pastorer från Sovjet. Mötet var välbesökt. Den kvinnliga pastorn sa helt kort att visst hade man haft det svårt tidigare, men nu var det mycket bättre, och låt oss alla sjunga en sång. Jag hade läst om hur alla sovjetiska pastorer som tilläts resa ut, var tvingade att tona ner all förföljelse. Av de tre pastorerna var en rapportskyldig till KGB. De ljög och grät inombords eftersom de önskade att vi goda kristna svenskar skulle genomskåda deras lögner och inse att de var tvungna att framföra dem. De hade ju alla anhöriga kvar i Sovjet.

Så jag har alltid känt en viss förståelse för människor som lever i en diktatur och med sorg i hjärtat tvingas lyda. Det är något helt annat att leva i frihet och sälja ut sina trosfränder, att beljuga dem och förneka deras förtryck, av egna politiska skäl.