Rymdtrilogin: Utflykt från tyst planet
Postat: tis 13 okt 2015, 17:39
Upprinnelsen till det som senare kom att kallas C.S. Lewis "Rymdtrilogi" var att han och J.R.R. Tolkien -- som var mycket nära vänner -- 1937 kom överens om att det skrevs alldeles för lite av det slags litteratur som de själva tyckte om att läsa, och att de därför borde råda bot på saken. Han beskriver i självbiografin "Av glädje överfallen" hur tanken på andra planeter hade en särskild lockelse för honom.
I det som skulle bli tre böcker: "Utflykt från tyst planet", "Perelandra" och "Vredens tid", låter han såväl andra planeter som jorden själv bli en fond mot vilken han utvecklar sina tankar om Gud, människan, syndafallet och dess verkningar, och den kamp som ständigt förs mellan mörker och ljus som en följd därav.
Lewis hade under 1930-talet oroats av strömningar bland ledande forskare och filosofer -- några av dem marxister -- om kollektivets allt överskuggande betydelse och individens oviktighet. En av dem var J.B.S. Haldane, berömd fysiker, biolog och filosof, som i tal och skrift förespråkade tekniskt överlägsna rasers rätt att lägga under sig andra, eftersom det högsta moraliska målet var utbredandet av den egna rasen och att ändamålet helgade medlen.
Lewis fruktade att fullföljandet av sådana principer skulle beröva människan allt det som gör henne till människa -- osjälviskhet, medlidande, frihet och glädje -- och han ville i romanform visa hur hemska konsekvenserna skulle bli. Han valde den relativt nya formen science fiction, och ställde frågan: "Tänk om det finns andra bebodda planeter, och att vi inom en inte alltför avlägsen framtid får kontakt med deras invånare? Vad skulle i så fall vår relation till dem vara?" Lewis svarar själv på frågan i essän "God in the Dock": "Jag ser med fruktan fram emot kontakt med andra bebodda planeter, om sådana finns. Vi skulle bara överföra till dem vår synd och vårt habegär, och etablera en ny kolonialism."
Han låter sin första bok i trilogin utspelas på planeten Mars, dit den kristne språkforskaren Ransom (rätt mycket baserad på vännen Tolkien) mot sin vilja förs av två i dubbel mening "fallna" forskare, Weston och Devine, varav den förste ansågs vara baserad på förut nämnde Haldane. Han förs dit för att offras till invånarna på Mars, eftersom Weston och Devine redan gjort en resa dit och etablerat ett slags kontakt med dem, och fått uppmaningen att ta med sig flera. De har funnit guld på planeten och planerar att lägga dessa "underutvecklade" invånare under sig och bli rika på det guld de funnit.
I själva verket bebos planeten av tre olika raser, och eftersom inget syndafall ägt rum på Mars har alla dessa invånare en självklar kontakt med Gud, och planeten "styrs" i Guds ställe av en överängel, en "oyarsa". De har bett besökarna att ta med fler helt enkelt för att de vill lära känna människan, medan Weston och Devine i sitt fallna tillstånd feltolkar allt.
Ransom, som trots allt är språkforskare, lär sig kommunicera med de olika raserna och finner att de är allt annat än primitiva, bara annorlunda. Han får veta om "djupa himlen" och den självklara kontakt som finns mellan Guds olika skapelser på olika planeter. Det är bara från planeten Tellus som inga signaler kommer, eftersom den planetens överängel föll och planeten för närvarande är "belägrad". Den kallas därför den "tysta planeten", men "sornerna" vet att berätta att Maleldil, sonen till den Högste, gav sig ned dit för att kämpa med "den böjde", (som ofallna har de inget ord för "ond" utan kan endast tala i termer av "rak" och "böjd"), och att planetens belägring snart kommer att vara tillända, och då ska den inta sin plats i "den stora dansen".
Lewis låter Mars (Malacandra) befolkas av tre olika, tänkande raser, som får illustrera tre olika människotyper. Där finns hrosserna, en pälsklädd jägar- och fiskarras, som älskar poesi och sagor och äventyr; sornerna, oerhört långsmala varelser som är opraktiska men planetens "intelligentsia"; och pfiltriggerna, småväxta och pigga varelser, något grodliknande, som älskar att arbeta och utföra saker.
Lewis hade en förkärlek för att driva med ondskan, vilket inte minst kommer till uttryck i "Från helvetets brevskola", och han gör det även här i mötet mellan överängeln och den fallne forskaren Weston, som förts dit på hans order. Eftersom änglarna inte är synliga för ögat är Weston övertygad om att det är fråga om buktaleri från någon av de närvarande "primitiva" varelserna, som han först försöker locka med billigt och färgglatt krafs och behandlar dem som mindre vetande. Deras reaktion -- ett samfällt gapskratt -- uppfattas av honom som hemska vrål av vrede, och när han i sin upprördhet med våld förs ner till vattnet för att svalkas av -- av ren omsorg -- missuppfattar han det och tror att han ska torteras och utsättas för hemska saker av dessa "vildar".
(Lewis "återanvänder" detta tema senare i Narniaboken "Min morbror trollkarlen", då den fallne och dåraktige morbror Andrew tas omhand av de godhjärtade, tänkande varelserna i det nyfödda Narnia. Eftersom de inte vet om han är växt eller djur, planterar de honom och häller vatten på honom [lyckligtvis planterar de efter en viss oenighet om vad som är rötter och grenar] med rätt ände ner, och häller dessutom i sin godhet honung och nötter över honom. De försöker prata med honom, men han hör bara bölanden och grymtanden, och till sist har han gjort sig oförmögen till kontakt. Gemensamt för Weston och morbror Andrew är att de i sitt fallna tillstånd ser en ny värld enbart som en möjlighet att berika sig på de ursprungliga invånarnas bekostnad.)
Överängelns omdöme om Weston och Devine blir att Weston visserligen är ond, men att han drivs av något mer än habegär för egen del, en önskan att utbreda sin ras och ser sig själv utsedd av ödet som ett redskap. Hos honom, menar överängeln, finns alltså ändå något att bygga på, som möjligen skulle kunna leda till hans "läkning". Devine däremot, är enbart uppfylld av girighet och kan inte se bortom sig själv, och därför är han bortom räddning, menar överängeln.
Till skillnad från Tolkien skrev Lewis oftast sina böcker mycket snabbt och med minimal efterredigering. "Utflykt från tyst planet" kan uppfattas som väl kort, och många har önskat att han hade brett ut sig mer i skildringen av denna tänkta värld. Men för honom var det estetiska underordnat; formatet räckte för att berätta det viktiga. Han var också fullständigt ointresserad av de mer tekniska aspekterna, och rymdskeppets drivkraft beskrivs enbart som att ha något med solstrålning att göra. (Han bredde ut sig betydligt mer i de efterföljande två böckerna.)
I ett brev säger han om bokens mottagande: "Du blir säkert både bedrövad och road över att höra, att av cirka 60 recensioner var det bara två som hade förstått att 'den böjde' (Tellus fallna överängel) var något mer än en figur påhittad av mig."
I det som skulle bli tre böcker: "Utflykt från tyst planet", "Perelandra" och "Vredens tid", låter han såväl andra planeter som jorden själv bli en fond mot vilken han utvecklar sina tankar om Gud, människan, syndafallet och dess verkningar, och den kamp som ständigt förs mellan mörker och ljus som en följd därav.
Lewis hade under 1930-talet oroats av strömningar bland ledande forskare och filosofer -- några av dem marxister -- om kollektivets allt överskuggande betydelse och individens oviktighet. En av dem var J.B.S. Haldane, berömd fysiker, biolog och filosof, som i tal och skrift förespråkade tekniskt överlägsna rasers rätt att lägga under sig andra, eftersom det högsta moraliska målet var utbredandet av den egna rasen och att ändamålet helgade medlen.
Lewis fruktade att fullföljandet av sådana principer skulle beröva människan allt det som gör henne till människa -- osjälviskhet, medlidande, frihet och glädje -- och han ville i romanform visa hur hemska konsekvenserna skulle bli. Han valde den relativt nya formen science fiction, och ställde frågan: "Tänk om det finns andra bebodda planeter, och att vi inom en inte alltför avlägsen framtid får kontakt med deras invånare? Vad skulle i så fall vår relation till dem vara?" Lewis svarar själv på frågan i essän "God in the Dock": "Jag ser med fruktan fram emot kontakt med andra bebodda planeter, om sådana finns. Vi skulle bara överföra till dem vår synd och vårt habegär, och etablera en ny kolonialism."
Han låter sin första bok i trilogin utspelas på planeten Mars, dit den kristne språkforskaren Ransom (rätt mycket baserad på vännen Tolkien) mot sin vilja förs av två i dubbel mening "fallna" forskare, Weston och Devine, varav den förste ansågs vara baserad på förut nämnde Haldane. Han förs dit för att offras till invånarna på Mars, eftersom Weston och Devine redan gjort en resa dit och etablerat ett slags kontakt med dem, och fått uppmaningen att ta med sig flera. De har funnit guld på planeten och planerar att lägga dessa "underutvecklade" invånare under sig och bli rika på det guld de funnit.
I själva verket bebos planeten av tre olika raser, och eftersom inget syndafall ägt rum på Mars har alla dessa invånare en självklar kontakt med Gud, och planeten "styrs" i Guds ställe av en överängel, en "oyarsa". De har bett besökarna att ta med fler helt enkelt för att de vill lära känna människan, medan Weston och Devine i sitt fallna tillstånd feltolkar allt.
Ransom, som trots allt är språkforskare, lär sig kommunicera med de olika raserna och finner att de är allt annat än primitiva, bara annorlunda. Han får veta om "djupa himlen" och den självklara kontakt som finns mellan Guds olika skapelser på olika planeter. Det är bara från planeten Tellus som inga signaler kommer, eftersom den planetens överängel föll och planeten för närvarande är "belägrad". Den kallas därför den "tysta planeten", men "sornerna" vet att berätta att Maleldil, sonen till den Högste, gav sig ned dit för att kämpa med "den böjde", (som ofallna har de inget ord för "ond" utan kan endast tala i termer av "rak" och "böjd"), och att planetens belägring snart kommer att vara tillända, och då ska den inta sin plats i "den stora dansen".
Lewis låter Mars (Malacandra) befolkas av tre olika, tänkande raser, som får illustrera tre olika människotyper. Där finns hrosserna, en pälsklädd jägar- och fiskarras, som älskar poesi och sagor och äventyr; sornerna, oerhört långsmala varelser som är opraktiska men planetens "intelligentsia"; och pfiltriggerna, småväxta och pigga varelser, något grodliknande, som älskar att arbeta och utföra saker.
Lewis hade en förkärlek för att driva med ondskan, vilket inte minst kommer till uttryck i "Från helvetets brevskola", och han gör det även här i mötet mellan överängeln och den fallne forskaren Weston, som förts dit på hans order. Eftersom änglarna inte är synliga för ögat är Weston övertygad om att det är fråga om buktaleri från någon av de närvarande "primitiva" varelserna, som han först försöker locka med billigt och färgglatt krafs och behandlar dem som mindre vetande. Deras reaktion -- ett samfällt gapskratt -- uppfattas av honom som hemska vrål av vrede, och när han i sin upprördhet med våld förs ner till vattnet för att svalkas av -- av ren omsorg -- missuppfattar han det och tror att han ska torteras och utsättas för hemska saker av dessa "vildar".
(Lewis "återanvänder" detta tema senare i Narniaboken "Min morbror trollkarlen", då den fallne och dåraktige morbror Andrew tas omhand av de godhjärtade, tänkande varelserna i det nyfödda Narnia. Eftersom de inte vet om han är växt eller djur, planterar de honom och häller vatten på honom [lyckligtvis planterar de efter en viss oenighet om vad som är rötter och grenar] med rätt ände ner, och häller dessutom i sin godhet honung och nötter över honom. De försöker prata med honom, men han hör bara bölanden och grymtanden, och till sist har han gjort sig oförmögen till kontakt. Gemensamt för Weston och morbror Andrew är att de i sitt fallna tillstånd ser en ny värld enbart som en möjlighet att berika sig på de ursprungliga invånarnas bekostnad.)
Överängelns omdöme om Weston och Devine blir att Weston visserligen är ond, men att han drivs av något mer än habegär för egen del, en önskan att utbreda sin ras och ser sig själv utsedd av ödet som ett redskap. Hos honom, menar överängeln, finns alltså ändå något att bygga på, som möjligen skulle kunna leda till hans "läkning". Devine däremot, är enbart uppfylld av girighet och kan inte se bortom sig själv, och därför är han bortom räddning, menar överängeln.
Till skillnad från Tolkien skrev Lewis oftast sina böcker mycket snabbt och med minimal efterredigering. "Utflykt från tyst planet" kan uppfattas som väl kort, och många har önskat att han hade brett ut sig mer i skildringen av denna tänkta värld. Men för honom var det estetiska underordnat; formatet räckte för att berätta det viktiga. Han var också fullständigt ointresserad av de mer tekniska aspekterna, och rymdskeppets drivkraft beskrivs enbart som att ha något med solstrålning att göra. (Han bredde ut sig betydligt mer i de efterföljande två böckerna.)
I ett brev säger han om bokens mottagande: "Du blir säkert både bedrövad och road över att höra, att av cirka 60 recensioner var det bara två som hade förstått att 'den böjde' (Tellus fallna överängel) var något mer än en figur påhittad av mig."