Tro och mytologi i C.S. Lewis Rymdtrilogi: Utflykt från tyst planet
Postat: sön 24 mar 2019, 14:46
För 25 år sedan skrev jag en C-uppsats på engelska om C.S. Lewis Rymdtrilogi. För att göra den mer lättillgänglig har jag beslutat att översätta delar av den. Detta är första delen.
”Tanken på andra planeter utövade på mig”, skriver Lewis i Av glädje överfallen, ”en märklig, stark attraktion som skilde sig markant från några andra av mina litterära intressen. När attraktionen kom över mig var intresset glupande starkt, som en lust. … Mina egna planetromaner har inte så mycket varit uppfyllelsen av denna obändiga nyfikenhet som dess utdrivande.”
Ibland behandlade Lewis ämnen på två alternativa och helt olika sätt i sina böcker: en högt akademisk version och en version i romanform. Detta är särskilt tydligt i de tre böcker som utgör Rymdtrilogin. Den akademiska versionen av det tema som populariserades i Utflykt från tyst planet – den medeltida synen på universum som inte öde och dött utan levande – framfördes första gången i föreläsningar som han gav 1928 och som senare redigerades och utgavs som The Discarded Image: An Introduction to Medieval and Renaissance Literature. Temat i Perelandra – människans syndafall – behandlades först av Lewis i tre föreläsningar om John Miltons Det förlorade paradiset som gavs vid University College of North Wales i Bangor. Dessa föreläsningar utgjorde grunden för Preface to Paradise Lost som publicerades 1942, och året efter gavs Perelandra ut. Grunden för Vredens tid var tre föreläsningar han höll vid Durham University och som senare publicerades som The Abolition of Man. Den boken behandlas separat senare i den här essän.
Mellan 1937 och 1944 skrev C.S. Lewis tre romaner som allmänt brukar kallas ”Rymdtrilogin”. Dessa romaner tillhör hans mest lästa verk och brukar beskrivas som science fiction-romaner med mytiska och religiösa konnotationer. I dessa böcker framträder starkt Lewis syn på livet, människan, Gud och universum. Lewis skapade en egen mytologi och därigenom en metafor som i formen av fiktion presenterade kristendomens grundsatser, men ur ”neutral” synpunkt, nästan helt utan referenser till vanlig kristen symbolik. Men i sken av mytisk fantasi döljer sig också en bitande kritik mot trender inom vetenskapen och skolväsendet som Lewis såg framträda vid den tiden. På 1930-talet hade Lewis blivit alltmer oroad av föreställningar som torgfördes av framstående forskare och filosofer om rasens och kollektivets betydelse, och därav individens betydelselöshet.
I England framfördes sådana tankar av bland andra Olaf Stapledon (Last and First Men, 1930) och professor J.B.S. Haldane, en berömd fysiker, biolog och filosof, till exempel i hans Possible Worlds, (1927). Hans syn kan beskrivas som föreställningen att tekniskt avancerade raser har rätt att tränga undan mindre avancerade raser, eftersom det högsta moraliska målet är vår egen ras fortbestånd, och att detta mål måste uppnås oavsett vilka medel man måste tillgripa. 1943 höll Lewis alltså en rad föreläsningar på ämnet vid Durham University.
Lewis sa att även om han betvivlade att många forskare ännu hade anslutit sig till denna filosofi, var den ändå på framväxt. Lewis fruktade att förverkligandet av denna filosofi, som han kallade ”scientism”, skulle beröva människosläktet allt det som vi värderar hos människan: medlidande, lycka och frihet, och han ville visa på de hemska konsekvenser som denna filosofi kunde leda till om den fick växa ohämmat. En del menade att Lewis attackerade vetenskapen, men han sa att han inte kritiserade vetenskapen utan snarare en politisk sammansvärjning som använde vetenskapen som förevändning. Det skulle inte dröja länge innan hans förutsägelser förverkligades på ett fruktansvärt sätt i Tyskland, där forskare och läkare arbetade hand i hand med den politiska makten för att ”förbättra” människorasen genom inhumana experiment och till och med folkmord på raser som ansågs lågt stående eller obsoleta.
Lewis valde att använda såväl science fiction som traditionell mytologi som ramverk i sina romaner och skapade även en alldeles egen mytologi som ställer flera frågor: Tänk om det finns andra bebodda planeter och vi inom en inte alltför avlägsen framtid kan få kontakt med dem? Hurdan kommer i så fall vår relation till dem att vara? Han jämställde en människoras som är likgiltig inför etik med en cancersvulst i universum, eftersom han var säker på att människan skulle behandla utomjordiska raser lika illa som hon behandlat andra raser här på jorden:
”Det är med fruktan jag ser fram emot kontakt med andra bebodda planeter, i det fall att sådana finns. Vi skulle bara överföra till dem alla vår synd och vårt habegär, och etablera en ny kolonialism.” (God in the Dock, sid. 267).
Denna syn baserades förstås på den ortodoxt kristna trosuppfattningen som Lewis delade, att människans syndafall var en historisk verklighet. Konsekvensen av detta var enligt Lewis att den fallna människan bär på en ”infektion” som hon – utan att kunna undvika det – skulle sprida till andra rationella varelser som var osmittade av sjukdomen. Särskilt i den första boken i trilogin framförs tanken att människan på sätt och vis befinner sig ”i karantän”.
Men han var även orolig över rymdresor ur sentimental och estetisk synpunkt. Till exempel skulle vi berövas den ”mytiska månen” som inspiration för poeter och älskande. Han menade att ”ingen månljus kväll skulle någonsin mer vara densamma, om man såg upp mot den bleka skivan och tänkte: ”Jaha, där uppe är den ryska delen och där borta ligger den amerikanska.” (Christian Reflections, sid. 172.) Hans känsla för andra planeters mytiska kvalitet illustreras kanske bäst av hans reaktion inför tidiga rykten om rymdresor 1946: ”Jag börjar frukta att skurkarna verkligen kommer att förorena månen.” (Letters of C.S. Lewis, sid 210).
På grund av den rika men fördolda bibliska symboliken i trilogin har många antagit att Lewis behövde ett medium för sin religiösa tro och uppfann världarna Malacandra (Mars) och Perelandra (Venus) enbart med didaktiskt syfte. Men Lewis förnekade detta och förklarade att böckerna som utgör Rymdtrilogin – och även de senare Narniaböckerna – alla började med att han såg bilder i huvudet. Det som inspirerade honom att börja skriva Perelandra var till exempel mentala bilder av flytande öar, och resten av arbetet utgjordes främst av att skapa en värld där flytande öar kunde existera. Det var i det stadiet historien om ett avvänt syndafall utvecklades. Han sa: ”Historien bör själv tvinga sin moral på en. Man får reda på berättelsens moral genom att skriva den.” (Of Other Worlds, sid 88). Lewis var inte ensam om att skapa historier på det sättet. J.R.R. Tolkien berättade för sina vänner om hur vid skrivandet av Sagan om ringen ibland överraskades av karaktärer som dök upp av sig själva och förbryllade honom lika mycket som någon annan, tills deras oundgänglighet för resten av berättelsen tydlig.
1928 hade han påbörjat en serie föreläsningar kallade ”The Romance of the Rose and its Successors”. Några år senare påbörjade han en annan serie föreläsningar kallade ”Prolegomena to Medieval Poetry”. Dessa föreläsningar utgjorde grunden för hans sista bok, The Discarded Image, som huvudsakligen handlar om den medeltida bilden av världen och universum. Ett verk som behandlades i ”Prolegomena”-föreläsningarna var en föga känd bok av en Platonist på 1100-talet, Bernardus Silvestrus. Där stötte Lewis på termen Oyarses, som han upptäckte var en förvanskad form av det grekiska Ousiarches (”styrande väsen”).
Denna passus lyder i översättning:
”För Usiarchen var det genius som tillägnat konsten och uppgiften att ge föremål dess form.” (Microcosmos, kapitel 3, sida 96). Dessa ”Oyarsa” inspirerade Lewis fantasi, och han tog med dem i sin Rymdtrilogi som de styrande andar som satts av Gud att styra de levande planeter som utgör universum, eller ”djupa himlen”. Lewis säger följande om sin skildring av änglar:
”Jag försökte mycket medvetet att krossa den feminina ängeln såsom skildrad på 1800-talet. Jag tror bestämt att ingen ängel uppträder i Bibeln utan att ingjuta fruktan; de måste alltid börja med att säga: ’Frukta inte.’ … Förresten står mina ”eldiler” inte alls så högt upp i hierarkin som keruber och serafer, som enbart ägnar sig åt kontemplation och inte med att styra de lägre varelserna. Även Bebådelsen utfördes av – om jag får uttrycka det så! – en ’vanlig ärkeängel’. Och beträffande de där hemska små feta ’bebiskeruberna’, nämnde jag att ordet Kherub på hebreiska kommer från samma rot som fabeldjuret grip? Det säger något om hurdana de verkligen är!” (Letters to an American Lady, sid. 13).
UTFLYKT FRÅN TYST PLANET.
1937 skrev Lewis den första romanen i vad som skulle bli hans ”Rymdtrilogi”, Utflykt från tyst planet. Romanen skulle komma att klassas som science fiction, men där finns också teologiska, mytiska och filosofiska konnotationer. Här låter han en lysande men amoralisk forskare och hans girige assistent symbolisera det habegär och den kolonialism som han trodde skulle visa sig vid människans kontakt med andra världar. Huvudpersonen, som också är centralfigur i de två följande delarna av trilogin, är Elwin Ransom, en medelålders filolog och docent vid Cambridge. Liksom Lewis själv är han ungkarl och tycker om simturer och långa promenader, och liksom Lewis själv är han en språkforskare och kristen med svag syn och med en krigsskada. Dock säger Lewis att Ransom inte är baserad på honom själv utan på en man han känner. Eftersom han är filolog tror många att han delvis är baserad på J.R.R. Tolkien.
Medeltida perspektiv och Lewis myt om Djupa himlen.
Även om Lewis skapade sin egen ”myt”, är mycket av hans material rotat i gamla medeltida uppfattningar om jorden och universum. Enligt dessa stod jorden orörlig i centrum och omgavs av sju sfärer som var och en hade en planet. Bortom allt detta fann den oändliga, ”högsta” eller ”sanna” himlen. Lewis tanke i trilogin, att jordens ”böjde” härskare är bunden inom jordens sfär tillsammans med de fallna änglarna sedan sitt uppror, grundar sig också i en medeltida föreställning. Från Aristoteles hämtar Lewis tanken att månens bana utgör gränsen mellan universums två regioner; allt hitom månen är ofullkomligt och förgängligt, och allt bortom månen är fullkomligt och evigt. Men Ptolemaios modell, där jorden är i centrum, ställer Lewis på huvudet och placerar den tysta planeten, jorden, i yttersta utkanten av ett universum som flödar av ljus och liv: Djupa himlen:
”Han hade läst om ’rymden’ … det svarta, kalla, döda tomrum som påstods skilja världarna åt. Han hade inte förstått till vilken grad det hade påverkat honom förrän nu, då själva namnet ’rymd’ framstod som ett hädiskt skymford för att beskriva den ljusets hemvist, den ocean av strålglans i vilken de flöt fram.” (Utflykt från tyst planet)
Sedan människans syndafall ”täcks hela Tellus av en mörk vinges skugga”, och inga budskap kommer därifrån. Beträffande varelserna han beskriver i de andra världarna och deras relation till människan skriver Lewis:
”I modernt, det vill säga evolutionärt, tänkande står människan på toppen av en trappa vars botten förlorar sig i dunkel. Men i detta tänkande står hon på botten av en trappa vart topp förlorar sig i värme och ljus.” (The Discarded Image, sid. 74-5).
I Utflykt från tyst planet använder Lewis sig alltså av en ordning i universum som är fjärran från den vi känner till, och andra planeter med annorlunda civilisationer i relation till människan, för att angripa föreställningen att tekniskt avancerade raser automatiskt har rätt att lägga under sig andra raser, varvid också mänskliga värderingar går förlorade. Bibelns ”myt” om Satans ”belägring” av jorden är också central. Boken avslutas med en fiktiv brevväxling mellan Ransom och Lewis, där de är överens om att bästa sättet att få fram deras budskap troligen är i formen av en roman. Ransom skriver att läsarna enkelt kommer att identifiera Weston, och fortsätter: ”Om vi bara kunde förmå en procent av våra läsare att byta ut begreppet ’rymd’ mot begreppet ’himmel’ skulle vi ha gjort en början.”
Lewis syn på science fiction.
Trots att både Utflykt från tyst planet och Perelandra utspelas på andra planeter, kan ingen av böckerna i ”Rymdtrilogin” klassas enbart som science fiction. Lewis själv delade in science fiction i flera olika typer, av vilka han endast tyckte om en. Den första och sämsta typen är den som använder framtiden eller miljöer i andra världar som bakgrund för en historia som lika gärna kunde ha utspelats här. Den andra typen intresserar sig för oupptäckt teknik som en verklig möjlighet (t.ex. Jules Vernes En världsomsegling under havet). Den tredje typen är spekulativ och ställer frågan hurdan en viss planet eller en viss upplevelse är (t.ex. H.G. Wells Resan till månen). Den fjärde typen av science fiction handlar om framtiden, till exempel människosläktets framtida öde, och här fann han det största inflytandet på sina egna böcker. Till den typen hörde också Stapledons och Haldanes verk, som båda behandlade människans möjliga migration till och kolonisering av andra planeter, på grund av vår ”överlevnadsinstinkt”. Många ansåg att särskilt Haldane utgjorde modell för Weston i böckerna.
Lewis ansåg att den övervägande delen av science fiction-litteraturen innehöll för mycket vetenskap och för lite fiktion. Han var faktiskt totalt ointresserad av den rent tekniska sidan av sina egna historier, och försökte ta med precis så lite ”fakta” att det gjorde historierna någorlunda plausibla och fick läsaren att fokusera på det viktiga i historierna. Framdrivningen av rymdskeppet i Utflykt från tyst planet av mindre kända egenskaper hos solstrålning var, erkände han, ”rena fikonspråket”, och hans beskrivning av växtlivet och djurlivet på Mars och Venus var medvetet ”upp i det blå” på flera sätt än ett. Lewis ansåg att science fiction som litterär stil var mycket mer effektiv än ”realistisk fiktion” när det gällde att kunna spekulera och måla upp bilder av människans framtid, eftersom man inte är bunden av det nuvarande eller ens av den här världen.
”Tanken på andra planeter utövade på mig”, skriver Lewis i Av glädje överfallen, ”en märklig, stark attraktion som skilde sig markant från några andra av mina litterära intressen. När attraktionen kom över mig var intresset glupande starkt, som en lust. … Mina egna planetromaner har inte så mycket varit uppfyllelsen av denna obändiga nyfikenhet som dess utdrivande.”
Ibland behandlade Lewis ämnen på två alternativa och helt olika sätt i sina böcker: en högt akademisk version och en version i romanform. Detta är särskilt tydligt i de tre böcker som utgör Rymdtrilogin. Den akademiska versionen av det tema som populariserades i Utflykt från tyst planet – den medeltida synen på universum som inte öde och dött utan levande – framfördes första gången i föreläsningar som han gav 1928 och som senare redigerades och utgavs som The Discarded Image: An Introduction to Medieval and Renaissance Literature. Temat i Perelandra – människans syndafall – behandlades först av Lewis i tre föreläsningar om John Miltons Det förlorade paradiset som gavs vid University College of North Wales i Bangor. Dessa föreläsningar utgjorde grunden för Preface to Paradise Lost som publicerades 1942, och året efter gavs Perelandra ut. Grunden för Vredens tid var tre föreläsningar han höll vid Durham University och som senare publicerades som The Abolition of Man. Den boken behandlas separat senare i den här essän.
Mellan 1937 och 1944 skrev C.S. Lewis tre romaner som allmänt brukar kallas ”Rymdtrilogin”. Dessa romaner tillhör hans mest lästa verk och brukar beskrivas som science fiction-romaner med mytiska och religiösa konnotationer. I dessa böcker framträder starkt Lewis syn på livet, människan, Gud och universum. Lewis skapade en egen mytologi och därigenom en metafor som i formen av fiktion presenterade kristendomens grundsatser, men ur ”neutral” synpunkt, nästan helt utan referenser till vanlig kristen symbolik. Men i sken av mytisk fantasi döljer sig också en bitande kritik mot trender inom vetenskapen och skolväsendet som Lewis såg framträda vid den tiden. På 1930-talet hade Lewis blivit alltmer oroad av föreställningar som torgfördes av framstående forskare och filosofer om rasens och kollektivets betydelse, och därav individens betydelselöshet.
I England framfördes sådana tankar av bland andra Olaf Stapledon (Last and First Men, 1930) och professor J.B.S. Haldane, en berömd fysiker, biolog och filosof, till exempel i hans Possible Worlds, (1927). Hans syn kan beskrivas som föreställningen att tekniskt avancerade raser har rätt att tränga undan mindre avancerade raser, eftersom det högsta moraliska målet är vår egen ras fortbestånd, och att detta mål måste uppnås oavsett vilka medel man måste tillgripa. 1943 höll Lewis alltså en rad föreläsningar på ämnet vid Durham University.
Lewis sa att även om han betvivlade att många forskare ännu hade anslutit sig till denna filosofi, var den ändå på framväxt. Lewis fruktade att förverkligandet av denna filosofi, som han kallade ”scientism”, skulle beröva människosläktet allt det som vi värderar hos människan: medlidande, lycka och frihet, och han ville visa på de hemska konsekvenser som denna filosofi kunde leda till om den fick växa ohämmat. En del menade att Lewis attackerade vetenskapen, men han sa att han inte kritiserade vetenskapen utan snarare en politisk sammansvärjning som använde vetenskapen som förevändning. Det skulle inte dröja länge innan hans förutsägelser förverkligades på ett fruktansvärt sätt i Tyskland, där forskare och läkare arbetade hand i hand med den politiska makten för att ”förbättra” människorasen genom inhumana experiment och till och med folkmord på raser som ansågs lågt stående eller obsoleta.
Lewis valde att använda såväl science fiction som traditionell mytologi som ramverk i sina romaner och skapade även en alldeles egen mytologi som ställer flera frågor: Tänk om det finns andra bebodda planeter och vi inom en inte alltför avlägsen framtid kan få kontakt med dem? Hurdan kommer i så fall vår relation till dem att vara? Han jämställde en människoras som är likgiltig inför etik med en cancersvulst i universum, eftersom han var säker på att människan skulle behandla utomjordiska raser lika illa som hon behandlat andra raser här på jorden:
”Det är med fruktan jag ser fram emot kontakt med andra bebodda planeter, i det fall att sådana finns. Vi skulle bara överföra till dem alla vår synd och vårt habegär, och etablera en ny kolonialism.” (God in the Dock, sid. 267).
Denna syn baserades förstås på den ortodoxt kristna trosuppfattningen som Lewis delade, att människans syndafall var en historisk verklighet. Konsekvensen av detta var enligt Lewis att den fallna människan bär på en ”infektion” som hon – utan att kunna undvika det – skulle sprida till andra rationella varelser som var osmittade av sjukdomen. Särskilt i den första boken i trilogin framförs tanken att människan på sätt och vis befinner sig ”i karantän”.
Men han var även orolig över rymdresor ur sentimental och estetisk synpunkt. Till exempel skulle vi berövas den ”mytiska månen” som inspiration för poeter och älskande. Han menade att ”ingen månljus kväll skulle någonsin mer vara densamma, om man såg upp mot den bleka skivan och tänkte: ”Jaha, där uppe är den ryska delen och där borta ligger den amerikanska.” (Christian Reflections, sid. 172.) Hans känsla för andra planeters mytiska kvalitet illustreras kanske bäst av hans reaktion inför tidiga rykten om rymdresor 1946: ”Jag börjar frukta att skurkarna verkligen kommer att förorena månen.” (Letters of C.S. Lewis, sid 210).
På grund av den rika men fördolda bibliska symboliken i trilogin har många antagit att Lewis behövde ett medium för sin religiösa tro och uppfann världarna Malacandra (Mars) och Perelandra (Venus) enbart med didaktiskt syfte. Men Lewis förnekade detta och förklarade att böckerna som utgör Rymdtrilogin – och även de senare Narniaböckerna – alla började med att han såg bilder i huvudet. Det som inspirerade honom att börja skriva Perelandra var till exempel mentala bilder av flytande öar, och resten av arbetet utgjordes främst av att skapa en värld där flytande öar kunde existera. Det var i det stadiet historien om ett avvänt syndafall utvecklades. Han sa: ”Historien bör själv tvinga sin moral på en. Man får reda på berättelsens moral genom att skriva den.” (Of Other Worlds, sid 88). Lewis var inte ensam om att skapa historier på det sättet. J.R.R. Tolkien berättade för sina vänner om hur vid skrivandet av Sagan om ringen ibland överraskades av karaktärer som dök upp av sig själva och förbryllade honom lika mycket som någon annan, tills deras oundgänglighet för resten av berättelsen tydlig.
1928 hade han påbörjat en serie föreläsningar kallade ”The Romance of the Rose and its Successors”. Några år senare påbörjade han en annan serie föreläsningar kallade ”Prolegomena to Medieval Poetry”. Dessa föreläsningar utgjorde grunden för hans sista bok, The Discarded Image, som huvudsakligen handlar om den medeltida bilden av världen och universum. Ett verk som behandlades i ”Prolegomena”-föreläsningarna var en föga känd bok av en Platonist på 1100-talet, Bernardus Silvestrus. Där stötte Lewis på termen Oyarses, som han upptäckte var en förvanskad form av det grekiska Ousiarches (”styrande väsen”).
Denna passus lyder i översättning:
”För Usiarchen var det genius som tillägnat konsten och uppgiften att ge föremål dess form.” (Microcosmos, kapitel 3, sida 96). Dessa ”Oyarsa” inspirerade Lewis fantasi, och han tog med dem i sin Rymdtrilogi som de styrande andar som satts av Gud att styra de levande planeter som utgör universum, eller ”djupa himlen”. Lewis säger följande om sin skildring av änglar:
”Jag försökte mycket medvetet att krossa den feminina ängeln såsom skildrad på 1800-talet. Jag tror bestämt att ingen ängel uppträder i Bibeln utan att ingjuta fruktan; de måste alltid börja med att säga: ’Frukta inte.’ … Förresten står mina ”eldiler” inte alls så högt upp i hierarkin som keruber och serafer, som enbart ägnar sig åt kontemplation och inte med att styra de lägre varelserna. Även Bebådelsen utfördes av – om jag får uttrycka det så! – en ’vanlig ärkeängel’. Och beträffande de där hemska små feta ’bebiskeruberna’, nämnde jag att ordet Kherub på hebreiska kommer från samma rot som fabeldjuret grip? Det säger något om hurdana de verkligen är!” (Letters to an American Lady, sid. 13).
UTFLYKT FRÅN TYST PLANET.
1937 skrev Lewis den första romanen i vad som skulle bli hans ”Rymdtrilogi”, Utflykt från tyst planet. Romanen skulle komma att klassas som science fiction, men där finns också teologiska, mytiska och filosofiska konnotationer. Här låter han en lysande men amoralisk forskare och hans girige assistent symbolisera det habegär och den kolonialism som han trodde skulle visa sig vid människans kontakt med andra världar. Huvudpersonen, som också är centralfigur i de två följande delarna av trilogin, är Elwin Ransom, en medelålders filolog och docent vid Cambridge. Liksom Lewis själv är han ungkarl och tycker om simturer och långa promenader, och liksom Lewis själv är han en språkforskare och kristen med svag syn och med en krigsskada. Dock säger Lewis att Ransom inte är baserad på honom själv utan på en man han känner. Eftersom han är filolog tror många att han delvis är baserad på J.R.R. Tolkien.
Medeltida perspektiv och Lewis myt om Djupa himlen.
Även om Lewis skapade sin egen ”myt”, är mycket av hans material rotat i gamla medeltida uppfattningar om jorden och universum. Enligt dessa stod jorden orörlig i centrum och omgavs av sju sfärer som var och en hade en planet. Bortom allt detta fann den oändliga, ”högsta” eller ”sanna” himlen. Lewis tanke i trilogin, att jordens ”böjde” härskare är bunden inom jordens sfär tillsammans med de fallna änglarna sedan sitt uppror, grundar sig också i en medeltida föreställning. Från Aristoteles hämtar Lewis tanken att månens bana utgör gränsen mellan universums två regioner; allt hitom månen är ofullkomligt och förgängligt, och allt bortom månen är fullkomligt och evigt. Men Ptolemaios modell, där jorden är i centrum, ställer Lewis på huvudet och placerar den tysta planeten, jorden, i yttersta utkanten av ett universum som flödar av ljus och liv: Djupa himlen:
”Han hade läst om ’rymden’ … det svarta, kalla, döda tomrum som påstods skilja världarna åt. Han hade inte förstått till vilken grad det hade påverkat honom förrän nu, då själva namnet ’rymd’ framstod som ett hädiskt skymford för att beskriva den ljusets hemvist, den ocean av strålglans i vilken de flöt fram.” (Utflykt från tyst planet)
Sedan människans syndafall ”täcks hela Tellus av en mörk vinges skugga”, och inga budskap kommer därifrån. Beträffande varelserna han beskriver i de andra världarna och deras relation till människan skriver Lewis:
”I modernt, det vill säga evolutionärt, tänkande står människan på toppen av en trappa vars botten förlorar sig i dunkel. Men i detta tänkande står hon på botten av en trappa vart topp förlorar sig i värme och ljus.” (The Discarded Image, sid. 74-5).
I Utflykt från tyst planet använder Lewis sig alltså av en ordning i universum som är fjärran från den vi känner till, och andra planeter med annorlunda civilisationer i relation till människan, för att angripa föreställningen att tekniskt avancerade raser automatiskt har rätt att lägga under sig andra raser, varvid också mänskliga värderingar går förlorade. Bibelns ”myt” om Satans ”belägring” av jorden är också central. Boken avslutas med en fiktiv brevväxling mellan Ransom och Lewis, där de är överens om att bästa sättet att få fram deras budskap troligen är i formen av en roman. Ransom skriver att läsarna enkelt kommer att identifiera Weston, och fortsätter: ”Om vi bara kunde förmå en procent av våra läsare att byta ut begreppet ’rymd’ mot begreppet ’himmel’ skulle vi ha gjort en början.”
Lewis syn på science fiction.
Trots att både Utflykt från tyst planet och Perelandra utspelas på andra planeter, kan ingen av böckerna i ”Rymdtrilogin” klassas enbart som science fiction. Lewis själv delade in science fiction i flera olika typer, av vilka han endast tyckte om en. Den första och sämsta typen är den som använder framtiden eller miljöer i andra världar som bakgrund för en historia som lika gärna kunde ha utspelats här. Den andra typen intresserar sig för oupptäckt teknik som en verklig möjlighet (t.ex. Jules Vernes En världsomsegling under havet). Den tredje typen är spekulativ och ställer frågan hurdan en viss planet eller en viss upplevelse är (t.ex. H.G. Wells Resan till månen). Den fjärde typen av science fiction handlar om framtiden, till exempel människosläktets framtida öde, och här fann han det största inflytandet på sina egna böcker. Till den typen hörde också Stapledons och Haldanes verk, som båda behandlade människans möjliga migration till och kolonisering av andra planeter, på grund av vår ”överlevnadsinstinkt”. Många ansåg att särskilt Haldane utgjorde modell för Weston i böckerna.
Lewis ansåg att den övervägande delen av science fiction-litteraturen innehöll för mycket vetenskap och för lite fiktion. Han var faktiskt totalt ointresserad av den rent tekniska sidan av sina egna historier, och försökte ta med precis så lite ”fakta” att det gjorde historierna någorlunda plausibla och fick läsaren att fokusera på det viktiga i historierna. Framdrivningen av rymdskeppet i Utflykt från tyst planet av mindre kända egenskaper hos solstrålning var, erkände han, ”rena fikonspråket”, och hans beskrivning av växtlivet och djurlivet på Mars och Venus var medvetet ”upp i det blå” på flera sätt än ett. Lewis ansåg att science fiction som litterär stil var mycket mer effektiv än ”realistisk fiktion” när det gällde att kunna spekulera och måla upp bilder av människans framtid, eftersom man inte är bunden av det nuvarande eller ens av den här världen.