Jack och fru Moore – och Jacks far (Del 1)

[Bengt-Ove]

Jack Lewis var synbarligen urtypen för en engelsk evig ungkarl, en akademiker som sällan träffade kvinnor ens år yrkets vägnar och som var ”gift” med sitt kall. Men jag skriver ”synbarligen”, för det fanns en stor faktor som gjorde att Jack aldrig skulle kunna gifta sig: fru Jamie Moore. Fru Moore var alltså mor till Jacks barackkamrat i armén ”Paddy” Moore, och hon flyttade till Oxford med son dotter Maureen bara för att kunna bo nära regementet och sin son. Jack blev en ständig och välkommen gäst i hemmet och den modersgestalt som Jack hade saknat ända sedan hans mors död då han var en liten pojke.

Fru Moore blev desto viktigare för Jack på grund av att hans förhållande till sin far var en smula ansträngt. Albert Lewis underhöll sin son ekonomiskt under hans studier som en god far, men någon verklig närhet mellan de två fanns ändå inte, något som säkert var ett ämne till sorg för dem båda två. Klyftan fördjupades när Jack fick sin embarkeringsorder till kontinenten och fronten. Han telegraferade då till son far i Irland och bad honom komma till Southampton varifrån båten skulle avgå, och träffa honom där. Dödssiffrorna från skyttegravarna i Frankrike var förfärande, och det var alltså mycket möjligt för att inte säga troligt att detta var sista gången de skulle ses. Men Albert kom inte. Man kan tycka att en kärleksfull far skulle ha släppt allt och farit, men av någon märklig anledning verkade Albert inte ha förstått allvaret i Jacks telegram.
Mycket riktigt blev Jack också sårad i fält, av en engelsk granat som landade för tidigt, och efter fältsjukhuset skickades han hem till sjukhus i England. Han hade fått granatsplitter i ena handen och i vänstra armhålan. Det förefaller ännu märkligare att Albert inte kunde få sig till att komma och hälsa på sin son ens då, trots att Jack bönföll honom i brev, och bittert konstaterade att hans kamrater på sjukhuset halvt på skämt betvivlade att den far i Irland han talade om ens existerade.

Men fru Moore var en desto flitigare gäst på sjukhuset. Hennes son Paddy dog i skyttegravarna, och Jack blev nu som en surrogatson för henne liksom hon blev Jacks surrogatmor. Efter kriget återupptog Jack studierna, och flyttade in i en liten våning med fru Moore och hennes dotter Maureen. I vår moderna, översexualiserade tid har folk ofta svårt att överhuvudtaget tro att folk kan bo tillsammans utan att det finns sexuella motiv, och många har försökt få det till att Jack och fru Moore hade ett förhållande. Dock var det i bostadsbristens England mycket vanligt att folk delade hus eller våning helt enkelt av nödvändighet, och ingen såg på den tiden något konstigt med det. Dessa antaganden säger nog betydligt mer om vår översexualiserade tid. Jack uppfyllde helt enkelt löftet till sin vän Paddy och levde med fru Moore 35 år fast hon nog aldrig hade varit lätt att leva med och med åren blev alltmer senil, vilket däremot säger något om hur viktigt det ansågs med ordhållighet och plikttrogenhet på den tiden.

De här studieåren måste ha varit en svår tid för Jack. Inte akademiskt, för där briljerade han, men eftersom han nu måste leva i en lögn. Albert fortsatte plikttroget skicka ett visst underhåll, som var anpassat till en student men knappast till en familj på tre. Jack å sin sida berättade aldrig för sin far om fru Moore utan gav sken av att han levde som en vanlig student. Det dröjde inte länge förrän Albert på omvägar hade fått reda på hur det förhöll sig. I brev till Warnie beskrev han sin oro över situationen. Fru Moore var inte skild men separerad från sin man sedan många år. Albert, som var advokat, såg naturligt nog en risk att den frånvarande äkta mannen skulle kunna dyka upp på scenen och utsätta Jack för utpressning. Albert var rädd, skrev han, att Jack som var den mest godhjärtade men också mest godtrogna person man kunde tänka sig, skulle utnyttjas av människor med rymligt samvete.

Situationen ledde närapå till en brytning när Jack var hemma i Belfast och hälsade på under en långhelg. Albert konfronterade då Jack med att han gjort av med mer pengar än han borde, och förklarade att han mycket väl kände till situationen med fru Moore. Jack for då ut mot sin far och förklarade att han aldrig hade respekterat honom. Förmodligen var det mycket underliggande smärta som där fick sitt utlopp. Albert beskriver i sin dagbok hur eländig han kände sig. Dock var Jack likafullt fortfarande beroende av Alberts underhåll, och Albert fortsatte plikttroget att ge det. I brev försökte Jack sedan släta över det skedda, men det är klart att det satte spår för många år framåt.

När Jack hade tagit sin examen 1924 var förhoppningen att han skulle få en plats som lektor på universitetet. Dock fanns inga lediga tjänster. Däremot fanns det gott om erbjudanden som lärare vid vanliga skolor runtom i landet. Jack och Albert hade då hunnit försonas, även om deras relation ännu präglades av det skedda, och Albert erbjöd sig att underhålla honom för ytterligare ett års studier i förhoppningen att en tjänst skulle bli ledig. Och Jack fick till slut sin tjänst, även om det till att börja med var ett vikariat. Albert skriver i sin dagbok om hur Jacks telegram nått honom, och hur han böjt knä vid sin säng med glädjetårar rinnande, och tackat Gud.