Shadowlands vs. Shadowlands

[Bengt-Ove]

C.S. Lewis kärlekshistoria med amerikanska Joy Davidman-Gresham var nästan ett exempel på hur verkligheten överträffar dikten; ett slags verklighetens Pygmalion där en blyg, inbunden brittisk akademiker lockas ut ur sitt skal av en livfull, betydligt yngre amerikanska. Jämförelsen haltar visserligen betänkligt på en punkt: C.S. Lewis var allt annat än blyg och inbunden. Men historien var ändå som gjord för vita duken eller teaterscenen. 1985 gjorde BBC en TV-film om detta med manus av William Nicholson. Lewis spelades där av den berömde karaktärsskådespelaren Joss Ackland, som enligt min mening här gjorde sitt livs roll. Fastän mer långväxt än Jack Lewis, lyckas han perfekt fånga hans personlighet enligt eniga omdömen av människor som känt Lewis. Som en uttryckte det liknade han honom inte speciellt till det yttre, men "han var Jack Lewis".

Joy Davidman-Gresham spelades här av Claire Bloom, som är en skicklig skådespelerska men som enligt min mening var fel i rollen som den relativt nykristna amerikanska judinnan (och före detta kommunisten) med det knivskarpa intellektet, som beundrat Lewis i flera år och började brevväxla med honom. (Jag hade själv lyckan att videoinspela filmen när den sändes i SVT.)

Filmens framgång föranledde Nicholson att omvandla sitt TV-manus till pjäs, och där spelades Lewis i olika uppsättningar av flera skådespelare, bland andra en av mina engelska favoritskådespelare Nigel Hawthorne. Filmbolagen såg potential för denna historia även som biofilm med mångmiljonbudget, och 1993 skrev Nicholson även filmmanus till nyinspelningen av Shadowlands, som regisserades av Oscarsbelönade (för Gandhi) Richard Attenborough, med tunga namn som Anthony Hopkins och Debra Winger i de bärande rollerna, med den utomordentlige Edward Hardwicke (för de flesta mest känd som dr Watson i Sherlock Holmes) som Jacks bror Warnie.

Scenografin med Oxford på 50-talet är utomordentlig (fattas bara, eftersom universitetet har sett ungefär likadant ut i flera hundra år), och Debra Winger och Edward Hardwicke Oscarsnominerades båda för sina roller. Musiken av George Fenton är superb. Det var det positiva. Det negativa är att Anthony Hopkins förfaller till att vara just en blyg, inbunden, tafatt akademiker. Amerikanen Sheldon Vanauken, som tillsammans med sin fru studerade i Oxford i början av 50-talet och där lärde känna Lewis, beskriver mötet så här: "Genom läsning av hans böcker och brev hade jag fått bilden av en magerlagd, asketisk och något framåtlutad man med närsynt blick. Vad jag såg när jag dök upp i hans rum var självaste John Bull. Korpulent och gladlynt med ett strålande leende, högröstad och med vaken blick och uppriktig som få."

Hopkins studerade aldrig Lewis som person och läste inte hans böcker och skrifter, utan valde att spela Lewis som schablonbilden av en akademiker. När han talar offentligt stakar han sig och verkar läsa en inlärd läxa men inte riktigt tro på det han själv säger om tron. Ackland däremot fångade på pricken Lewis personlighet och glöd.

Båda versionerna skiljer sig från verkligheten såtillvida att förloppet från det att Joy först träffar Jack, genom deras växande vänskap, hennes insjuknande i cancer, äktenskapet, hennes mirakulösa tillfrisknande och senare återfall, fram till hennes död, förefaller ha ägt rum inom loppet av ett år, och Joys son Douglas har samma ålder genom hela filmen. I själva verket tog detta förlopp sex år, och sonen Douglas var 16 år och gick på internatskola när hans mor dog 1960. (I själva verket hade Joy två söner, och den äldre sonen David finns med i TV-versionen men är försvunnen i bioversionen.)

Båda filmerna lånar flitigt ur Lewis skrift Anteckningar under dagar av sorg, som han skrev under någon månad efter Joys bortgång och först gav ut under pseudonym. När man läser denna gripande lilla bok möter man först en annan Jack Lewis än den man lärt sig känna igen och kanske älska genom alla hans andra böcker. Här skriver han naket om den sorg han först är oförmögen att hantera, och han rasar mot Gud, men mot slutet av boken är stormen över och han kan självkritiskt konstatera att den dörr till Gud han anklagade Honom för att ha stängt när han var som mest förtvivlad, nog inte var stängd av någon annan än honom själv. Efter denna period som synes ha rört sig om någon månad, gick han ur krisen med sin tro intakt, bara luttrad och visare.

Enligt min mening tar främst bioversionen alltför mycket fasta på den tidiga fasen av sorgen. Den som ser bioversionen får intrycket att den tro Lewis hade skrivit och talat om för miljoner, helt enkelt inte höll, och att Lewis visserligen gick vidare, men med en reviderad uppfattning om sin tro och om Gud. I filmens slut säger han: "Jag har inga svar längre, bara det liv jag levt." Attenborough låter också Lewis vid ett tidigare tillfälle fråga sin ateistiske (fiktive) kollega Christopher Riley om inte alls ibland känns meningslöst, varefter denne svarar: "Självklart." Det förstuckna budskapet är att ateisten är klokare och vet vad Jack av bitter erfarenhet själv kommer att finna. Och det raseri mot Gud som Lewis bara gav uttryck för på papper, slår här ut i full blom i sällskap med Lewis kollegor, som är generade och förlägna över att denna vältalige apologet för tron nu uppträder helt obalanserat och oprofessionellt. Därför ger mig 1993 års version av Shadowlands en viss bitter eftersmak, eftersom den skildrar en person som den verklige Jack Lewis inte skulle ha känt igen.

I TV-versionen däremot, avslutas filmen med att Jack ställer frågan till Warnie under en promenad: "Om du var Gud, skulle du då skapa människorna med förmåga att älska och därmed riskera att bli sårade, eller skapa dem utan denna förmåga?" Warnie svarar efter en stunds eftertanke: "Jag skulle nog låta dem välja själva." Jack nickar bifall och de vandrar vidare. Ett helt annat budskap, som synes.

Jag har förståelse för att man tog sig den konstnärliga friheten att "operera bort" Douglas bror David; det är lättare att fokusera på en pojke. Sedan är det förstås flera saker som Lewis-purister som jag kan reta sig lite på. I båda filmerna skildras Lewis som en professor verksam på Oxfords universitet, men faktum är att han aldrig fick någon professorsstol i Oxford under sina nästan 30 år som lektor där, utan det var Cambridge som gav honom en professur 1954, en post han upprätthöll till strax före sin död 1963. Sålunda var det alltså inte Oxfordprofessorn Lewis som Joy träffade 1954, utan Cambridgeprofessorn Lewis. (Han bodde dock kvar i huset i Oxford och veckopendlade till Cambridge.) Biofilmen skildrar också Lewis som fullt i farten med att hålla föredrag om tron för kvinnoföreningar och andra sammanhang långt fram på 50-talet, trots att hans tid som offentlig talare i radio och offentliga, icke-akademiska sammanhang mest inskränkte sig till krigsåren.

En annan sak som framstår som aningen märklig ar den totala frånvaron av J.R.R. Tolkien och Lewis andra kristna vänner som utgjorde The Inklings. Här bakas dessa istället ihop till en fiktiv ateistisk professor, Christopher Riley. Det är möjligt att Tolkien-familjen inte gav filmmakarna tillåtelse att skildra deras far. Frånvaron av Tolkien m.fl. kan förstås också förklaras av det kronologiska faktum att The Inklings inte träffades längre 1954 när filmen förefaller utspelas, samt att vänskapen mellan Tolkien och Lewis hade svalnat vid det laget. Men filmmakarna var ju annars mycket självsvåldiga med kronologin, så denna torde inte ha utgjort ett så svårt hinder. Och med tanke på hur stor betydelse de båda vännerna hade för varandra under många år, känns Tolkiens frånvaro ändå märklig.

Frånsett budgeten, musiken och scenografin, är då inget bättre i den nya versionen? Jo, som nämnts är Edward Hardwicke utomordentlig i rollen som Warnie, och här framskymtar också hans alkoholism som man inte ser skymten av i TV-versionen. Debra Winger fångar också Joy på ett lysande sätt. Jag skrev vid ett tillfälle till Douglas Gresham och frågade om vilka skådespelare som bäst skildrade hans mor och styvfar, och han bekräftade att det var Ackland och Winger.

Båda versionerna av Shadowlands finns tillgängliga på Amazon. Jag rekommenderar varmt att inte ta mina åsikter för den enda sanningen utan se dem båda.

Tillägg den 20/9 2020:

Jag har i tio års tid försökt få tag på en dvd av Shadowlands (1993) med hög upplösning, alltså Bluray. Det har förvånat mig att det inte har funnits, med tanke på hur mycket annat som kommer på Bluray. Häromveckan hittade jag äntligen en spansk utgåva på Amazon, fast där man kan välja engelskt tal och engelsk text. För första gången kunde jag lägga mina reservationer om felaktigheter åt sidan och bara avnjuta den som en film, och så att säga se Anthony Hopkins som "en annan C.S. Lewis", om uttrycket tillåts. Min fru och jag såg den igår kväll, och nu slogs vi båda av vilken vacker film det är, hur storslaget filmad, vilken vacker historia, och vilken underbar musik. Så med mina reservationer om autenticiteten intakta, vill jag helhjärtat rekommendera filmen. Men försök för all del också att se 80-talsversionen som jämförelse.