Inklingarna

Test, text kommer.

Vid sju års ålder mötte Lewis vad han senare kallade ”Glädje”, vilket skulle komma att ha en stor betydelse för hans sökande efter djupare andlig mening i livet: ”Plötsligt väcktes inom mig, utan varning, ett begär, men ett begär efter vad? Och innan jag visste vad jag längtade efter, var begäret borta, och den korta glimten var över. I en viss betydelse var allt annat som hade hänt mig oviktigt i jämförelse med detta.”
Samtidigt pågick i den unge Jack en process där han alltmer desperat försökte bli av med sin kristna tro. Han beskriver i ”Av glädje överfallen” hur han vid 14 års ålder hade börjat se bönelivet som en allt tyngre börda, eftersom han hade fått för sig att hans böner inte räknades om han inte med ren viljekraft suggererade fram alla han bad för inför sin inre syn. Det är inte svårt att förstå att han ville bli av med den bördan. I klassikerna fann han en massa religiösa föreställningar som alla betraktades som illusioner av lärare och akademiker. ”Mitt bland tusentals sådana religioner stod vår egen, den tusenförsta, med rubriken Sann. Men av vilka skäl skulle jag tro på detta undantag? Jag var väldigt angelägen att inte göra det.” (Av glädje överfallen).
Lewis besökelser av ”Glädje” hade länge varit frånvarande. Men en dag råkade han plocka upp en litteraturbilaga och hans ögon föll på en rubrik och en illustration, som skulle påbörja en ”renässans” i hans inre liv. Orden lydde Siegfried och Gudarnas skymning, och bilden var en illustration av Arthur Rackham till volymen. ”Ren och skär ’nordiskhet’ omslöt mig; en vision av höga, klara skyar över Atlanten i den nordiska sommarens ändlösa skymning. Fjärrhet, stränghet…” Upplevelsen återuppväckte minnena, och han började söka efter allt som var ”nordiskt”: han slukade de nordiska gudasagorna, fann en synopsis av Ringen-operorna, och fickpengarna gick till Wagner-skivor.
Några år senare köpte han en bok medan han väntade på ett tåg. Det var Phantastes, a faerie Romance av George MacDonald. Jack visste ännu inte vad han skulle kalla denna egenskap som boken förmedlade till honom, men han kom senare att kalla den helighet. Han fann att samma röst som tidigare hade kallat honom från fjärran nordiska skyar, nu talade till honom från förtrollade engelska skogar.
Under krigsåren och universitetsstudierna betraktade han sig som ateist och kopplade aldrig samman de andliga besökelserna med sin barndomstro, som han mest förknippade med gravallvarliga ansikten och förbud. Senare skrev han att ”jag trodde inte att Gud fanns, och jag var mycket förargad på honom för det”. Det pågick alltså en andlig process inom honom, som skulle ta fart efter att han fått en anställning som lektor vid Oxfords universitet 1925. Han blev mycket god vän med filologen och professorn J.R.R. Tolkien, och han fann det svårt att ta in Tolkiens uppenbara intelligens med det faktum att denne trodde absolut på de kristna dogmer som Lewis själv hade förkastat som tonåring. Han började misstänka att besökelserna av ”Glädje” hade sin källa i Någon vars existens han för länge sedan hade avfärdat. Denna Någon som hade kallat på honom och som han förgäves hade sökt såväl i nordisk mytologi som i MacDonalds förtrollade skogar, krävde nu hans uppmärksamhet och, vilket var mer alarmerande, hans beslut.
Tolkien hade en avgörande roll i Jacks avgörelse, särskilt genom en hel natts samtal då han och kollegan Hugo Dyson krossade Lewis argument om kristendomen som bara en av många olika myter om döende gudar. Tolkien förmedlade idén om kristendomen som "den sanna myten”, som andra myter var ofullständiga ekon av.
Lewis skrev till en vän: ”Hemska saker händer mig. ’Anden’ … har gått på offensiven och beter sig precis som Gud. Om du inte hinner besöka mig på måndag, har jag kanske hunnit gå i kloster innan dess.”
Men det var för sent. En kväll 1929 på sitt rum i Magdalen College kapitulerade han, ”möjligen den mest motvillige nyomvände i hela England”. Besökelserna av längtan efter något oidentifierat, som hade talat till honom på olika sätt, identifierade han nu som ”vägvisare”, som han hade misstagit för Objektet de pekade mot. Han skriver i Av glädje överfallen om hur han begick samma misstag som den som en gång har sett regnbågen sluta på en viss åker, och därefter försöker köpa samma åker för att kunna konservera upplevelsen.
Han säger slutligen om besökelserna av längtan att de har förekommit ungefär lika ofta efter hans omvändelse som före, men: ”När vi är vilse i skogen är åsynen av en vägvisare något stort. Men när vi har funnit vägen och ser vägvisare med jämna mellanrum, stannar vi inte och stirrar … inte på den här vägen, även om stolparna är gjorda av silver och är skrivna med guldtext. För vi vill ju komma fram till Jerusalem.”
Det bör nämnas att denna omvändelse var en omvändelse från ateism till teism. Den fulla betydelsen av Jesu död och uppståndelse blev verklig för honom först efter en tid. Mer därom senare.