Lewis och julen
Postat: mån 21 dec 2015, 06:10
Man kan lätt dra slutsatsen att den kristne C.S. Lewis älskade och såg fram emot julen. Det gjorde han förstås också i den meningen att han vördade firandet av Jesu födelse. Däremot var tiden före jul mycket prövosam för honom, av en mycket enkel anledning.
Redan i början av 40-talet blev han ett mycket omtalat namn för hela landet efter sina radioföredrag som senare gavs ut som Kan man vara kristen? och publiceringen av Från helvetets brevskola. Detta ledde till att människor från hela landet och snart även från andra engelsktalande länder skrev till honom och bad om råd i andliga frågor. Lewis såg sig hela tiden själv som en Guds ringa tjänare, och ansåg det sin plikt att svara på alla dessa brev, något som han anslog flera timmar till varje dag.
Genom sträng självdisciplin orkade han med denna börda i många år, även om hans bror Warnie ibland trädde in och svarade i hans ställe. Men vid jul kom alltså förutom den vanliga skörden av brev stora mängder julhälsningar som ytterligare ökade på hans brevskörd, vilket gjorde julen till en tid han bävade för snarare än såg fram emot.
1954 skrev han en essä, X-mas and Christmas, där han ironiserar över motsättningen mellan julens budskap och den stress jultiden innebär för många människor. Precis som han gjort i flera av sina romaner, att låta oss se företeelser i vår värld med andra ögon, låter han det moderna England beskrivas av en besökande gammal grek som ett fjärran, barbariskt land med mystiska seder, och han kallar stycket ett förlorat kapitel från Herodotus.
Han beskriver hur invånarna i detta märkliga nordliga land under årets mörkaste tid firar en högtid som de förbereder i femtio dagar, hur alla är tvingade att skicka sina vänner och bekanta små fyrkantiga pappbitar med bilder av mytiska gubbar i röda luvor på. Han beskriver hur den stora trängseln och brådskan med alla dessa förberedelser skapar stor möda och trötthet.
Sedan, fortsätter han, går de hem och räknar korten man själv har mottagit, och om de då finner kort från vänner de själv försummat att skriva till, slår de sig för bröstet, yttrar mindre smickrande ord om avsändaren, sätter på sig stora stövlar och ger sig ut i trängseln igen för att köpa fler kort. På grund av mörkret, trängseln och den allmänna utmattningen skulle en främling på besök i någon av de stora städerna tro att en stor olycka har drabbat landet.
Han beskriver sedan hur folket på själva högtidsdagen äter fem gånger så mycket som vanligt, sätter små löjliga pappershattar på huvudet och berusar sig, för att följande dag må så mycket sämre och vara betryckta då de betänker hur mycket pengar de har spenderat på presenter och vin.
Lewis låter den gamle greken avsluta med att det finns en liten grupp människor som under samma tid firar en alldeles egen, fridfull högtid som handlar om en helig födelse, och han kommenterar det märkliga i att två så skilda religioner firar högtid samtidigt.
Denna korta essä var säkerligen Lewis sätt att för en gångs skull i ironisk form ge uttryck för motsättningen mellan julens fridsbudskap och det faktum att den, inte minst för honom själv, innebar allt annat än frid.
Redan i början av 40-talet blev han ett mycket omtalat namn för hela landet efter sina radioföredrag som senare gavs ut som Kan man vara kristen? och publiceringen av Från helvetets brevskola. Detta ledde till att människor från hela landet och snart även från andra engelsktalande länder skrev till honom och bad om råd i andliga frågor. Lewis såg sig hela tiden själv som en Guds ringa tjänare, och ansåg det sin plikt att svara på alla dessa brev, något som han anslog flera timmar till varje dag.
Genom sträng självdisciplin orkade han med denna börda i många år, även om hans bror Warnie ibland trädde in och svarade i hans ställe. Men vid jul kom alltså förutom den vanliga skörden av brev stora mängder julhälsningar som ytterligare ökade på hans brevskörd, vilket gjorde julen till en tid han bävade för snarare än såg fram emot.
1954 skrev han en essä, X-mas and Christmas, där han ironiserar över motsättningen mellan julens budskap och den stress jultiden innebär för många människor. Precis som han gjort i flera av sina romaner, att låta oss se företeelser i vår värld med andra ögon, låter han det moderna England beskrivas av en besökande gammal grek som ett fjärran, barbariskt land med mystiska seder, och han kallar stycket ett förlorat kapitel från Herodotus.
Han beskriver hur invånarna i detta märkliga nordliga land under årets mörkaste tid firar en högtid som de förbereder i femtio dagar, hur alla är tvingade att skicka sina vänner och bekanta små fyrkantiga pappbitar med bilder av mytiska gubbar i röda luvor på. Han beskriver hur den stora trängseln och brådskan med alla dessa förberedelser skapar stor möda och trötthet.
Sedan, fortsätter han, går de hem och räknar korten man själv har mottagit, och om de då finner kort från vänner de själv försummat att skriva till, slår de sig för bröstet, yttrar mindre smickrande ord om avsändaren, sätter på sig stora stövlar och ger sig ut i trängseln igen för att köpa fler kort. På grund av mörkret, trängseln och den allmänna utmattningen skulle en främling på besök i någon av de stora städerna tro att en stor olycka har drabbat landet.
Han beskriver sedan hur folket på själva högtidsdagen äter fem gånger så mycket som vanligt, sätter små löjliga pappershattar på huvudet och berusar sig, för att följande dag må så mycket sämre och vara betryckta då de betänker hur mycket pengar de har spenderat på presenter och vin.
Lewis låter den gamle greken avsluta med att det finns en liten grupp människor som under samma tid firar en alldeles egen, fridfull högtid som handlar om en helig födelse, och han kommenterar det märkliga i att två så skilda religioner firar högtid samtidigt.
Denna korta essä var säkerligen Lewis sätt att för en gångs skull i ironisk form ge uttryck för motsättningen mellan julens fridsbudskap och det faktum att den, inte minst för honom själv, innebar allt annat än frid.